En reseberättelse från Champagne

[Emanuel]

Del 1- Ankomsten

Alla eventuella likheter med personer, nu levande eller döda som förekommer i denna berättelse är en ren tillfällighet och inte författarens avsikt.


Så var det då äntligen dags, fem grabbar hade på ett smått osannolikt vis unisont fått fem dagars ledigt från barn, krävande arbeten, fruar och från hemmets hårda slit, något som normalt bara sker i ungefär samma intervall som när Halleys komet passerar jorden.

Och så tog resan sin början, och den tog sin början med en liten omväg via Oslo då några i resesällskapet i sin vilda jakt på guld insisterat på att boka flyg med så många mellanlandningar som möjligt och då pratar vi inte om VM-guld utan SAS-guld.

Men inget fel i det när det råder REA-yra på Dompa -04 just på Gardermoen och således infann sig ett utmärkt tillfälle att ta med kakor till kalaset och inhandla resans första Champagne, så med en Dompa under armen fortsatte så turen mot Charles De Gaulle och bubblets födelseplats.

Väl på CDG hämtade vi ut hyrbilen helt utan överraskningar. Priset blev som förväntat dyrare än vad som utlovats, vi fick som brukligt är en ”uppgradering” till en ”bättre” bil som ju alltid i verkligheten är sämre och vi lät oss som vanligt övertalas att köpa den dyra försäkringen som även täcker anfall av rymdvarelser, vulkanutbrott och dinosaurieattacker.

Med bilen uthämtad i blev resan till Reims en ganska enkel affär och efter cirka en och en halv timme ledde vår GPS oss snällt ner i ett trångt och gemytligt parkeringsgarage rätt under gågatan i centrala Reims. Därtill bara några småhopp från vårt hotell, det (ö)kända Hotel Crystal som i åratal tävlat endast med hotellet snett över gatan om att vara absolut mest sådär sydländskt sunkigt som bara riktigt sunkiga sydländska hotell kan vara. Lövtunna dörrar, lyhört, härligt snorkig personal och därtill med den fantastiska bedriften att få nyrenoverade rum att se ut som ingen varit där och renoverat på 30 år.

Eftersom resesällskapet ju redan överlevt djungeln i norra Laos, bergsklättring i Bhutan och extremturism i Nordkorea var alla rörande överens om att vi skulle klara det mesta som detta hotellet kunde kasta på oss och att det fortfarande var värt det för deras mycket vackra innergård som är som en liten oas mitt i centrala Reims.

Rummen hade därtill badkar vilket är väldigt bra om man behöver snabbkyla exempelvis en flygplansvarm Dompa -04.

I väntan på att Dompan skulle inta en mer drickvänlig temperatur gav sig hela sällskapet ut för att söka lite föda samt ordna referrensskumpa så att inte dompan skulle få stå oemotsagd.

Snabbt fann vi den lokala konsumbutiken och gruppen delade därefter effektivt upp sig efter specifika arbetsuppgifter, en plockade en handfull skumpor ur kylen (ja man kan ju köpa färdigkyld skumpa på Konsum), nästa team samlade resolut ihop alla burkar med diverse gåslever samt grovt bröd de kunde hitta medans den sista gruppen gav sig hän åt att länsa ostdisken på allt som såg gott ut. En ensam gruppmedlem hamnade även på ett osanktionerat sidospår och råkade få med sig en handfull blandade charkuterier ut ur butiken.

Väl tillbaks i hotellets trädgård dukades det således upp en salig blandning av Champagne, gåslever, ostar, bröd och blandade korvar. Ja, nu är ju kanske inte charkuterier det perfekta skumpatilltugget men hej, vad vore en grabbresa utan att länsa charken.

Dompan var kanske inte sådär fantastiskt magisk som man föreställt sig, jag tror det är ett vin som med fördel dricks moget och vad gäller resterande budgetskumpor så var det inget som var värt att minnas och klart är att det finns mycket dåligt koperativskumpa i 20€-klassen.
Vad som var fantastiskt dock var att dricka Dompa tillsammans med hedonistiska mängder gåslever i den sista kvällssolen i en vacker trädgård mitt i Reims.

När solens sista strålar sedan försvunnit bakom hustaken blev det sedan dags för lite riktig mat och resans första middag på forumrekommenderade L’apostophe.

Sippandes på en Grand Gosset studerade vi den utförliga menyn som fokuserade på det klassiska Franska; -gåslever, sniglar och grodor, stora biffar, sauce bearnaise och annat gott.
Här skedde även resans första allvarliga skada då en av resedeltagarna brände sig svårt i gommen efter att ohemult ha kastade sig över ett laddning sniglar som levererats napalmheta direkt från ugnen.
Trots sin svåra snigelbränna lyckades han dock tappert slutföra måltiden.

Gott, rustikt och vällagat utan några pincetter inblandade, kött, bea, pompa och kanske ett litet salladsblad men ack så gott. Och det skall vara en fransman för att inse att en lättstekt Tournedos blir så mycket bättre om man toppar den med en överdrivet stor skiva grillad gåslever.

Minst sagt mätta och hyfsat trötta blev det endast ett litet glas längs gatan innan hela truppen tycke det var en god idé att få några timmars sömn inför morgondagens stundande studiebesök hos Tattinger och Pommery.

Mer om dag 2 i Del 2.

 

[Emanuel]

Del 2 - De stora drakarna

Efter sedvanlig frukost bestående av croissanter med olika former av bredbar choklad var det läge att återigen sätta sig i bilen och bege sig till dagens första studiebesök hos Tattinger.
Det kanske skall tilläggas att en del av resplanen var att se några av de största drakarna just för att få ett perspektiv på skillnaden mellan småodlare och stora globala varumärken.

Nu ligger ju Tattinger ganska centralt i Reims och nästan för nära för att ta bilen men samtidigt lite väl långt för att gå så bil fick det bli.

Väl på Tattinger var vi inbjudna till en privatguidning för vår lilla grupp och efter att ha fått se en liten filmsnutt om husets historia visade vår mycket trevliga och engelsktalande guide oss ner på en tur i källarna som består av väldiga stenbrott som likt underjordiska pyramider grävdes ut av romarna i jakt på sten för att bygga staden Reims för sådär 2000 år sedan. Dessa stenbrott har sedan förbundits med en myriad av gångar, först av munkarna i klostret St. Nicosia som legat på platsen och något hundratal år senare av familjen Tattinger när de började använda gångarna för lagring av Champagne.
Även om Tattinger förstås är lite av en turistfälla så var det väl värt ett besök för att se de vackra källarna och lämningarna från romartiden.
Turen avslutades med en provning där vi fick prova deras standardchampagne, deras vintage 2006 och en Comtes rosé -05.
Efter lite snack om vinerna med guiden fick vi provningsrummet för oss själva och uppmaningen att återkomma när vi tömt flaskorna. Väluppfostrade som vi är tog vi oss genast an uppgiften med stort flit utan att knota.
Jag har bara drucit Comtes -05 en gång tidigare och då innan jag snubblade helt ner i skumpaträsket men denna gång noterade jag precis som andra på forumet hävdat att sockret ligger lite ”på toppen” av unga Comtes. Något som vad jag förstår balanseras med lite ålder. Skall således bli spännande att smaka 2005:an igen om tio år eller så.

Efter denna potenta champagnefrukost var det dags att äta lite lunch innan vi skulle besöka Pommery och eftersom det var gångavstånd till Pommery från Tattinger frågade vi vår guide om var vi kunde hitta någon bra lunch på vägen.
Hon rekommenderade starkt att vi skulle prova lunchen på La Jardin som visade sig ligga bara en kort promenad genom en vacker park på vägen till Pommery och då som namnet lät mig bekant insåg jag strax att det ju var bakfickan till tvåstjärniga Les Crayéres där vi hade bokat bord för kvällen och som är beläget i samma park.
men vad gör det, då fick vi ju chansen att prova båda deras restauranger så glada i hågen, smått salongsberusade och utan ett moln på himlen spatserade vi oss lojt genom den vackra parken.
Eftersom klockan redan hunnit bli ett när vi kom fram till restaurangen hade den värsta lunchruschen lagt sig och vi fick bord utan att ha bokat i förväg.

Vår guide visade sig ha rätt, det var bara det bästa tänkbara stället för lunch, stämningen var avslappnad, servicen var oklanderlig och maten helt fantastisk. Så bra att jag verkligen vill rekommendera alla att få sig en lunch eller middag där.
Till maten dracks dock enbart vatten då ingen kände för att ramla in halvpackad hos Pommery, en fantastisk kaffe avnjöts sedan ute i deras trädgård och någon i sällskapet hade även den goda smaken att se till att alla fick sig en cigarr av godkänd kvalité.
Det slitsamma livet hemma i Svedala började kännas allt mer främmande och medans kvicksilvret klättrade mot 25 grader satt vi där i den vindstilla parken och funderade på om vi kanske skulle ta in lite skumpa och sitta där resten av eftermiddagen.

Men nej, Vi var ju inte i Champagne för att lata oss utan mycket hårt arbete återstod innan vi kunde luta oss tillbaka. så åter till ordningen.
Efter en kort liten promenad var vi framme hos Pommerys gigantiska komplex som närmast kan beskrivas som någon sorts blandning mellan Disney Land och Las Vegas.
En gigantisk kuliss med turistbussar på rad, japaner på rad och fotograferande amerikaner på rad.

På Pommery hade vi blivit inbjudna på en vanlig grupptur som sedan skulle avslutas med en privat provning och efter att ha hämtat ut våra biljetter i raden av kassor fick vi scanna våra biljetter i vad som mest påminner om spärrarna i tunnelbanan innan vi kom in i den gigantiska ”hangaren” där turistgrupperna samlas.
Efter att ha blivit hopfösta i en grupp om cirka 20 personer ledde vår guide oss ner i källarna 20 meter under marken.
Pommery har det största nätverket av underjordiska gångar och det var änkan Pommery som på 1870-taler lät sammanfoga över 120 underjordiska stenbrott (Crayéres) från romartiden med ett intrikat nätverk av mer än 18 kilometer av tunnlar.
Änkan Pommery var även konstintresserad och dekorerade därför källarna med konst, en tradition som fortsatt sedan dess.

Det är således en imponerande syn med de gigantiska öppna stenbrotten, konstinstallationerna och alla de hundratusentals flaskorna på rad.
Gruppens fyra ingenjörer imponerades också av det transportsystem som anlades i början av 1900-talet där något som mest kan liknas vid picknickkorgar löper på rad i taket på en intrikat mekanisk linbana vilken gjorde det möjligt att transportera flaskor runt i det långa nätverket av gångar. Systemet är inte i drift idag men delar av det kan fortfarande ses här och var i tunnlarna.


Efter turen bjöds vi på en provning där vi smakade tre av deras olika standardchampagner men här var det som tur var inga helflaskor som bjöds utan bara välfyllda glas.
Trots att Pommery inte kan kallas annat än den värsta sortens turistfälla måste man nog ändå rekommendera ett besök, även om du behöver armbåga dig fram genom en hoper av fotosugna turister så är källarna fortfarande så pass imponerande att de bör ses.
Känns det trots allt övermäktigt rekommenderar jag då istället Tattinger som är en lugnare variant på samma tema.

Med besöket avlutat var det bara att ge sig tillbaka till Hotellet för att snofsa till sig något inför kvällen och efter ett snabbt klädbyte och några glas skumpa i trädgården satt vi snart i en taxi på väg mot tvåstjärniga Les Crayéres.
Redan på den pampiga infarten möttes vi av en portier som snällt öppnade dörren åt oss för att sedan lämna över ansvaret till en hovmästare som eskorterade oss ut på husets baksida.
VI tog in en flaska Jacquesson no 737 medans vi studerade menyn och bestämde oss snabbt för att gå för deras Carte Blanche eller kockens val om man så vill och när vi även var inne på blanka kort så gav vi även Sommelieren fria händer att välja viner till de olika rätterna.

Väl sittandes i den pampiga salongen serverades därefter en mycket välkomponerad 7-rätters meny eller tio om man räknar in två olika aptitretare som levererades före den första förrätten. Även vinerna var mycket passande till maten och utan att avslöja för mycket så var sittningen en mycket trevlig upplevelse. Stämningen är kanske lite stel och om man har problem med att konstant vara omgiven av 5-10 kypare som passar på ens minsta rörelse så är det kanske inte platsen för dig.
Deras besatthet av att alltid erbjuda mer bröd började mot slutet av middagen locka till lite skratt bland sällskapet då man knappt hann ta en liten tugga av brödbiten bredvid sig för ens brödkyparen var där och erbjöd nytt bröd. Lite som i filmen ”den onde den gode den fule” utvecklades det hela till en form av duell där minsta ryckning i ögonbrynet eller rörelse mot brödasietten resulterade i att kyparen var där med mera bröd.

Är du ute efter en lite mer avslappnad stämning hade jag nog rekommenderat att istället boka en sittning på deras bakficka Le Jardin som vi besökte tidigare samma dag.
Hur som helst en fantastiskt sittning med mycket god mat även om jag kanske tycka att en svensk stjärna smäller högre än två franska.

Efter lite kaffe och avec i deras pianobar var det sedan dags att lägga upp planerna för resten av kvällen och eftersom följande söndag utropats som vilodag var ambitionsnivån på topp.
De två nyblivna småbarnsföräldrarna i sällskapet deklarerade självsäkert att de planerade att hålla sig vakna ända till efter midnatt, minst och efter att ha frågat Google om saken visade det sig att midnatt var en bra tid att börja gå ut och att det gick alldeles utmärkt att gå på disko till klockan fem på morgonen om man tyckte det var en bra idé.
De som en gång var proffs fick börja inse att de numera var amatörer men så länge anden är stark kan stora bedrifter ske och när vi sedan fann oss vandra hem i gryningstimman kunde vi konstatera att vi gett nattlivet en seriös match.


Eftersom vi numera är vuxna och ansvarsfulla människor så var det självklart ingen som tyckte att det var en god ide att beställa skumpor som ser ut som discokulor men 30-grams dosage och inte heller helflaskor med vodka och medföljande redbullhink.
Ansvarsfulla som vi är stod vi moget över sådant.
Det som händer i Champagne stannar för övrigt i Champagne.

Mer om dag tre och fyra i del 3

 

[Emanuel]

Dag 3 – Vilodagen

Efter några timmars sömn fann sig sällskapet åter samlat och denna gången med intentionen att utropa en champagnefri dag eftersom en del klagade på begynnande frätskador på tungspetsen efter alla oräkneliga glas skumpa som trillat ner de sista dagarna.

De fick istället bli en välbehövlig och näringsrik öl och hamburgerfrukost och gruppen blev därefter sittandes ett par timmar i solen på gågatan utan att göra så mycket mer än att titta på folklivet och beställa in en och annan belgisk öl.

Fast bestämda att trots allt göra någon liten insats för dagen blev det ett besök i den mycket sevärda katedralen och lite shopping i vinbutikerna runt torget.

Någonstans där försvann även ambitionen att ha en champagnefri dag när en utbrytare i sällskapet plockade åt sig diverse godsaker som han insisterade på behövdes drickas upp i hotellets trädgård omedelbart för att inte bli dåligt. Han hade även sett till att fylla på lagret av ”leverpastej”.

Man kan inget annat än imponeras av gruppens plikttrogenhet och ansvarskännande när de trots anfrätt tunga, snigelbränna och redbullfrossa tappert ger sig i kast med några ytterligare champagner och till råga på allt på sin lediga dag.

Åter i trädgården dracks det lite Paul Bara Brut Réserve, Paul Bara 2006 och några flaskor från Georges Veselle. Självklart i sällskap av generösa mängder leverpastej.

Hela gänget var överens om att Paul Bara var trevliga saker och att några flaskor nog skulle beredas plats i väskan hem.


Middag åtnjöts sedan på ett Brasserie längs gatan och kvällen avslutades tidigt då nästkommande måndag skulle bli en dag fylld med hårt arbete från morgon till kväll.

Mer om dag fyra i del 4

 

[Emanuel]

Dag 4 – Småodlarna

Denna dag blev det uppställning i ottan för att hinna med allt som var planerat och fösta stoppet var småodlarmässan Terres et Vins som hålls i Palais Du Tau precis bredvid katedralen i Reims.
Vi hade tyvärr inte så mycket tid men var fast beslutna att smita in och säga hej till några odlare.
Först träffade vi Pascal Doquet som som förutom sina ypperliga champagner även hade med ett fotoalbum med bilder på sin nya traktor viket förstås fascinerade ingenjörerna oerhört.
Medans hans champagner smakades diskuterades hans fina traktor och dess avancerade styrsystem flitigt men vi fick även tillfälle att höra en passionerad berättelse om omställningen från att använda så mycket bekämpningsmedel det bara går till att så blommor mellan stockarna och låta gräset frodas.
Kul med en odlare som diametralt lagt om sin kurs och hittat sitt kall.
Förutom hans ”Vins clairs” smakade vi tre av hans champagner där 2004:an blev min absoluta favorit med massor av härliga mognadstoner. Faktum var att alla hans viner hade de där sköna mognadstonerna som jag gillar. Helt klart en av resans favoriter och jag är glad att det ligger några 2005or i min källare och väntar.

Eftersom vi hade knappt om tid fick vi lämna Pascal och hans traktor för att få oss en pratstund med David Léclapart som är en härlig lirare, Med en knallgul hemstickad väst och rolig hatt kunde man inte undgå att få vibbar till en modern hippie och han är ju också helt inne på det biodynamiska spåret. En genuin och supertrevlig person som bjöd oss att smaka både l’Amateur, l’Artiste och l’Apôtre. Fantastiska champagner i samma stil som Selosse.
Bredvid honom stod Pacal Agrapart och där hann vi också knipa några glas innan vi var tvungen att rusa över till Chartogne-Taillet för en snabbsmak och för att tacka för att de hjälpt oss med biljetter till mässan.
Allt vi drack på mässan var oerhört bra och vi önskade att vi haft mycket mer tid än de knappa två timmarna som vi hade till hands, det fanns så många fler superintressanta småodlare på plats att vi skulle haft hela dagen avsatt.

Ingen rast ingen ro, vi hade en lunch på Selosse som inte fick missas så det var bara att kasta sig in i bilen och köra full fart mot Avize.
Väl där hälsade vi lite snabbt på Anselme när han for förbi på gårdsplanen på väg in i vineriet och blev sedan visade in i den vackra restaurangen. Efter som att solen sken från en molnfri himmel även denna dag valde vi att sätta oss ute på deras härliga terrass och där avnjuta en fantastisk Selosse V.O.

Vi bestämde oss för deras fasta trerätterslunch med en efterföljande osttallrik och vi blev inte besvikna. Maten var mer än fantastisk och höll i våra ögon nära nog stjärnklass. Att stämningen var gemytlig och hemtrevlig och att personalen behandlade oss som en gammal kär vän gjorde att vi gärna stannat där hela eftermiddagen. Två timmar visade sig vara allt för lite för att hinna njuta deras lunch till fullo och vi blev tvingade att stressa i oss desserten för att hinna vidare för att träffa nästa odlare nämligen Paul Déthune.

Efter att ha kört rally genom byarna anlände vi snart till Ambonnay och välkomnades hjärtligt på gårdsplanen av underbara Sophie Déthune.
Hon förklarade att hon numera lärt sig att svenskar är lite ”speciella” som alltid dyker upp fem minuter före stipulerad tid istället för femton minuter efter som brukligt är.

I övrigt är svenskar inte så tokiga förklarade hon, de är alltid väl pålästa, ödmjuka när de kommer på besök och trots att hon minskat ner rejält på antalet besök så verkar Sverige ligga henne varmt om hjärtat.
Om jag förstod det hela rätt var Sverige därtill deras tredje största marknad.
Det är svårt att finna ord för att beskriva superhärliga Sophie men hon är otroligt rolig, har en sylvass tunga och är inte rädd för att säga kontroversiella saker om hur hon tycker saker och ting sköts i Champagne.

Vi kom även till insikt hur mycket de hade behövt kämpa för att få kontroll över vingårdens alla arealer då det efter många arvskiften blivit många släktingar som suttit på en liten plätt och hotat att sälja till någon av de stora drakarna om de inte hostat upp en rejäl hög med pengar.
Efter många års kämpande har de nu åtminstone kontroll över större delen av sin odlade areal och har därför äntligen vågat satsa på att bygga en helt ny källare efter att ha köpt tomten bredvid.
Sophie drömde även om att kunna ha ett litet hotell på samma tomt dit vetgiriga svenskar kunde söka sig för att bo bra och dricka trevlig skumpa.
Samtalsämnen som undermålig kooperativskumpa, aggressiva lyxmärken och snorkiga prinsessor till druvplockare avhandlades i rask takt som vi tittade på degorgeringen och vineriet.

Hos Paul Déthune görs Remouage fortfarande manuellt på ett antal av deras flaskor även om de också använder gyropaletter, att delar av produktionen görs manuellt beror enligt Sophie inte på att de skulle inverka på kvalitén utan istället för att de vill bevara kunnandet i den manuella hanteringen för framtida generationer.

Sophie berättade även att Paul Déthunes champagner inte lägre går att köpa i Norge då hon tröttnat på att den ansvariga på vinmonopolet var en jobbig jäkel och helt enkelt sagt att han inte fick köpa någon champagne av henne. -Så kan du inte göra, det handlar ju om 5000 flaskor hade han menat men Sophie gör som hon vill och är man dryg får man inget.

Vi fick många skratt och intressanta diskussioner och självklart provade vi rikliga mängder av deras nyligen framtagna ”Extra Brut” som är gjord med fokus på den skandinaviska marknaden där de ser en efterfrågan på torrare champagner samt förstås min personliga favorit i alla kategorier, deras Cuvee Prestige.
Man kan inte annat än att älska både Sophie och deras champagner och skulle jag bara få besöka en enda producent i hela mitt liv hade det varit Paul Déthune, fantastiska champagner från mycket hårt arbetande härliga och genuina människor.

Klockan går som en elvisp när man har så oerhört trevligt och utan att veta ordet av hade vi redan inkräktat på tiden för nästa besök men Sophie ringde Jerome på Legras och förklarade att det var hon och hennes förmåga att prata för mycket som gjort att hon råkat behålla ”sina svenskar” lite för länge.
Alla i sällskapet tog förstås chansen att köpa några flaskor av deras prestigechampagne L’ancienne som är ett litet estetiskt mästerverk med sin handknutna grimma istället för grimma av stål.
Jag råkade även se att en pall av dessa rara flaskor var ämnad för Sverige så några få flaskor lär nog dyka upp i sinom tid.

Mer om våra äventyr hos Legras och Vilmart i del 5

 

[Emanuel]

Del 5 – Legras och Vilmart

Efter ännu ett gatlopp genom byarna sladdade vi in på innergården hos Legras & Haas i Chouilly bara en kvart försenade, eller, ja, exakt i tid då enligt det franska sättet att räkna.

Vi skulle träffa den yngre brodern i familjen, Jerome och man kan inte precis påstå att han ser ut som man tänker sig en typisk champagneodlare. Med skägg trasiga jeans och en allmänt avslappnad rockerstil insåg vi direkt att detta var en skön lirare.
Vi var först på väg in en tur i vineriet men Jerome ångrade sig och tyckte att vi var tvungna att få några glas god champagne innan vi företog oss sådana utsvävningar.
Djupt nedsjunkna i några rejält slitna chesterfieldsoffor smakade vi deras Cuvee Tradition som mest produceras för den inhemska marknaden. En mycket bra skumpa men som prismässigt ligger nära deras BDB som nog får sägas vara snäppet bättre.
Medans vi gick vidare på deras Grand Cru Blanc de Blancs och deras 2008 Grand Cru Blanc de Blancs så pratades det vinmakning för hela slanten och Jerome visade sig vara ypperligt påläst i vinmakningens minsta detalj trots sitt rebelliska utseende.

Efter ett par glas trillade det även in två kanadensiska tjejer där den ena visade sig vara sommelier på en krog i British Columbia som Jerome hade bjudit till Frankrike när han ätit där och den andra hennes syster. Jerome fann det således för gott att vi skulle smaka en runda till på champagnerna medans kanadensiskorna också sjönk ner i de bekväma sofforna.

Vi kom in på att Legras hade buteljerat en del av sin skörd 2012 på helt nya ekfat och Jerome förklarade att inköp av nya fat till en vingård är det närmaste vinmakningsonani man kan komma. Valen är oändliga; vilken storlek ska fatet ha, vilken form ska det ha, hur bränt ska det vara och vilken kombination av ek skall du välja, Slavonsk? Fransk? Slavonsk och Fransk blandade 70-30 eller varför inte gå för hårdporrsvarianten med slavonsk och fransk ek med inlägg av Acacia? Porr på hög nivå för en vinmakare tydligen och i samband med detta förvann Jerome en stund för att sedan komma tillbaka med en oetiketterad flaska av deras ekfatslagrade årgång 2012. Inte helt oväntat fick man sig en rejäl dos vaniljglass både i doft och smak men kul att få prova.

Diskussionen kom sedan in på dosage och svavling och Jerome berättade att de exprimenterat mycket med olika dosage och sedan blindprovat och han hävdade bestämt att de i blindprovningar visat att en liten mängd socker förhöjer övriga smaker och dofter jämfört med en ”zero dosage”
Vi kom även in på svavling och även där menade Jerome på att en viss svavling behövs för att garantera att kunden får ett stabilt vin som inte blir defekt de närmaste åren. Detta speciellt som att producenten inte har någon kontroll på transportkedjan där vinet kan utsättas för svåra påfrestningar ståendes i varma containrar och få ta en hel del smällar i långa transporter. Svavlet var helt enkelt ett sätt att garantera kunden ett korrekt vin när det väl öppnades i andra ändan.

I samband med detta for Jerome återigen ner i källaren och dök efter en stund upp med ännu en oettikerad flaska men betydligt dammigare och skitigare är den första.

Han berättade att en av Paris mest kända vinbarer hade bett dem tillverka några flaskor av deras 2006 Grand Cru Blanc de Blancs helt utan svavel och utan dosage och att han hade sparat undan enstaka flaskor till sig själv för att poppa dem någon gång när det kom roligt folk på besök.
Vinet var förstås allt annat än defekt utan smakade fantastiskt även om jag inte hade klagat om det hade funnits ett uns av sötma där. Vinet hade ju också lagrats i perfekta förhållanden på sin födelseplats under hela tiden.
Ju mer vi pratade med Jerome desto mer förstod vi att det fanns ett väldigt massa nytänk och massor av exprerimetlusta hos Legras och att det pågick en hel del spännande saker i deras källare.

Jerome är även till skillnad mot en del andra champagneproducenter väl insatt i hur många av de andra producenternas viner smakar och hur de arbetade och han är inte främmande för att utbyta erfarenheter med de som lyckats väl.
I slutändan så är det ett hårt arbete i vingården såväl som i vinmakningsprocessen som lönar sig och Jerome skojade lite med att producenter som Selosse som lyckats så otroligt väl gärna har lite av attityden av att ”jag gör ingenting, jag bara planterar stockarna sedan gör terroiren resten” när de i själva verket är de som sliter hårdast i vingården och är så otroligt duktiga tekniker ut i fingerspetsarna.
Det hann bli åtskilliga glas champagne och långt efter middagstid innan vi fann de lämpligt att bryta upp, turen till vineriet och källaren kom helt av sig bland alla goda viner och trevliga diskussioner och fick anstå till nästa gång, för det var förhoppningsvis inte sista gången man tar sig ett glas och snackar skit i soffan med Jerome, även om han lovade att det skulle köpas en ny soffa efter att årets skörd var avklarad, men vi får väl se, lite synd kan jag tycka.
Han skulle även besöka Sverige senare i år så jag råder alla som kan att ta chansen att träffa honom om han dyker upp i något officiellt sammanhang. Jag tror att han kan bli en klart lysande stjärna i Champagne i framtiden.

Väl tillbaks i Reims fick vi oss en sittning med lite klassisk fransk bistromat på en krog som rekommenderats av Jerome men som jag tyvärr glömt namnet på och även våra nyfunna kanadensiska vänner fann det gott att äta där.

Efter den ganska sena middagen gled vi över till vinbaren ”the wine bar” där det hölls lite eftermingel för allt champagnefolk som var i stan för mässan.
Speciellt för kvällen hade de listat tjugotalet champagner för 30€ och de flesta var enligt den rådande trenden ”Zero Dosage”, ”Extra Brut” och ”Brut Nature”. Sanningen att säga hade vi redan fått en rätt bra dos av champagne för dagen med första glaset redan vid nio på morgonen men kämpaglöden var stor i gruppen så om än något motvilligt tog vi in en flaska Guy Méa Brut Nature som kvällen sista arbetspass. Men njae, efter allt gott vi druckit denna dagen var det inte alls i samma klass och vi orkade inte kämpa oss igenom den sista flaskan.
I övrigt kan jag varmt rekommendera ”The Wine Bar” om du är i Reims, de har ett imponerande utbud av vin och champagne och massa kul saker på glas, ett måste för den hängivne vinturisten.

Det sista glaset Brut Nature tog fullständigt knäcken på hela arbetslaget och vi släpade oss trötta hem till hotellet för ett par timmars vila inför nästa dags besök hos Vilmart & Cie.

Dag 5 - Hemresa
Denna morgon var det även dags att packa bilen och göra sig klara för hemresa och Vilmart var bokat sista dagen för att de inte ligger särskilt långt utanför Reims.
Då flera i sällskapet kände sig något trötta på både gåslever och croissanter med choklad fick det bli en snabb ”breakfast for champions” på BK innan vi satte oss i bilen. Med blott cirka femton minuter att köra från hotellet var vi strax i Rilly-la-Montagne där vi stämt möte med ägaren Laurens assistent Patricia.

Även Patricia visade sig vara en karraktär med mycket humor och många bollar i luften och efter en liten tur in i vineriet bjöds vi ett rejält glas Grande Réserve medans hon for iväg in på kontoret en stund.

Lika snabbt som hon försvann dök hon upp igen och vi blev visade ner i källaren att se deras handvevade gyropaletter fulladdade med flaskor.

Efter det blev det ett glas Grand Cellier medans Patricia återigen försvann för att styra upp någonting annat som krävde hennes uppmärksamhet och när hon dök upp igen blev det en tur att titta på degorgeringen och buteljeringen samt deras mycket vackra druvpress.

När en av ingenjörerna så försökte smyga in en liten fråga om hydraulsystemet kändes det som att det var dags att byta samtalsämne och det fick istället bli en komplimang om vilken vacker press de hade.
Allt är mycket traditionellt på Vilmart konstaterade Patricia men efter en liten tankepaus tillade hon –Utom sekreteraren då.
Efter den lilla rundturen blev det åter till provningslokalen och vi fick oss ett glas av 2007 Coeur de Cuvée vilket förstås var kul eftersom de första flaskorna precis håller på att nå ut på marknaden. En fantastiskt vin som nog kommer klara många år i källaren.
Resans sista shopping fick såldes bli några flaskor CDC och på Vilmarts parkering gjordes sedan sista justeringen av flaskorna i packningen innan flyget.
Självklart hade ju sällskapets Mc Gyver varit förutseende och laddat upp med två rullar bubbelplast från Biltema och en ansenlig mängd förpackningstejp och i varje resväska låg nu tolv flaskor skumpa prydligt paketerade och bubbelplastade och redo för sitt nya hem i Sverige.

Återfärden till CDG gick utan problem förutom att det dök upp ett brev några dagar senare om att vår hyrbil visst fastnat i en fartkamera, den rackaren såg vi inte och vi väntar fortfarande på en räkning för det lilla missödet.

Trots syrasvedda tungor, sömnbrist och gåsleveröverdos var alla oerhört nöjda med hela resan och det var fantastiskt att få träffa alla dessa hårt arbetande småodlare som brinner så innerligt för sitt vin. Jag är säker på att jag kommer värdera upp deras champagner ännu ett litet snäpp nästa gång jag dricker dem nu när jag har ett ansikte och en historia bakom flaskan.

Jag hoppas att några har funnit denna lilla reseberättelse läsvärd och ni själva kanske hittar lite inspiration inför er egna resa till Champagne.

Tack För mig

Emanuel

 

[Segol]

Stort tack för en välskriven och informativ reseberättelse @Emanuel !!

 

[thunberg]

Grym reseberättelse @Emanuel. Inte ofta jag sitter och småfnissar när jag läser vinrelaterat material. Vinifierat har fått sig en utmanare!

 

[Skaggs]

Tack för en väldigt trevlig och informativ läsning!

 

[Jonas Rydgren]

Mycket välskrivet och tillgängligt, helt plötsligt känns det ytterst påkallat med en tur till Reims!

 

[ChristianB]

Riktigt underhållande berättelse! Jag är svag för en välskriven historia så jag lyfter på hatten och sippar vidare på mitt glas.

 

[Gurto]

Mycket trevlig läsning. Tack!

 

[sjubbe]

Mitt första lästa inlägg som medlem var mycket väl valt. Välskrivet och underhållande!

 

[Mattias Schyberg]

Mitt första lästa inlägg som medlem var mycket väl valt. Välskrivet och underhållande!

Välkommen till forumet!

 

[sjubbe]

Tackar mjukast Mattias!

 

[Sjödin]

Grymt!! Tack som fan!
Trevlig läsning i min ensamhet i baren på Norda @Mattias S verkar inte vara här....

 

[Livermore]

Mycket kul läsning! Blev rejält sugen på att åka dit, tyder på en mycket bra skriven återberättelse av hur det var nere i Champagne.

 

[magnum]

Grymt!! Tack som fan!
Trevlig läsning i min ensamhet i baren på Norda @Mattias S verkar inte vara här....

Han är nog bara lite sen!

 

[Mattias Schyberg]

Grymt!! Tack som fan!
Trevlig läsning i min ensamhet i baren på Norda @Mattias S verkar inte vara här....

Hur var det då? Meddela gärna nästa gång så jag får en chans att dela ett glas med dig. Träffade du Jimmy?

 

[Sjödin]

Hur var det då? Meddela gärna nästa gång så jag får en chans att dela ett glas med dig. Träffade du Jimmy?

Det var kort men trevligt! Yes, träffade Jimmy! Skriver i "idag dricker vi"-tråden istället.

 

[Silenos]

Tack för berättelsen! Intressant, och på god prosa; det uppskattades.