SV: Champagne 1990, varför är de som de är?
Så hade jag och min vapendragare W beslutat oss för att prova sex pannor från 1990. Munskänkarna i sydöst hade bjudit in Richard Juhlin för att hålla en provning och vi tänkte att det vore ju trevligt att fortsätta upp i kvalisorterna på kvällen.
W gjorde en inventering av PM:s matlista och fann att det fanns endast mat som passade till skumpa i fem serveringar. Som ett resultat av detta beslöt vi oss för att champagnefrukost är något som man genomlider allt för sällan. Sagt och gjort så bänkade vi oss strax innan tolv för att tömma en flaska ihop med ett gäng från PM. Larsson hade kommit med den glimrande ideen att det skulle passa bättre med en "muta" han mottagit i form av Biondi-Santi Brunello di Montalcino Riserva 1990 till pastan så så fick det bli. Man blir ju inte världsmästare för inte...
Cristal 1990 serveras som en liten antipasti och vilken antipasti ! Choklad och toffee vilket sammanfogades till glassen 88:an. Lite ostron kunde man också skönja i bakgrunden. Det är egentligen märkligt vad man accepterar bara för att det finns i ett glas. Hade man fått en tallrik med skaldjur och toffeesås hade man krävt kockens huvud på ett fat.
Biondi var drickbar men vi var rörande överens om att innehållet inte står i paritet med priset, inte på långa vägar. Gjorde en snabb slagning och upp poppar priset USD 600. Halvera och stryk en nolla och det hamnar bättre i samklang.
Den andra halvan av Cristal fungerade lysande som dessert och det är knappast förvånande med tanke på innehållets karaktär.
Därefter var det iväg till provningen. Richard var riktigt bra som föreläsare. Det tråkiga var att de först upphällda skumporna av de fem tog stryk temperaturmässigt. Richard hade valt att ordningen skulle vara i stegringsordning smakmässigt och inte kvalitetsmässigt. Först ut var alltså Pol Roger Blanc de Blancs 1999 och den hade tappat i stort sett alla smak- och doftkomponenter när vi bänkade oss. Kvar fanns en sötsliskig eftersmak som också effektivt tillsåg att vinet utsågs till det näst sämsta i hela provningen, endast en röst före Veuve Clicquot NV. Jag röstade själv på Pol till att vara sämre än Veuve. Jag ska köpa en panna Pol och prova den under bättre betingelser för jag är ganska säker på att den levererar vid anständig temp.
Annars var jag positivt överraskad av Veuve. Den var helt neutral och hade inga utstickande komponenter alls. Klart bättre än jag förväntat mig. Kul var också Bolly GA 99 som utsågs till kvällens vinnare. Anklever och nysågad enebuske var två epitet som man hittade.
Vi skulle sedan tillbaka till PM för mat och resterande 90r. Eftersom krögaren på PM var osäker på om Richard skulle till PM för att käka så frågade vi om han ämnade sig dit. Jodå, han skulle ditså vi frågade helt sonika om han ville ha sällskap under kvällen. Hans villkor var att slippa blindprovning och vi försäkrade honom att risken var obefintlig eftersom han stod framför två av Svedalas mest oseriösa vinpimplare. Han köpte det hela rakt av, kanske till viss del beroende på att jag bett honom signera sin bok "packad med stil". ;D
När vi väl bänkade oss kom F och presenterade kvällens vinlista. Det var då det gick upp för Julle att det var inte frågan om en NV-kväll. Kvällens förstafemma får superfemman från CCCP att framstå som lammungar.
Först ut var Krug Vintage 1990 och den levererade stort. Jag tyckte senare (typ en timme) att den öppnade upp sig och blev (ännu) elegantare men både W och Julle tyckte att den var lika som tidigare. De hade uppenbarligen trasiga glas. ;D Vi kom också in på hur jag tidigare här beskrivit Krug 88 med kvinnliga termer och ansåg att det rörde sig om blondering. Julle förslog att det snarare rörde sig om sandreefärgat hår. Jag godtog det och föreslog då att Krug Vintage motsvarar Yvonne Ryding. Anledningen till att detta slog mig var att jag vid en hastigt genomförd lunch på Skeppsbron i Malmö dagen innan är ganska säker på att Ryding satt vid ett av borden. Inte för att jag känner henne direkt till utseende men hennes röst är, ska vi politisk korrekt och snällt säga, ganska karaktäristisk. Så den kompletta slutsatsen är att Krug Vintage motsvarar en tyst Yvonne Ryding. ;D Till detta petade vi i oss en portion löjrom. Gick alldeles utmärkt.
Nästa punkt i menyn var Jamon Iberico Pata Negra-skinka med fikon och valnötter från H.M.K Solliden med La Grande Dame 1990. I synnerhet valnötterna var en rolig punkt. De var så otroligt oljiga att vi trodde att de var marinerade på något sätt men chefskocken försäkrade oss att de var helt naturliga, dock nyskördade. Det hela passade otroligt snyggt till vinet, kvällens näst bästa kombo. Om Krug är Ryding är La Grande Dame precis vad namnet antyder, en bastant dam. Julles dom var att den kändes brådmogen. Kom nu ihåg detta inför kommande kommentarer.
Så kom Dom Perignon 1990 och alla som har läst vad jag anser om Dompan vet att det inte är någon av mina favoriter. Det är därför med tungt hjärta och med darrande fingrar jag nu tvingas skriva att den var förtvivlat bra. Kvällens höjdare och dagens bästa ihop med Cristal. Det är bara till att kapitulera. Julles dom var att det var den bästa DP 90 han någonsin druckit, hade han blindprovat hade han antagit att den kom direkt från Moëts källare och att det rörde sig om en Œnothèque. Och det är intressant ur perspektivet att DP och Grande Dame har förvarats intill varandra under alla år och blivit utsatta för samma misshandel. Viner är jävligt konstiga... ??? Till detta åt vi en helt lysande creme ninon, naturligtvis med DP 90 ihälld vid bordet. Torde vara dyraste soppan jag någonsin ätit och det var utan tvekan kvällens paradnummer.
Elvis: det finns kanske hopp för din 99:a, Julles allmänna rekommendation när det gäller vintageviner är att vänta 20 år från skörd.
Aftonen fortsatte med Salon 1990 och det var också kvällens besvikelse. Den kändes både väldigt mogen och väldigt omogen samtidigt. Jag föreslog som beskrivning att den led av Progeria. Julle har tidigare varit 90% säker på att vinet kommer att integrera så småningom men sänkte nu till 70%. Till denna skumpa serverades fiskkombination från Åsnen, mosaik på kål, "choucroute", kaviar, pepparrot samt beurre blanc. Rätten var precis nykomponerad och vi var alla eniga om att det fanns vissa saker att jobba vidare med, vilket vi också påpekade.
Sist ut var Bollinger VVF 1990 och vilket kraftpaket! Där fanns allt i massor och det är högst troligt att vinet kommer att fortsätta att utveckla sig under lång tid. Matkombon var kvällens sämsta och det skyller jag helt på min ostfanatiske vapendragare som trots mina protester hade bestämt att det skulle bli ost. Det är två preparerade små smakprov av ost som ligger på tallriken och var för sig var det riktigt dåligt ihop med vinet. Tog man däremot samtidigt en bit av varje gick det anständigt men inte mer.
Nu vidtog kvällens utan tvekan roligaste övning: flasktömning.
Julle hade dessutom en hel del roliga anekdoter att förtälja vilket onekligen bidrog till stämningen.
Sammanfattningsvis så levererar 1990 på en ruskigt bra nivå och jag är säker på att Krug hade tyckt sammaledes om han bara hade kommit ihåg hur Krug 90 smakade under infernot. ;D
Kvällen avslutades sedan som det anstår en kväll som den här: två Big Mac och en stor cola.
Så hade jag och min vapendragare W beslutat oss för att prova sex pannor från 1990. Munskänkarna i sydöst hade bjudit in Richard Juhlin för att hålla en provning och vi tänkte att det vore ju trevligt att fortsätta upp i kvalisorterna på kvällen.
W gjorde en inventering av PM:s matlista och fann att det fanns endast mat som passade till skumpa i fem serveringar. Som ett resultat av detta beslöt vi oss för att champagnefrukost är något som man genomlider allt för sällan. Sagt och gjort så bänkade vi oss strax innan tolv för att tömma en flaska ihop med ett gäng från PM. Larsson hade kommit med den glimrande ideen att det skulle passa bättre med en "muta" han mottagit i form av Biondi-Santi Brunello di Montalcino Riserva 1990 till pastan så så fick det bli. Man blir ju inte världsmästare för inte...
Cristal 1990 serveras som en liten antipasti och vilken antipasti ! Choklad och toffee vilket sammanfogades till glassen 88:an. Lite ostron kunde man också skönja i bakgrunden. Det är egentligen märkligt vad man accepterar bara för att det finns i ett glas. Hade man fått en tallrik med skaldjur och toffeesås hade man krävt kockens huvud på ett fat.
Biondi var drickbar men vi var rörande överens om att innehållet inte står i paritet med priset, inte på långa vägar. Gjorde en snabb slagning och upp poppar priset USD 600. Halvera och stryk en nolla och det hamnar bättre i samklang.
Den andra halvan av Cristal fungerade lysande som dessert och det är knappast förvånande med tanke på innehållets karaktär.
Därefter var det iväg till provningen. Richard var riktigt bra som föreläsare. Det tråkiga var att de först upphällda skumporna av de fem tog stryk temperaturmässigt. Richard hade valt att ordningen skulle vara i stegringsordning smakmässigt och inte kvalitetsmässigt. Först ut var alltså Pol Roger Blanc de Blancs 1999 och den hade tappat i stort sett alla smak- och doftkomponenter när vi bänkade oss. Kvar fanns en sötsliskig eftersmak som också effektivt tillsåg att vinet utsågs till det näst sämsta i hela provningen, endast en röst före Veuve Clicquot NV. Jag röstade själv på Pol till att vara sämre än Veuve. Jag ska köpa en panna Pol och prova den under bättre betingelser för jag är ganska säker på att den levererar vid anständig temp.
Annars var jag positivt överraskad av Veuve. Den var helt neutral och hade inga utstickande komponenter alls. Klart bättre än jag förväntat mig. Kul var också Bolly GA 99 som utsågs till kvällens vinnare. Anklever och nysågad enebuske var två epitet som man hittade.
Vi skulle sedan tillbaka till PM för mat och resterande 90
r. Eftersom krögaren på PM var osäker på om Richard skulle till PM för att käka så frågade vi om han ämnade sig dit. Jodå, han skulle ditså vi frågade helt sonika om han ville ha sällskap under kvällen. Hans villkor var att slippa blindprovning och vi försäkrade honom att risken var obefintlig eftersom han stod framför två av Svedalas mest oseriösa vinpimplare. Han köpte det hela rakt av, kanske till viss del beroende på att jag bett honom signera sin bok "packad med stil". ;DNär vi väl bänkade oss kom F och presenterade kvällens vinlista. Det var då det gick upp för Julle att det var inte frågan om en NV-kväll. Kvällens förstafemma får superfemman från CCCP att framstå som lammungar.
Först ut var Krug Vintage 1990 och den levererade stort. Jag tyckte senare (typ en timme) att den öppnade upp sig och blev (ännu) elegantare men både W och Julle tyckte att den var lika som tidigare. De hade uppenbarligen trasiga glas. ;D Vi kom också in på hur jag tidigare här beskrivit Krug 88 med kvinnliga termer och ansåg att det rörde sig om blondering. Julle förslog att det snarare rörde sig om sandreefärgat hår. Jag godtog det och föreslog då att Krug Vintage motsvarar Yvonne Ryding. Anledningen till att detta slog mig var att jag vid en hastigt genomförd lunch på Skeppsbron i Malmö dagen innan är ganska säker på att Ryding satt vid ett av borden. Inte för att jag känner henne direkt till utseende men hennes röst är, ska vi politisk korrekt och snällt säga, ganska karaktäristisk. Så den kompletta slutsatsen är att Krug Vintage motsvarar en tyst Yvonne Ryding. ;D Till detta petade vi i oss en portion löjrom. Gick alldeles utmärkt.
Nästa punkt i menyn var Jamon Iberico Pata Negra-skinka med fikon och valnötter från H.M.K Solliden med La Grande Dame 1990. I synnerhet valnötterna var en rolig punkt. De var så otroligt oljiga att vi trodde att de var marinerade på något sätt men chefskocken försäkrade oss att de var helt naturliga, dock nyskördade. Det hela passade otroligt snyggt till vinet, kvällens näst bästa kombo. Om Krug är Ryding är La Grande Dame precis vad namnet antyder, en bastant dam. Julles dom var att den kändes brådmogen. Kom nu ihåg detta inför kommande kommentarer.
Så kom Dom Perignon 1990 och alla som har läst vad jag anser om Dompan vet att det inte är någon av mina favoriter. Det är därför med tungt hjärta och med darrande fingrar jag nu tvingas skriva att den var förtvivlat bra. Kvällens höjdare och dagens bästa ihop med Cristal. Det är bara till att kapitulera. Julles dom var att det var den bästa DP 90 han någonsin druckit, hade han blindprovat hade han antagit att den kom direkt från Moëts källare och att det rörde sig om en Œnothèque. Och det är intressant ur perspektivet att DP och Grande Dame har förvarats intill varandra under alla år och blivit utsatta för samma misshandel. Viner är jävligt konstiga... ??? Till detta åt vi en helt lysande creme ninon, naturligtvis med DP 90 ihälld vid bordet. Torde vara dyraste soppan jag någonsin ätit och det var utan tvekan kvällens paradnummer.
Elvis: det finns kanske hopp för din 99:a, Julles allmänna rekommendation när det gäller vintageviner är att vänta 20 år från skörd.
Aftonen fortsatte med Salon 1990 och det var också kvällens besvikelse. Den kändes både väldigt mogen och väldigt omogen samtidigt. Jag föreslog som beskrivning att den led av Progeria. Julle har tidigare varit 90% säker på att vinet kommer att integrera så småningom men sänkte nu till 70%. Till denna skumpa serverades fiskkombination från Åsnen, mosaik på kål, "choucroute", kaviar, pepparrot samt beurre blanc. Rätten var precis nykomponerad och vi var alla eniga om att det fanns vissa saker att jobba vidare med, vilket vi också påpekade.
Sist ut var Bollinger VVF 1990 och vilket kraftpaket! Där fanns allt i massor och det är högst troligt att vinet kommer att fortsätta att utveckla sig under lång tid. Matkombon var kvällens sämsta och det skyller jag helt på min ostfanatiske vapendragare som trots mina protester hade bestämt att det skulle bli ost. Det är två preparerade små smakprov av ost som ligger på tallriken och var för sig var det riktigt dåligt ihop med vinet. Tog man däremot samtidigt en bit av varje gick det anständigt men inte mer.
Nu vidtog kvällens utan tvekan roligaste övning: flasktömning.
Julle hade dessutom en hel del roliga anekdoter att förtälja vilket onekligen bidrog till stämningen.
Sammanfattningsvis så levererar 1990 på en ruskigt bra nivå och jag är säker på att Krug hade tyckt sammaledes om han bara hade kommit ihåg hur Krug 90 smakade under infernot. ;D
Kvällen avslutades sedan som det anstår en kväll som den här: två Big Mac och en stor cola.
