Adam Frisch
Vinmakare
Zinfandel - druvan ligger mig varmt om hjärtat - inte bara för att den var mitt intro till amerikanskt vin på den tiden Fetzer och Turning Leaf ansågs som exotiska och bra saker, utan också för att jag nyligen läste Zinfandel: A History of a Grape and Its Wine av Charles Sullivan (rekommenderas) och det gav mig en ny uppskattning för druvans mycket intressanta historia (som är nästan mer som en deckare än en historia). Så jag vill gärna tala lite om Zin i detta inlägg. Speciellt just nu när den går in i en ny fas både stilmässigt och vad gäller acceptans.
Här i USA har man ju länge haft ett litet schizofrent förhållande till druvsorten. Länge ansågs den ju vara en mer eller mindre Amerikansk druva (mer om det senare) och en druva "av folket", så att säga. Den har funnits här i Kalifornien i snart 200 år, alltid funnits nära till hands och producerats i stora mängder. Detta innebar också att den led av två stora problem:
1. Dålig acceptans av sommeliers, då den ansågs helt enkelt vara lite "ofin" av de ofta snobbiga eller Euro-centriska vinrekommendörerna. Konsekvent behandlad som en kusin från landet bortvirrad i storstaden, helt enkelt.
2. Ofta producerad i stora mängder, ofta i bulkviner och ofta vinifierat på ett alldeles för inställsamt och sött vis. Sent skördade fruit and jam bombs, som dom kallas här. Detta gjorde dom ofta till tunga och stora viner, ofta dåliga, svåra att para med mat. Vilket bidrog till att sommeliers i punkt 1 också inte tog dom till sig, antar jag.
Hur detta utrycker sig konkret är - och jag har undersökt det rätt noga - är att om man kollar många fine-dining restauranger som är stolta över sin vinlista (och har en sommelier anställd), så hittar man ofta detta scenario: minst tjugo Pinot Noirs, minst tjugo Cabernets, mins tjugo Chardonnay, en massa Sauvignon Blanc, en handfull röda Italienare och Spanjorer. Och kanske i bästa fall en enda Zinfandel (och då nästan alltid en Turley). Oftast ingen alls. Konsekvent ratad på dom flesta "finare" vinlistor.
Men den andra sidan av detta mynt är att Zinfandel säljer. Den stora massan gillar druvan och den säljer bra till "vanligt folk". Den är så populär att den till och med har sin egen festival - Zinfest - dit många Zin producenter kommer för att visa sina nya alster. Vilken annan druvsort har det? En druva av folket, helt enkelt.
Därav det schizofrena.
Titta gärna på detta klipp från Ridge Vineyards. Och då särskilt från ungefär 6:50 in då Carole Meredith från UC Davis, den professor som äntligen lyckades reda ut Zinfandels ursprung, talar. Oerhört spännande historia, återigen lite som en deckarnovell snarare än historia. Jag blev själv oerhört rörd faktiskt, när hon i slutet klargör för hur nära dom kom att för all framtid inte hitta sambandet. Det fanns så lite av den Kroatiska urarten kvar att hade dom bara kommit 5 år senare, så hade dom aldrig lyckats göra DNA-kopplingen överhuvudtaget och vi hade aldrig vetat. Och som hon själv säger, så hade en tusenårig (kanske till och med äldre) druvsorts historia gått ur tiden.
Sakta, så känns det som att Zinfandel går mot en ny vår här. Man ser nya generationer av vinmakare experimentera med den, bortvända från den tidigare syltiga maneret, mer återhållsamt och med en återgång till den klassiska Kaliforniska stilen från 70- och 80-talet. Och sakta, sakta börjar man se hipster-somms i NYC inte direkt spy galla över druvsorten omedelbart då den kommer på tal. Det är fortfarande i begynnelsen såklart, men jag ser tecknen.
Slutligen, som Carole säger, vi får inte glömma att Cabernet Sauvignon anses ju vara en fin och "ädel" druvsort, men den är bara ca 300 år gammal. Zinfandel är mycket, mycket äldre. Och de som druckit Zinfandel från bra producenter genom åren vet ju vad druvan kan åstadkomma. Det är dags att den får sitta vid dom storas bord nu.
Här i USA har man ju länge haft ett litet schizofrent förhållande till druvsorten. Länge ansågs den ju vara en mer eller mindre Amerikansk druva (mer om det senare) och en druva "av folket", så att säga. Den har funnits här i Kalifornien i snart 200 år, alltid funnits nära till hands och producerats i stora mängder. Detta innebar också att den led av två stora problem:
1. Dålig acceptans av sommeliers, då den ansågs helt enkelt vara lite "ofin" av de ofta snobbiga eller Euro-centriska vinrekommendörerna. Konsekvent behandlad som en kusin från landet bortvirrad i storstaden, helt enkelt.
2. Ofta producerad i stora mängder, ofta i bulkviner och ofta vinifierat på ett alldeles för inställsamt och sött vis. Sent skördade fruit and jam bombs, som dom kallas här. Detta gjorde dom ofta till tunga och stora viner, ofta dåliga, svåra att para med mat. Vilket bidrog till att sommeliers i punkt 1 också inte tog dom till sig, antar jag.
Hur detta utrycker sig konkret är - och jag har undersökt det rätt noga - är att om man kollar många fine-dining restauranger som är stolta över sin vinlista (och har en sommelier anställd), så hittar man ofta detta scenario: minst tjugo Pinot Noirs, minst tjugo Cabernets, mins tjugo Chardonnay, en massa Sauvignon Blanc, en handfull röda Italienare och Spanjorer. Och kanske i bästa fall en enda Zinfandel (och då nästan alltid en Turley). Oftast ingen alls. Konsekvent ratad på dom flesta "finare" vinlistor.
Men den andra sidan av detta mynt är att Zinfandel säljer. Den stora massan gillar druvan och den säljer bra till "vanligt folk". Den är så populär att den till och med har sin egen festival - Zinfest - dit många Zin producenter kommer för att visa sina nya alster. Vilken annan druvsort har det? En druva av folket, helt enkelt.
Därav det schizofrena.
Titta gärna på detta klipp från Ridge Vineyards. Och då särskilt från ungefär 6:50 in då Carole Meredith från UC Davis, den professor som äntligen lyckades reda ut Zinfandels ursprung, talar. Oerhört spännande historia, återigen lite som en deckarnovell snarare än historia. Jag blev själv oerhört rörd faktiskt, när hon i slutet klargör för hur nära dom kom att för all framtid inte hitta sambandet. Det fanns så lite av den Kroatiska urarten kvar att hade dom bara kommit 5 år senare, så hade dom aldrig lyckats göra DNA-kopplingen överhuvudtaget och vi hade aldrig vetat. Och som hon själv säger, så hade en tusenårig (kanske till och med äldre) druvsorts historia gått ur tiden.
Sakta, så känns det som att Zinfandel går mot en ny vår här. Man ser nya generationer av vinmakare experimentera med den, bortvända från den tidigare syltiga maneret, mer återhållsamt och med en återgång till den klassiska Kaliforniska stilen från 70- och 80-talet. Och sakta, sakta börjar man se hipster-somms i NYC inte direkt spy galla över druvsorten omedelbart då den kommer på tal. Det är fortfarande i begynnelsen såklart, men jag ser tecknen.
Slutligen, som Carole säger, vi får inte glömma att Cabernet Sauvignon anses ju vara en fin och "ädel" druvsort, men den är bara ca 300 år gammal. Zinfandel är mycket, mycket äldre. Och de som druckit Zinfandel från bra producenter genom åren vet ju vad druvan kan åstadkomma. Det är dags att den får sitta vid dom storas bord nu.
Last edited:
. Är inte så förtjust i de amerikanska frukt och ekbomberna så förhoppningsvis så faller den inte inom dessa ramar