Den andra restaurangen på resan var även huvudnumret. La Pergola anses av många vara den bästa restaurangen i Italien och hör till en av de mer svårbokade. Kortnummer plus inte mindre än tre konfirmationer krävdes, sen drivs förväntningarna och ängslan upp av rykten som att en hade blivit nekad tillträde i sin skräddarsydda kostym utan slips, vilket han dock fick låna. Samt att några blivit serverade apertif som visade sig vara Cristal... Alltså var det italiensk sidenslips på för egen del och inga apertifer!
La Pergola ligger längst upp i Waldorf Astorias lyxhotel som i sin tur ligger på en av Roms kullar en bit från Vatikanen. Utsikt från restaurangen som även har en terrass utöver Roms skyline. Nu ska tilläggas att lyxen är mer för amerikaner, kineser och ryssar, d.v.s. kitchigt värre. Svindyrt porslin i glasskåp, guld, mässing och tavlor utan estetiskt värde.
Hursom, till maten! Vid vårt besök så firade de 20 årsjubileum och hade en specialmeny med 12 rätter för det facila priset av 350 € utöver den "vanliga" menyn för 220 €. Ingen i sällskapet ville missa detta tillfälle så vi körde all in. Efter vissa svettningar av vissa så ratades tyvärr en Ca del Bosco Anna Maria 180 € för en Bellavista Grandé Cuvée 2007. Helt ok apertif men med tanke på slutnotan hade jag önskat Anna Marian som är ett riktigt bra mousserande vin även jämfört med champagne.
Det hela började med en amuse på skaldjursskum som naturligtvis slank ner perfekt tillsammans med vinet.
Vinlistan var gigantisk och var uppdelad i en lunta Italienskt som var lika tjock som övriga världen. Vi lät sommelieren peka ut två vita och ett rött och han valde ut några i behaglig prisklass. Första var en Fontana Candida Luna Mater 2011 som är ett lokalt (Lazio) vin med lokala druvor. Helt ok och både bättre och billigare än båda vita på Reale dagen innan.
Som förrätt fick vi en Seriola (makrill släktet - Amber Jack på engelska) med frystorkade granatäpplen som gav en trevlig syra. Dock är jag inte så förtjust i den frystorkade pulverkonsistensen i stora mängder, något jag inte delade med köket skulle det visa sig senare... Denna rätt var även med på ordinarie meny.
Nästa var räkor med mer pulver av bröd,en riktig svag rätt dessutom får man känslan att de fått en frystorkare i födelsedagspresent veckan innan.
Nästa rätt var en dekonstruerad rökt pilgrimsmussla som ihopsatts till en tatar, lite som att gräva en grop och fylla igen. Men det finns lärlingar till sånt. Tillbehöret på var inte rödbetor utan flarn av biff. Alltså en innovativ Surf & Turf! Tataren gav en annan konsistens och jag gillar både tolkningen och smaken skarpt.
Nu till "vattenträgården" en mycket färggrann tallrik med bas av tapiokapärlor och sfärifiserad avokado tillsammans med en skaldjursconsommé. "Enkel" men god och slank ner perfekt tillsammans med vinet.
Till nästa rätt tog vi en Antinori - Cervaro della Sala 2011 som var resans klart bästa vita och topp tre totalt efter Solaian 2005 från Reale som solklar etta. Ska erkänna att jag inte visste att det var Antinori som stog bakom förräns jag kollade upp det senare men det förklarar en hel del. Chardonnaydominerat med inslag av päron och vanilj, mjukt fint och ljuvligt med diskreta integrerade fat. Vita itlalienare ska nog bli min andra hobby efter skumpa, de är dessutom överkomliga i pris. Tror vi gav 90 € för denna på restaurang och det är den värd i butik!
Inte blev det sämre av att nästa rätt var en signaturrätt från Heinz Beck. En ravioli på carbonara med en buljong på kalv, vitt vin och zucchini. Med riven fårost och bacon. Resans bästa rätt och det finns väl en anledning till att rätten hette "La Pergola", alltså något Heniz själv anser vara värt reataurangens namn. Total orgasm, godaste pastan jag ätit och tillsammans med vinet så gifte det sig. Tyvärr tog båda slut...
Svårt att toppa det men nästa rätt var också en klassiker. Friterad Zucchini blomma med kaviar och vaktelägg serverad tillsammans med en saffransconsommé. En trevlig rätt som dock kom i skuggan p.g.a. föregående.
Sjunde rätten var torsk med selleri och någon curry, bra fisk men kom i ärlighetens namn inte ihåg så mycket av denna men njöt fortfarande av vinet.
Efter detta var det dags för det röda vinet som var en Duemani Cabernet Franc 2011 samma årgång även denna gång. Jag kom ihåg att sommeliern nämnde att det var en cabernet sauvignon och fick inte riktigt in det i min palett, antagligen missuppfattade jag. Hursomhelst ett bra rödvin men åt det grönare stjälkigare hållet fast med full kropp och kraft. Riktigt bra och det behövdes till nästa rätt "Woodland" som var en orgie i tunga mörka skogssmaker. Tryffel, svamp, ankelver och kronärtskocka. Personligen var jag inte frälst men övriga i sällskapet föll som furor.
Första varmrätt var en tolkning av venetiansk klassiker ossubuco. Här gjord på biffgele ovanpå en kalvtatar istället. En råbiff för @Matlen att prova månne. Själv är jag inte heller blyg för råbiff så detta var mumma. Att notera är de små torkade riskornen som lyfte rätten även om jag missade dem för de första tuggorna i början.
Som avslutande varmrätt kom lamm som är en annan Italiensk specialitet. Perfekt tillagad men det bästa med denna rätten var en helt himmelsk tomatsås, bästa någonsin utan konkurrens. Min bordskamrat kommentar till kyparen om att denna skulle man göra en Bloody Mary på säger väl allt, eller åtminstone att man gillar sprit...
För efterrätterna frågade vi även på denna restaurangen om en passito med skillnaden att vi fick en denna gång. En Conte Brachetti Peretti Pius IX 2004, vid denna tidpunkt kom jag inte ihåg mer än att det var sött. Första efterrätten som blir den 11 totalt var en chokladhistoria som återigen hade hamnat i frystorken upplagd på en lysande tallrik. Mer upplägg en bra även om jag anser att upplägget passar bättre på MOMA än NOMA. Mitt bästa minne är istället då en i sällskapet säger till kyparen;
- This plate has a light
- Yes it's light
- No I mean it's not heavy
Vet inte om Italienarna har samma dåliga humor som göteborgare eller om det är engelskan...
Sista rätten av alla var en issfär av skogsbär tillsammans med kristalliserade hallon på en choklad och teékräm. Lika god som vacker och kul att sticka hål på den. Nu när min ovan nämnde kamrat frågade hur man skulle ta hål på den så förklarade samme kypare att man ska smasha den med skeden och visade i luften varpå min vän höjer armen och kyparen hejdar honom! Underbar humor på en *** och undra hur det hade sätt ut om han lyckats, ny skjorta för mig i alla fall.
Till sist lite petit fours som faktiskt kom innan efterrätten vilket måste vart fel så vi hann äta upp dem under tiden...
Till sist måste jag nämna servicen som var den bästa jag varit med om någonsin. En *** i ett ***** lyxhotell borgar inte för någon familjär service direkt. Men även om övriga gäster såg ut att vara amerikanska och ryska miljardärer så anpassade de sig snabbt till vårt bord och vi hade riktigt kul. T.ex. hade de en saltservering innan förrätterna till brödet där man kunde välja olika salt att blanda med olivoljan och brödet. Själv fastnade jag för ett norskt rökt salt men då vi begärde in mer salt för andra eller tredje gången sa en av kyparna att ni måste tycka vi är konstiga som serverar våra gäster salt så de blir törstiga. Ja det är rena after worken svarade jag varpå stämningen var satt för kvällen!
Så ja det är värt ett besök men det är fortfarande Osteria Franscescana som är etta på min lista och även den sista restaurangen på resan slog denna med en hårsmån.
Bilder är som vanligt från en än större matnörd vars recension ni kan kolla in här. Samme man botaniserade i Pergolas vattenlista med 27 olika eller vad det nu var, själv nöjde jag mig med vatten locale för 100 pix flaskan.
La Pergola ligger längst upp i Waldorf Astorias lyxhotel som i sin tur ligger på en av Roms kullar en bit från Vatikanen. Utsikt från restaurangen som även har en terrass utöver Roms skyline. Nu ska tilläggas att lyxen är mer för amerikaner, kineser och ryssar, d.v.s. kitchigt värre. Svindyrt porslin i glasskåp, guld, mässing och tavlor utan estetiskt värde.
Hursom, till maten! Vid vårt besök så firade de 20 årsjubileum och hade en specialmeny med 12 rätter för det facila priset av 350 € utöver den "vanliga" menyn för 220 €. Ingen i sällskapet ville missa detta tillfälle så vi körde all in. Efter vissa svettningar av vissa så ratades tyvärr en Ca del Bosco Anna Maria 180 € för en Bellavista Grandé Cuvée 2007. Helt ok apertif men med tanke på slutnotan hade jag önskat Anna Marian som är ett riktigt bra mousserande vin även jämfört med champagne.
Det hela började med en amuse på skaldjursskum som naturligtvis slank ner perfekt tillsammans med vinet.
Vinlistan var gigantisk och var uppdelad i en lunta Italienskt som var lika tjock som övriga världen. Vi lät sommelieren peka ut två vita och ett rött och han valde ut några i behaglig prisklass. Första var en Fontana Candida Luna Mater 2011 som är ett lokalt (Lazio) vin med lokala druvor. Helt ok och både bättre och billigare än båda vita på Reale dagen innan.
Som förrätt fick vi en Seriola (makrill släktet - Amber Jack på engelska) med frystorkade granatäpplen som gav en trevlig syra. Dock är jag inte så förtjust i den frystorkade pulverkonsistensen i stora mängder, något jag inte delade med köket skulle det visa sig senare... Denna rätt var även med på ordinarie meny.
Nästa var räkor med mer pulver av bröd,en riktig svag rätt dessutom får man känslan att de fått en frystorkare i födelsedagspresent veckan innan.
Nästa rätt var en dekonstruerad rökt pilgrimsmussla som ihopsatts till en tatar, lite som att gräva en grop och fylla igen.
Men det finns lärlingar till sånt. Tillbehöret på var inte rödbetor utan flarn av biff. Alltså en innovativ Surf & Turf! Tataren gav en annan konsistens och jag gillar både tolkningen och smaken skarpt.Nu till "vattenträgården" en mycket färggrann tallrik med bas av tapiokapärlor och sfärifiserad avokado tillsammans med en skaldjursconsommé. "Enkel" men god och slank ner perfekt tillsammans med vinet.
Till nästa rätt tog vi en Antinori - Cervaro della Sala 2011 som var resans klart bästa vita och topp tre totalt efter Solaian 2005 från Reale som solklar etta. Ska erkänna att jag inte visste att det var Antinori som stog bakom förräns jag kollade upp det senare men det förklarar en hel del. Chardonnaydominerat med inslag av päron och vanilj, mjukt fint och ljuvligt med diskreta integrerade fat. Vita itlalienare ska nog bli min andra hobby efter skumpa, de är dessutom överkomliga i pris. Tror vi gav 90 € för denna på restaurang och det är den värd i butik!
Inte blev det sämre av att nästa rätt var en signaturrätt från Heinz Beck. En ravioli på carbonara med en buljong på kalv, vitt vin och zucchini. Med riven fårost och bacon. Resans bästa rätt och det finns väl en anledning till att rätten hette "La Pergola", alltså något Heniz själv anser vara värt reataurangens namn. Total orgasm, godaste pastan jag ätit och tillsammans med vinet så gifte det sig. Tyvärr tog båda slut...
Svårt att toppa det men nästa rätt var också en klassiker. Friterad Zucchini blomma med kaviar och vaktelägg serverad tillsammans med en saffransconsommé. En trevlig rätt som dock kom i skuggan p.g.a. föregående.
Sjunde rätten var torsk med selleri och någon curry, bra fisk men kom i ärlighetens namn inte ihåg så mycket av denna men njöt fortfarande av vinet.
Efter detta var det dags för det röda vinet som var en Duemani Cabernet Franc 2011 samma årgång även denna gång. Jag kom ihåg att sommeliern nämnde att det var en cabernet sauvignon och fick inte riktigt in det i min palett, antagligen missuppfattade jag. Hursomhelst ett bra rödvin men åt det grönare stjälkigare hållet fast med full kropp och kraft. Riktigt bra och det behövdes till nästa rätt "Woodland" som var en orgie i tunga mörka skogssmaker. Tryffel, svamp, ankelver och kronärtskocka. Personligen var jag inte frälst men övriga i sällskapet föll som furor.
Första varmrätt var en tolkning av venetiansk klassiker ossubuco. Här gjord på biffgele ovanpå en kalvtatar istället. En råbiff för @Matlen att prova månne.
Själv är jag inte heller blyg för råbiff så detta var mumma. Att notera är de små torkade riskornen som lyfte rätten även om jag missade dem för de första tuggorna i början.Som avslutande varmrätt kom lamm som är en annan Italiensk specialitet. Perfekt tillagad men det bästa med denna rätten var en helt himmelsk tomatsås, bästa någonsin utan konkurrens. Min bordskamrat kommentar till kyparen om att denna skulle man göra en Bloody Mary på säger väl allt, eller åtminstone att man gillar sprit...
För efterrätterna frågade vi även på denna restaurangen om en passito med skillnaden att vi fick en denna gång.
En Conte Brachetti Peretti Pius IX 2004, vid denna tidpunkt kom jag inte ihåg mer än att det var sött. Första efterrätten som blir den 11 totalt var en chokladhistoria som återigen hade hamnat i frystorken upplagd på en lysande tallrik. Mer upplägg en bra även om jag anser att upplägget passar bättre på MOMA än NOMA. Mitt bästa minne är istället då en i sällskapet säger till kyparen;- This plate has a light
- Yes it's light
- No I mean it's not heavy
Vet inte om Italienarna har samma dåliga humor som göteborgare eller om det är engelskan...
Sista rätten av alla var en issfär av skogsbär tillsammans med kristalliserade hallon på en choklad och teékräm. Lika god som vacker och kul att sticka hål på den. Nu när min ovan nämnde kamrat frågade hur man skulle ta hål på den så förklarade samme kypare att man ska smasha den med skeden och visade i luften varpå min vän höjer armen och kyparen hejdar honom!
Underbar humor på en *** och undra hur det hade sätt ut om han lyckats, ny skjorta för mig i alla fall. Till sist lite petit fours som faktiskt kom innan efterrätten vilket måste vart fel så vi hann äta upp dem under tiden...
Till sist måste jag nämna servicen som var den bästa jag varit med om någonsin. En *** i ett ***** lyxhotell borgar inte för någon familjär service direkt. Men även om övriga gäster såg ut att vara amerikanska och ryska miljardärer så anpassade de sig snabbt till vårt bord och vi hade riktigt kul. T.ex. hade de en saltservering innan förrätterna till brödet där man kunde välja olika salt att blanda med olivoljan och brödet. Själv fastnade jag för ett norskt rökt salt men då vi begärde in mer salt för andra eller tredje gången sa en av kyparna att ni måste tycka vi är konstiga som serverar våra gäster salt så de blir törstiga. Ja det är rena after worken svarade jag varpå stämningen var satt för kvällen
!Så ja det är värt ett besök men det är fortfarande Osteria Franscescana som är etta på min lista och även den sista restaurangen på resan slog denna med en hårsmån.
Bilder är som vanligt från en än större matnörd vars recension ni kan kolla in här. Samme man botaniserade i Pergolas vattenlista med 27 olika eller vad det nu var, själv nöjde jag mig med vatten locale för 100 pix flaskan.
Last edited:
