Vår senaste
Stockholms-BYOB var ju faktiskt precis på detta tema, kriteriet var alltså den druva jag köpt, druckit, eller haft mest av år 2017.
För egen del hade jag (enligt CT) helt dött lopp mellan Tempranillo och Syrah på röda sidan och på vita sidan (samt innehav, alla kategorier) var Chardonnay överlägsen ledare. Resultatet av min poängsättning visar att jag inte kastat bort min tid i år (inte i detta avseende iaf); Syrah, Tempranillo och Chardonnay.
Tempranillo är en mångsidig och sympatisk druva, och i Ribera-tappning blir den för mig arketypen för "gott rödvin". Vore jag en sån som bara drack det som är gott skulle jag nog sällan röra mig därifrån. Lustigt nog fick det mig att känna lite motstånd till just Ribera i början, det smekte mig alldeles för mycket medhårs! (Som tur är har jag vant mig.)
Syrah (inte Shiraz-uttrycket, som iofs inte nödvändigtvis är fel) har varit en "acquired taste" som jag långsamt cirklat in mig på (och Mencía förtjänar ett hedersomnämnande som inkörsport!). Det finns någon slags kärv komplexitet i druvans hjärta som gör resan värd när man gillar att bli struken mothårs.
Och Chardonnay är helt enkelt bäst.
Men i en annan värld, där historien förflutit annorlunda än den gjort i vår, tror jag att många druvor skulle kunna skina lika starkt. Albillo, Godello och Albariño är tre druvor jag lärt känna bara under det senaste året som jag gärna skulle vilja se vad de kan göra när de hittar sin Montrachet...