En intressant fråga som har lite mer djup än bara själva fotograferandet (eller icke). Jag är själv kluven, betydligt mer numera än tidigare. Tidigare var jag en stenhård motståndare till allt annat än minimalt fotograferande av omvärlden.
Å ena sidan finns en existentiell fråga om vid vilket ögonblick man slutar uppleva och övergår till att passivt dokumentera. När blir metadatat viktigare än innehållet (upplevelsen)? Det mest surrealistiska är när man efter ett par timmar i kö äntligen kommer fram till Mona Lisa och så märker man att alla runt omkring börjar fotografera hej vilt. Öhhh... om det var foton av Mona Lisa ni ville ha, var det verkligen värt besväret? Är inte själva grejen att stå några minuter tyst och begrunda det man har framför sig?
Å andra sidan, med stigande ålder, har jag börjat inse att det är ganska trevligt med förstärkta minnesbilder av vissa saker som man inte lätt hittar på google eller i andra arkiv. Mat är ju flyktigt, också. Man kan inte uppleva samma sak igen eller komma tillbaka och prova exakt samma igen. Minnesupplevelsen kan förstärkas på ett mycket positivt sätt av ett foto.
Min egna slutsats är att det är acceptabelt med en kamera på restaurang, men aldrig om det stör omgivningen (blixt och tramsande och poseringar och plutande munnar och upptryckta bystar). Jag tillåter mig numera en mycket snabb disktret rörelse som omgivningen knappt märker där jag tar en bild och sen smyger ned mobilen/kameran. Civiliserat och diskret är ledorden. Och i sammanhanget är min minimala rörelse betydligt mer sansad än de förbannade grottmänniskor som sitter och babblar i telefon eller surfar på nätet medan maten står på bordet.
