MartinE
Medlem
Eller: mer ratafia till folket!
Det dricks och skrivs alldeles för lite om ratafia och jag tycker att denna förbisedda dryck förtjänar lite mer uppmärksamhet!
Bakgrund: Ratafia de Champagne, eller ratafia champenois som är det nya namnet på drycken, är ett starkvin som framställs genom att man tillsätter sprit till den nypressade och ojästa musten från i regel den tredje pressningen, d v s det druvmaterial som man ändå inte får göra champagne av. Den förstärkta musten lagras därefter på ekfat innan den buteljeras. Den tillsatta spriten, som endast får vara regionalt producerat druvdestillat i form av marc de Champagne eller fine de Champagne, gör att jäsningen upphör. Eftersom sockret från druvorna, som normalt ”äts” upp av jästsvamparna vid jäsningen, därmed stannar kvar i musten blir ratafian likt ett portvin mycket söt, med en sockerhalt som enligt bestämmelserna måste uppgå till minst 110 g/l. Även om man producerat ratafia ända sedan 1200-talet har drycken under lång tid setts som en ren biprodukt från champagneframställningen och något av en kuriositet, som i och för sig dricks lokalt men som inte säljs i någon större utsträckning. Den 1 september 2015 fick dock ratafia de Champagne skyddad ursprungsbeteckning (PGI) till slut och därmed en officiell status som den, till skillnad från marc de Champagne och fine de Champagne, tidigare saknat.
I slutet på förra året plockade jag fram ovanstående flaskor, som jag drack parallellt vid ett tiotal tillfällen under ungefär en månads tid. Det är alla tre otroligt bra viner! Som ett slags referensvin hade jag även med ett enklare portvin i form av Churchill’s Late Bottled Vintage 2011. Samtliga, inklusive portvinet, vinner på att man dricker riktigt långsamt och de presterar som bäst 5-11 dagar efter att jag öppnar respektive flaska! På grund av den höga alkoholhalten (17-18 %) är de sannolikt mycket lagringsdugliga, men jag har svårt att avgöra hur mycket de faktiskt vinner på att lagras. Det är för övrigt ingen nackdel att dricka dem relativt kallt!
Jag har redan skrivit om de här vinerna på min blogg, men här kommer en sammanfattning där jag även inkluderar kortfattade noter dag för dag:
Drappier Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Okänt basår, men gjord baserad på en årgångsblandning, en s k réserve perpétuelle. Utvecklad, kryddig och något söt doft med lite toner av konjak. Inslag av honung, söta äpplen, brödkryddor, fat, krut, lakrits och mentol. På femte dagen efter flaskan öppnades uppstår tydliga sherrytoner. Smaken är fyllig, oljig, fruktig, harmonisk, söt och periodvis något eldig. Här hittar jag främst russin och mogna äpplen. Den är mycket, mycket bra! Som allra bäst är den på femte dagen efter öppnandet. Som sämst är den faktiskt på första kvällen, då den känns lätt oharmonisk och något eldig. (88 p)
Dag 1: Det spretar litegrann och smaken känns något eldig, men till skillnad mot portvinet märker man inte av alkoholhalten (18 %) på samma sätt. Fin intensitet och härlig längd! (85-86 p)
Dag 2: Mer harmonisk nu och den lilla eldigheten är borta. (87 p)
Dag 3: Ännu lite bättre nu! Funkade fint till gruyère, parmesan och cambozola – framförallt till parmesanen! (88 p)
Dag 5: Det uppstår tydliga sherrytoner samt inslag av lakrits och mentol. Har nog peakat nu! (88 p)
Dag 10: På väg ner. Den har tappat en aning i intensitet, men presterar fortfarande mycket bra. Den lilla eldigheten är tillbaka igen. (87-88 p)
Dag 17: Fortsätter sin resa söderut, men är fortfarande mycket bra. (87 p)
Dag 32: Inte mycket kvar i flaskan nu, men det håller fortfarande ihop otroligt bra! (87 p)
Egly-Ouriet Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Det här är ett rent årgångsvin, även om de är dåliga på att upplysa om det på etiketten. I det här fallet handlar det om 2011 och det buteljerades 2014. Det här är en fantastisk ratafia! Allra bäst är den vid femte tillfället, på elfte dagen efter att flaskan öppnades, då den känns tydligt utvecklad, är oerhört harmonisk och levererar en smakupplevelse utan minsta antydan till eldighet. Utvecklad, parfymerad, fruktig, mineralisk, kryddig och komplex doft med inslag av knallpulver, torkade aprikoser, honung, hasselnötter, svamp och apelsinskal. Utvecklad, oljig, fyllig, fruktig, söt, något kryddig och mycket harmonisk smak. Initialt något eldig, men överraskande mjuk med tanke på alkoholhalten (17 %). Jag hittar mogna päron, honung, russin, aprikos och till sist en del svamp. (90 p)
Dag 1: Härligt komplex doft. Smaken är förhållandevis elegant och perfekt balanserad, men känns relativt kort. Initialt något eldig. (87 p)
Dag 2: Har helt klart höjt sig ett snäpp! Bättre intensitet och längd. (88-89 p)
Dag 3: Ännu lite bättre idag! Något mindre knallpulver och lite mer parfym i doften. (89 p)
Dag 10: Mer utvecklad nu och har definitivt nått en ny nivå! Den lilla eldigheten som jag upplevde i början är förvisso tillbaka, men den är fortfarande oerhört harmonisk. Nu dyker det även upp lite svamp i smaken. (90 p)
Dag 11: Ingen märkbar eldighet nu – för övrigt precis som ovan. I efterhand kan jag konstatera att den sannolikt peakar nu. (90 p)
Dag 16: Fortfarande mycket, mycket bra, men sannolikt på väg ner nu. (89 p)
Dag 31: Håller fortfarande ihop otroligt bra! (88 p)
Dag 32: Sista slatten nu. Har tappat en del i intensitet och är nu, rent upplevelsemässigt, tillbaka på samma nivå som dag 1. (87 p)
Henri Giraud Solera Ratafia Champenois (70 % pinot noir, 30 % chardonnay): Henri Giraud framställer sin ratafia på musten från den andra pressningen, vilket tyder på en förhållandevis ambitiös inställning. Som namnet antyder görs den med hjälp av en solerablandning av fatlagrat vin från olika årgångar, i det här fallet 1990-2013. Den här är helt fantastisk och den bästa ratafia jag druckit! Jag dricker den vid sju-åtta tillfällen under en fyraveckorsperiod. Den är faktiskt snudd på fantastisk redan första kvällen, men är som bäst på åttonde dagen (fjärde tillfället) efter att flaskan öppnades! Därefter håller den ihop mycket bra i ytterligare en vecka innan den smakmässigt börjar tappa litegrann. Doften fortsätter dock att utvecklas och jag hittar nya inslag även långt senare. Utvecklad, komplex, kryddig, nötig och söt doft med tydliga konjakstoner. Inslag av päron i konjak, fat, aprikos, honung, arrak, mandlar, katrinplommon, malört och mörk choklad. Smaken känns utvecklad, oljig, fruktig, söt och harmonisk och bjuder framförallt på söta äpplen, mandelmassa, honung och katrinplommon.
Dag 1: Det mesta finns redan på på plats och den är otroligt bra redan idag. (89-90 p)
Dag 2: Inte mycket har hänt, men den känns lite bättre och ännu mer harmonisk. (90 p)
Dag 8: Nu har den höjt sig ett snäpp till och är verkligen helt fantastisk! (91 p)
Dag 14: Håller ihop mycket bra, trots att det endast finns en liten mängd kvar i flaskan. Det har uppstått en pikant ton av malört i doften! (90 p)
Dag 24: Sista slatten. Är fortfarande mycket bra och håller ihop väl, men har börjat tappa en del nu. Det dyker upp ett trevligt inslag av mörk choklad i doften, som jag inte känt tidigare. (88 p)
Referensvin: 2011 Churchill’s Late Bottled Vintage Port. Jag brukar ju gilla det här, men tillsammans med de tre fransoserna känns portvinet närmast oborstat, svulstigt, eldigt och klart obalanserat! Det är förvisso också en riktig slow starter, men även om det lyfter enormt över tid når det aldrig upp till samma nivå som de övriga.
Slutsats: drick mer ratafia!
Det dricks och skrivs alldeles för lite om ratafia och jag tycker att denna förbisedda dryck förtjänar lite mer uppmärksamhet!
Bakgrund: Ratafia de Champagne, eller ratafia champenois som är det nya namnet på drycken, är ett starkvin som framställs genom att man tillsätter sprit till den nypressade och ojästa musten från i regel den tredje pressningen, d v s det druvmaterial som man ändå inte får göra champagne av. Den förstärkta musten lagras därefter på ekfat innan den buteljeras. Den tillsatta spriten, som endast får vara regionalt producerat druvdestillat i form av marc de Champagne eller fine de Champagne, gör att jäsningen upphör. Eftersom sockret från druvorna, som normalt ”äts” upp av jästsvamparna vid jäsningen, därmed stannar kvar i musten blir ratafian likt ett portvin mycket söt, med en sockerhalt som enligt bestämmelserna måste uppgå till minst 110 g/l. Även om man producerat ratafia ända sedan 1200-talet har drycken under lång tid setts som en ren biprodukt från champagneframställningen och något av en kuriositet, som i och för sig dricks lokalt men som inte säljs i någon större utsträckning. Den 1 september 2015 fick dock ratafia de Champagne skyddad ursprungsbeteckning (PGI) till slut och därmed en officiell status som den, till skillnad från marc de Champagne och fine de Champagne, tidigare saknat.
I slutet på förra året plockade jag fram ovanstående flaskor, som jag drack parallellt vid ett tiotal tillfällen under ungefär en månads tid. Det är alla tre otroligt bra viner! Som ett slags referensvin hade jag även med ett enklare portvin i form av Churchill’s Late Bottled Vintage 2011. Samtliga, inklusive portvinet, vinner på att man dricker riktigt långsamt och de presterar som bäst 5-11 dagar efter att jag öppnar respektive flaska! På grund av den höga alkoholhalten (17-18 %) är de sannolikt mycket lagringsdugliga, men jag har svårt att avgöra hur mycket de faktiskt vinner på att lagras. Det är för övrigt ingen nackdel att dricka dem relativt kallt!
Jag har redan skrivit om de här vinerna på min blogg, men här kommer en sammanfattning där jag även inkluderar kortfattade noter dag för dag:
Drappier Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Okänt basår, men gjord baserad på en årgångsblandning, en s k réserve perpétuelle. Utvecklad, kryddig och något söt doft med lite toner av konjak. Inslag av honung, söta äpplen, brödkryddor, fat, krut, lakrits och mentol. På femte dagen efter flaskan öppnades uppstår tydliga sherrytoner. Smaken är fyllig, oljig, fruktig, harmonisk, söt och periodvis något eldig. Här hittar jag främst russin och mogna äpplen. Den är mycket, mycket bra! Som allra bäst är den på femte dagen efter öppnandet. Som sämst är den faktiskt på första kvällen, då den känns lätt oharmonisk och något eldig. (88 p)
Dag 1: Det spretar litegrann och smaken känns något eldig, men till skillnad mot portvinet märker man inte av alkoholhalten (18 %) på samma sätt. Fin intensitet och härlig längd! (85-86 p)
Dag 2: Mer harmonisk nu och den lilla eldigheten är borta. (87 p)
Dag 3: Ännu lite bättre nu! Funkade fint till gruyère, parmesan och cambozola – framförallt till parmesanen! (88 p)
Dag 5: Det uppstår tydliga sherrytoner samt inslag av lakrits och mentol. Har nog peakat nu! (88 p)
Dag 10: På väg ner. Den har tappat en aning i intensitet, men presterar fortfarande mycket bra. Den lilla eldigheten är tillbaka igen. (87-88 p)
Dag 17: Fortsätter sin resa söderut, men är fortfarande mycket bra. (87 p)
Dag 32: Inte mycket kvar i flaskan nu, men det håller fortfarande ihop otroligt bra! (87 p)
Egly-Ouriet Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Det här är ett rent årgångsvin, även om de är dåliga på att upplysa om det på etiketten. I det här fallet handlar det om 2011 och det buteljerades 2014. Det här är en fantastisk ratafia! Allra bäst är den vid femte tillfället, på elfte dagen efter att flaskan öppnades, då den känns tydligt utvecklad, är oerhört harmonisk och levererar en smakupplevelse utan minsta antydan till eldighet. Utvecklad, parfymerad, fruktig, mineralisk, kryddig och komplex doft med inslag av knallpulver, torkade aprikoser, honung, hasselnötter, svamp och apelsinskal. Utvecklad, oljig, fyllig, fruktig, söt, något kryddig och mycket harmonisk smak. Initialt något eldig, men överraskande mjuk med tanke på alkoholhalten (17 %). Jag hittar mogna päron, honung, russin, aprikos och till sist en del svamp. (90 p)
Dag 1: Härligt komplex doft. Smaken är förhållandevis elegant och perfekt balanserad, men känns relativt kort. Initialt något eldig. (87 p)
Dag 2: Har helt klart höjt sig ett snäpp! Bättre intensitet och längd. (88-89 p)
Dag 3: Ännu lite bättre idag! Något mindre knallpulver och lite mer parfym i doften. (89 p)
Dag 10: Mer utvecklad nu och har definitivt nått en ny nivå! Den lilla eldigheten som jag upplevde i början är förvisso tillbaka, men den är fortfarande oerhört harmonisk. Nu dyker det även upp lite svamp i smaken. (90 p)
Dag 11: Ingen märkbar eldighet nu – för övrigt precis som ovan. I efterhand kan jag konstatera att den sannolikt peakar nu. (90 p)
Dag 16: Fortfarande mycket, mycket bra, men sannolikt på väg ner nu. (89 p)
Dag 31: Håller fortfarande ihop otroligt bra! (88 p)
Dag 32: Sista slatten nu. Har tappat en del i intensitet och är nu, rent upplevelsemässigt, tillbaka på samma nivå som dag 1. (87 p)
Henri Giraud Solera Ratafia Champenois (70 % pinot noir, 30 % chardonnay): Henri Giraud framställer sin ratafia på musten från den andra pressningen, vilket tyder på en förhållandevis ambitiös inställning. Som namnet antyder görs den med hjälp av en solerablandning av fatlagrat vin från olika årgångar, i det här fallet 1990-2013. Den här är helt fantastisk och den bästa ratafia jag druckit! Jag dricker den vid sju-åtta tillfällen under en fyraveckorsperiod. Den är faktiskt snudd på fantastisk redan första kvällen, men är som bäst på åttonde dagen (fjärde tillfället) efter att flaskan öppnades! Därefter håller den ihop mycket bra i ytterligare en vecka innan den smakmässigt börjar tappa litegrann. Doften fortsätter dock att utvecklas och jag hittar nya inslag även långt senare. Utvecklad, komplex, kryddig, nötig och söt doft med tydliga konjakstoner. Inslag av päron i konjak, fat, aprikos, honung, arrak, mandlar, katrinplommon, malört och mörk choklad. Smaken känns utvecklad, oljig, fruktig, söt och harmonisk och bjuder framförallt på söta äpplen, mandelmassa, honung och katrinplommon.
Dag 1: Det mesta finns redan på på plats och den är otroligt bra redan idag. (89-90 p)
Dag 2: Inte mycket har hänt, men den känns lite bättre och ännu mer harmonisk. (90 p)
Dag 8: Nu har den höjt sig ett snäpp till och är verkligen helt fantastisk! (91 p)
Dag 14: Håller ihop mycket bra, trots att det endast finns en liten mängd kvar i flaskan. Det har uppstått en pikant ton av malört i doften! (90 p)
Dag 24: Sista slatten. Är fortfarande mycket bra och håller ihop väl, men har börjat tappa en del nu. Det dyker upp ett trevligt inslag av mörk choklad i doften, som jag inte känt tidigare. (88 p)
Referensvin: 2011 Churchill’s Late Bottled Vintage Port. Jag brukar ju gilla det här, men tillsammans med de tre fransoserna känns portvinet närmast oborstat, svulstigt, eldigt och klart obalanserat! Det är förvisso också en riktig slow starter, men även om det lyfter enormt över tid når det aldrig upp till samma nivå som de övriga.
Slutsats: drick mer ratafia!
