Det här är en mycket intressant tråd och den visar på ett bra sätt hur vi kan ha så olika intryck av samma vin och här är vi ändå bara inne på hur vi upplever ek.
Personligen är jag en vindrickare som både älskar och avstår ek och vilket beror inte bara på vinstilen utan även på vilket behov av variation jag har för stunden. Precis som
@Vino fino så har jag svårt för alltför mycket malo och när det kombineras med extensiv (tack och lov inte så vanligt längre) användning av ny rostad ek så slår jag till alla bromsar.
För mig så är Sauternes/Barsac det vin som jag absolut älskar ihop med en rejäl dos ek. Finns inget som gifter sig så bra i min gom. Med lite ålder så dämpas ekaromerna och man hittar en ny dimension i vinet som inte fanns där som ungt. Chardonnay + ek = sant gäller också i hög grad för mig men bara om vinet är torrt och inte för mycket präglat av det som
@Vino fino kallar youghurt-mjölksyra. Andra fatkärleksförklaringar för min del är Tawny port som jag tyvärr dricker alltför lite av men som ju får en underbar palett av dofter från sin långa mognad på gamla stora fat. Lite åldrad och fatat Muscat från t.ex Setubal, Pantelleria eller Oz (typ Rutherglen) är också viner där eken finns med som en tydlig komponent under vinets hela liv men är inte ngt störmoment alls.
Sen är ju förstås röd Bordeaux helt otänkbart utan en hälsosam dos ek liksom ung bättre Bourgogne men båda vintyperna ”äter” ju upp ekaromerna med tiden och med lite ålder så infinner sig en balans som jag uppskattar klart bättre än den unga ekstinna varianten. Vad gäller Barolo/Barbaresco så har jag hittat en nivå av fatbehandling som jag gillar och den kan vara ganska hög i det unga vinet för Nebbiolo verkar ju också kunna svälja väldigt mycket ek med lite lagring. Minns speciellt en
2003, Barolo, La Serra, Gianni Voerzio som var nästan plågsamt ekad (typ amerikansk ek med bourbon-rostning) som ung men runt 8-9 års ålder så hände ngt dramtiskt och eken i doften var nästan som bortblåst och vinet helt i balans och mycket njutbart. Scavinos Barolo som
@Karl var inne på har jag också fått känslan av att eken är i överkant men jag har inte provat några mogna exemplar så jag vet egentligen inte riktigt hur de blir vid sisådär 8-10 års ålder. Aldo Conternos sätt att hantera ekhanteringen är annars min klara favorit i Barolo men det finns ju annat också i dom vinerna som är lysande bra så man kanske inte bara kan ge eken all cred för bra viner. I Barolo verkar det ju annars som att ganska många odlare som använder sig av nya barriquer har haft en period i slutet av 90-talet och början av 00-talet där ekanvändningen var ganska överdoserad men att man på senare år dragit ner och hittat en ny balans.
Har provat en del Bourgogne (mest rött men även en del vitt) från fat och ekinslaget är då ofta ganska markant hos dem som använder en hög andel nya fat men även dessa viner förlorar sin ekdominans med ålder ochd det är då jag brukar försöka dricka mina Bourgogner (i alla fall röda) så jag bryr mig inte så mycket om hur dom är vad gäller eken som unga.
Sedan har vi Rioja/Ribera del Duero och andra Tempranillo –viner som ju i den traditionella stilen är dopade med ganska mycket ek av karaktären färsk ek. Kan ju vara kul att dricka ibland som omväxling men stilen tröttar i alla fall ut min gom ganska snabbt. Då är den moderna skolan mer intressant tycker jag där eken sakta men säkert smälter samman med vinet.
Hos Sangiovese så är jag mer tveksam till nya barriquer mest för att jag inte gillat tannin/syra/frukt-balansen hos de viner jag provat. Även här är ju skalan flytande men viner gjorda med en blandning av äldre barriquer och stora äldre liggare har passat min smak fler gånger än tvärtom.
Syrah är annars en druva där jag ganska snabbt drar åt mig öronen vad gäller nya fat och mycket rostning. Hellre då lite mindre än mer är min devis när det gäller denna druva vare sig den är nord-Rhônsk eller från nya världen.
