Hade nyligen en restaurangresa till Italien där Reale var den första av tre stjärnkrogar på resan.
Ligger i området Abruzzo utanför Rom som är ett okänt skidområde för det flesta antar jag. Det är i alla fall en av anledningarna till restaurangens läge. Miljön är minimalistisk i skandinavisk stil med öppna ytor träbjälkar, stora glas och vitt. Dvs man känner sig hemma däremot var det mörkt när vi åt vilket gjorde utsikten minst sagt begränsad.
Vi tog den stora menyn och eftersom det var vit tryffelsäsong så var det inget att tveka på även om de ville byta ut en rätt, hemska tanke, aggiungere (lägga till)! Menyn kostade då 220 € och vi började med en Ferrari Grande Reserva 1999 för 150 € som kanske inte var optimal som apertif då den var i den kraftigare stilen. Men vad gör det när det är gott! Mogen med äpple och nöt åt Bollyhållet. Till varmrätterna tog vi en Solaia 2005 för 160 €, det finns guldkorn i denna vinlista och inga idiotpåslag.
In kom ett gäng amisar där bl.a. en trevlig spungecake och rödbetsflarn med anklever triggade smaklökarna.
Sen bad vi sommelieren välja vita italienare då ingen av oss kan något mer än att det finns en hel del bra som man inte har en aning om.
Första rätten var en scampiburgare/panini som slank ner omgående varpå en helt fantastisk bläckfisk följde. Det enda negativa var vinvalet som var en trebbiano av något slag, kommer inte prova denna druva igen. Unken blöt kofta, ingen gillade detta och som ni vet så är det den som dricker mest som får mest, det utmynnade i ett inverterat chickenrace!
Nästa rätt var en sallad (vilket är ovanligt på dessa typer av restauranger) på mandelbädd marinerad i gin. En av mina favoriter då det var riktigt intressanta smakkombinationer som lyfte rätten. Det är precis sådant jag är ute efter när jag äter på stjärnkrog.
Nu kom vita tryffeln med ett pocherat egg, för er som inte testat så gör det! Till detta kom vinet faktiskt till sin rätt och det tog äntligen slut...
Efter detta fick vi kalvkind som var en av de svagare rätterna. Vilket följdes upp av en löksoppa med saffran och parmesanravioli, där parmesanen var riven inuti utan att ha smält. Riktigt bra även om ostsmaken var i kraftigaste laget, men ändå intressant med den osmälta osten inuti.
Nästa var resans sämsta rätt, torskravioli gjord på färs vilket fick en mjölig textur som förstörde allt.
Men genast tillbaks på banan med nästa rätt en fettucini med räkor och rosépeppar, helt magisk! Pasta i italien i modern tappning på bästa sätt. Även om Kungsörnenkonnossörerna tyckte den var för al dente...
Nu till kvällens höjdpunkt både när det gäller mat och vin. Soalian 05 uppfyllde förväntningarna och för ett Cab-freak blir det en magisk upplevelse. Hade nyligen druckit två stycken Sassacaior innan resan men detta var bättre eller så berodde det på miljön, men det är ju sak samma. Maten som serverades till var en anka med överhimmelsk pistagekräm. En av resans bästa rätter totalt och tillsammans med vinet så mmm...tyvärr tog det slut alldeles för fort.
Första desertten var tryfflelbaserad men ändå ingen höjdare men däremot var den sista efterrätten nedan med choklad, lakrits och lite balsamvinäger en riktig höjdare och en bra avslutning även om den inte var estetiskt fulländad som några påpekade. Men det är ju trots allt insidan som räknas!
Sen beställde jag passito medan en var borta från bordet varpå kyparen ber han smaka av när han kommer tillbaks varpå han godkänner det. Problemet är att det blivit viskningsleken på vägen och det var sherry vilket ingen var sugen på...
*** betyder värt en omväg och svaret får bli ja dessutom är bilfärden dit en upplevelse bland bergen även om vi åkte i mestadels regn, dimma eller mörker. Sen måste sägas att vi var helt ensamma i denna restaurang med 5 på golvet och troligen 10 i köket så det var en märklig känsla minst sagt.
Kolla även in min drabants recension här och för den matintresserade så är hans blogg verkligen värt ett besök.
Ligger i området Abruzzo utanför Rom som är ett okänt skidområde för det flesta antar jag. Det är i alla fall en av anledningarna till restaurangens läge. Miljön är minimalistisk i skandinavisk stil med öppna ytor träbjälkar, stora glas och vitt. Dvs man känner sig hemma däremot var det mörkt när vi åt vilket gjorde utsikten minst sagt begränsad.
Vi tog den stora menyn och eftersom det var vit tryffelsäsong så var det inget att tveka på även om de ville byta ut en rätt, hemska tanke, aggiungere (lägga till)! Menyn kostade då 220 € och vi började med en Ferrari Grande Reserva 1999 för 150 € som kanske inte var optimal som apertif då den var i den kraftigare stilen. Men vad gör det när det är gott! Mogen med äpple och nöt åt Bollyhållet. Till varmrätterna tog vi en Solaia 2005 för 160 €, det finns guldkorn i denna vinlista och inga idiotpåslag.
In kom ett gäng amisar där bl.a. en trevlig spungecake och rödbetsflarn med anklever triggade smaklökarna.
Sen bad vi sommelieren välja vita italienare då ingen av oss kan något mer än att det finns en hel del bra som man inte har en aning om.
Första rätten var en scampiburgare/panini som slank ner omgående varpå en helt fantastisk bläckfisk följde. Det enda negativa var vinvalet som var en trebbiano av något slag, kommer inte prova denna druva igen. Unken blöt kofta, ingen gillade detta och som ni vet så är det den som dricker mest som får mest, det utmynnade i ett inverterat chickenrace!
Nästa rätt var en sallad (vilket är ovanligt på dessa typer av restauranger) på mandelbädd marinerad i gin. En av mina favoriter då det var riktigt intressanta smakkombinationer som lyfte rätten. Det är precis sådant jag är ute efter när jag äter på stjärnkrog.
Nu kom vita tryffeln med ett pocherat egg, för er som inte testat så gör det! Till detta kom vinet faktiskt till sin rätt och det tog äntligen slut...
Efter detta fick vi kalvkind som var en av de svagare rätterna. Vilket följdes upp av en löksoppa med saffran och parmesanravioli, där parmesanen var riven inuti utan att ha smält. Riktigt bra även om ostsmaken var i kraftigaste laget, men ändå intressant med den osmälta osten inuti.
Nästa var resans sämsta rätt, torskravioli gjord på färs vilket fick en mjölig textur som förstörde allt.
Men genast tillbaks på banan med nästa rätt en fettucini med räkor och rosépeppar, helt magisk! Pasta i italien i modern tappning på bästa sätt. Även om Kungsörnenkonnossörerna tyckte den var för al dente...
Nu till kvällens höjdpunkt både när det gäller mat och vin. Soalian 05 uppfyllde förväntningarna och för ett Cab-freak blir det en magisk upplevelse. Hade nyligen druckit två stycken Sassacaior innan resan men detta var bättre eller så berodde det på miljön, men det är ju sak samma.
Maten som serverades till var en anka med överhimmelsk pistagekräm. En av resans bästa rätter totalt och tillsammans med vinet så mmm...tyvärr tog det slut alldeles för fort.Första desertten var tryfflelbaserad men ändå ingen höjdare men däremot var den sista efterrätten nedan med choklad, lakrits och lite balsamvinäger en riktig höjdare och en bra avslutning även om den inte var estetiskt fulländad som några påpekade. Men det är ju trots allt insidan som räknas!
Sen beställde jag passito medan en var borta från bordet varpå kyparen ber han smaka av när han kommer tillbaks varpå han godkänner det. Problemet är att det blivit viskningsleken på vägen och det var sherry vilket ingen var sugen på...
*** betyder värt en omväg och svaret får bli ja dessutom är bilfärden dit en upplevelse bland bergen även om vi åkte i mestadels regn, dimma eller mörker.
Sen måste sägas att vi var helt ensamma i denna restaurang med 5 på golvet och troligen 10 i köket så det var en märklig känsla minst sagt.Kolla även in min drabants recension här och för den matintresserade så är hans blogg verkligen värt ett besök.
