En sak jag har svårt för är när man blandar ihop kvalitet och personliga preferenser med olika vinstilar (vilket jag vet att inte du gör, men tanken slog mig när jag läste ditt inlägg). Lätt och fruktigt är ofta enkelt att tycka om för en nybörjare, vilket rosétrenden visar tydligt. Fylligt och kraftigt likaså, vilket Amarone är ett tydligt bevis på.
Det som inte är lika nybörjarvänligt är stramheten som ofta kännetecknar kvalitetsvin, oavsett vinstil och ursprung. Jag tycker alltså att båda stilarna är insmickrande och lättdruckna när de presenteras i sin mest tillgängliga och lättdruckna form.
Svensson blir dock mer förstående när ett dyrt vin visar upp mycket kraft och intensitet, då detta är lättare att förstå sig på jämfört med finstilta viner där det mer handlar om komplexitet och finess, som möjligen inte är så lätt att detektera för en oerfaren alla gånger. Den gemensamma nämnaren är att sötma ökar toleransen (eller rättare sagt minskar problemet), vilket inte är konstigt. Många som provar kaffe för första gången kan ju lätt uppleva beskan smått avskyvärd och föredrar att tillsätta lite socker, detsamma gäller nog med vin, men där är det snarare syran som man behöver dämpa innan smaklökarna har utvecklat tolerans.
Vi som vet bättre inser dock att alla vinstilar kan vara lika kvalitativa, det handlar varken om kraft, subtil elegans, syra, tanniner eller sötma. Hade så varit fallet så hade vi kunnat använda ett analysintrument för att avgöra vilket vin som är mest kvalitativt.
Nåväl, bara lite tankar rent allmänt, jag citerade dig mest för sammanhanget.