Titt som tätt får man den där härliga upplevelsen av att ett vin verkligen levererar; igår hände det igen!
Till en möjligen lite tung rätt på entrecôte, råstekt potatis och trattkantarellsås valde vi en Volnay från 2012 ur det nyligen uppfyllda vinlagringsskåpet!
2012 Christophe Vaudoisey Volnay 1er Cru Les Caillerets köptes av mig när jag besökte Bourgogne för fyra år sedan, på plats i en liten källare i byn Volnay. Vi hade parkerat bilen, på chans gått till första bästa port och hittade där en grusad innergård med en trapp som löpte upp till en balkong och en trappa ned som ledde till källaren. När vi ringde på en ringklocka intill ena dörren kom en liten farbror rusande ned för trappan ovanför och med mycket teckenspråk samt bra engelska plus urusel franska från vår sida så lyckades vi förklara att vi ville prova och köpa vin. Den snälle farbrorn tog oss således med till trappan ned i källaren och vips stod vi bland faten! Golvet var grusat, det doftade blöt ek och jord, och mitt på golvet i dunklet stod ett tomt vinfat som bord...
2012 Christophe Vaudoisey Volnay 1er Cru Les Caillerets
Vi beslöt oss för att öppna vinet och sippa på det under kvällen, utan dekantering, för att på sätt njuta av dess alla skepnader under kvällen. Tur det, för det är en PN i mycket egen stil!
Direkt ur flaskan domineras doften av mjuk grön mossa med små lila blommor som sticker upp i solskenet mellan tallarna. Med lite snurrande på glaset så kastar sig lysande mogna körsbär upp tillsammans med en parfymerad ton av syren, violer, lila blommor av obestämt slag. Det är så vansinnigt elegant att man vill fnissa lite. På tungan är det dock lite slutet än men med en intensitet i frukten som lovar oerhört gott! Tanninerna är små, välartade, tydliga men med finess. Syran är utmärkt balanserad av mjuk, läcker bärfrukt.
Jag antar att vinet är fatat på något sätt men det är så lätt gjort att det knappast märks; den kolaton som smyger sig in nu är kanske från malo-omvandlingen, kanske från ett fat... Det tar dock inte över något utan kompletterar snarare med en gräddig, nötig struktur. Min sambo säger pecannötspaj, jag är mer inne på höstlöv och bara pecannötter. Vi lär aldrig komma fram till en lösning.
Under kvällen går vinet från klarhet till klarhet; det växlar mellan skogig, mustig Pinot med tryffel, lakritsrot, stensöta och nyrökta charkuterier, till förföriskt lätta klarbär på en bädd av lila blommor. Genom hela kvällen finns också en fantastisk nyans av sten, damm och lerjord ("mineralitet!") och vi sitter med glaset och vill inte att det ska ta slut. När jag har några cl kvar i glaset och doftar på det så är det fullt av torkade rosenblad, te, körsbär och sten; det är verkligen de sista skälvande dropparna...
93p.
Helt klart ett av mina bästa köp och jag har lyckligtvis en flaska till! Att poppa en nu innebar att det blev en mix av primär frukt och utvecklingsaromer, precis som jag vill ha min PN! Men några år till kommer knappast att skada och jag minns att jag såg fram emot ögonblicket att öppna en flaska när vi stod i den lilla källaren i Volnay. Den rena, parfymerade blommigheten som fanns där och där är kvar i dagsläget och jag kunde riktigt känna hur åren sträcktes ut när jag smakade på vinet. Tur att man har tungan rätt i mun ibland!