SV: Intresset för vin och roliga minnen.
Jag har helt missat den här tråden men jag tycker det är intressant att läsa hur det "kommit sig" för andra vinintresserade individer. Det är synd att det inte är fler som har skrivit här men det kanske kommer så jag drar mitt strå till stacken och skriver lite om hur det blev som det blivit för lilla mig.
Jag är 34 år gammal. 1997 började jag 21 år gammal på mitt nuvarande jobb och en tid därefter vid ett planeringsmöte som kombinerades med middag och övernattning på hotell så fick jag infallet att välja rött vin till maten istället för den sedvanliga ölen.
Ditintills hade jag aldrig druckit vin till mat, faktum är att jag aldrig druckit något annat än cider, öl och ofärgad starksprit med undantaget att jag vid några tillfällen konstaterat att jag inte var någon vinmänniska baserat på de gånger jag smakat på de viner som min flickvän (nu mera fru) köpt. Dessa viner var uteslutande vita, från den billigaste hyllan och av någon anledning oftast i underligt formade flaskor. Smakade gjorde det; rävgift.
Rött vin hade jag dock aldrig smakat bortsett från någon tjyvslurk från mina föräldrars hembryggda rödtjut men det var inget att minnas. Så det var väl kanske nyfikenheten som drev mig till att välja vinet som var ett Chilenskt vin, prislapp ökänd men det lär inte ha varit något speciellt dyrt vin.
KAPOW #1 (!)
Jag var väldigt oförberedd på att vin kunde smaka så gott, eller överhuvudtaget någonstans i närheten av "gott". En inombords glöd tändes, jag ville veta mer, lära mig mer, smaka mer.
Efter detta blev det nästan uteslutande vin men enbart röda sådana. Jag insåg efter ett tag att min sneda syn på vitt vin var tvungen att revideras så jag köpte en lite bättre vit vinare och det smakade riktigt gott.
Därefter blev det mycket vita viner men snart svängde intresset tillbaka mot röda viner.
Variationen mellan vita och röda viner saknade jag dock så jag började köpa mousserande viner. Det blev snabbt något av ett standardförfarande att jag köpte ett mousserande vin som "starter" och ett rött till maten på både fredags- och lördagskvällen.
Så pågick det väldigt länge, fram till för några år sedan.
Champagne hade jag ingen tidigare erfarenhet av, då jag inte räknade in de fåtal glas som hade druckits i samband med 12-slaget på ett gäng nyårsaftnar eftersom annan dryck alltid flödat ymnigt och smaken har jag inget som helst minne av om ens 12-slaget överhuvudtaget.
Så en vårdag gick jag på min vanliga fredagsrunda på alkoholmonopolet och hamnade av någon anledning på Champagnesidan där det mousserande vinet huserar. Ett infall och några sekunder senare stod jag vid kassan med en Bollinger Special Cuvée Brut på kassabandet.
Ditintills hade jag sneglat på hyllan men avskräckts av priserna, som förstås var avsevärt mycket högre än för vanligt mousserande som min plånbok varit van med. Och ärligt talat, hur stor skillnad kan det vara? Inte tillräckligt för att motivera priser, det var jag säker på, men nu skulle det undersökas.
KAPOW #2 (!)
En passions födelse kan man säga och sedan dess har jag handlat Champagne så ofta som jag haft pengar till övers. Under de senaste två åren har det närmare bestämt blivit 90-talet flaskor fördelat på 50 olika sorter.
Helt plötsligt kändes annat vin billigt i jämförelse och det har resulterat i att jag köper lite dyrare viner generellt sett. Under förra året försökte jag dock att skära ned på de alkoholrelaterade utgifterna, utan lysande resultat.
Den lilla historien leder fram till idag.
Man skulle kunna säga att jag har en opretentiös relation till vin, det är mycket jag inte kan, mitt språk brister i att beskriva viner och jag är heller inte säker på om jag uppfattar viner på samma sätt som många av er andra göra men det spelar heller ingen roll, det är trevligt, det är fantastiskt roligt och det är framför allt helt otroligt gott och det är det som är det viktiga för mig.
r av olika Bordeauxproducenter för bara någon hundring styck runt mitten av 80-talet, och 2-5 Cru betalade man mellan 100-300 spänn för.
