Efter service kom jag hem till ”slatttömning” som vanligt.
Oxsvansparmentieren var uppäten så jag tog lite hårdost och satte mig ner för att kolla vad killarna hittat på och vilka motiveringar till hög höjd.
Spännande!
WC 2008 var uppdrucken till sista droppen, så den fick jag inte smaka. (Högt pris var motiveringen.)
Colom’e Lote Especial 2015 doftade underbart och smakade precis såsom jag vill att Sauvignon Blanc ska. Inte för mycket nässlor och gräsgrönt utan precis ”lagom”. (Motivering: druvorna har vuxit på 3000 meters höjd i Argentina)
Joly 1997 doftade oxiderat men smakade helt underbart! Finstämd fruktighet, mineralitet och balans.
Domaine de Belliviere 1998 ”Vielles vinges eparces” var ett vitt som lämnade mig oberörd. Oxad chenin blanc -hur kul är det? I detta fall: inte så värst. Tydligen gick den hem hos grabbarna.
Barraud Poilly-Fuisse En Buland 2012 var precis sådär lagom smörig som man kan förvänta sig av ett vin från södra bourgogne. Men vilken fin syra! Den här var en riktig höjdare! (Tydligen har druvorna plockats från högst belägna kulle i Poilly
)
Den vita Chateau Musar 2006 var både sur och söt. Inte min tekopp helt enkelt.
Tyre 2005 från Madiran, och spanjorerna från CastillaYLeon/ Jimenez-Landi var uppdruckna när jag kom.
Desto roligare var att det fanns en hel del Schweitzisk Pinot Noir kvar i flaskan från Cottinelli Halde Chur 2014. Den var förförisk på näsan med vitpeppriga jordgubbslandet och smaken var helt i balans med den höga syran. Så himla välgjort vin!
Soldaat från Saidiefamiliewine 2017 var tamigtusan den bästa sydafrikanska grenachen jag haft äran att uppleva. Helt magisk på näsan, som en svindyr parfym. I mun fanns allt möjligt som en välkomponerad symfoni. Rosor, plommon, örter, syrliga bigarråer och harmoni.
Forman 2007 Napacab, kändes som en purung Mayacamas fastän den var 12 år. Nästan druvjosig. Bådar gott för vidare lagring.
Den andra Cabben från Concha Y Toro Don Melchor 2009 var alldeles för svulstig för mig. (Patrik tyckte att den var fantastisk.)
Paolo Socci Le Viti di Livio 2013 från Toscana var en riktigt trevlig bekantskap. Och till en bit hårdost så kom det fram en snygg körsbärsfrukt och tanninerna som först satt så att tänderna fastnade i överläppen, försvann.
Till sist sparade jag en bit ost till Stina 2011 och det var som hand i handske. Ett riktigt ostvin. Dadlar, fikon, röda vinbär och de16% alkohol gjorde att jag somnade gott en bra bit efter midnatt....
