Krug88 – Pelle.

[Jimmy Forsman]

Pelle är död.

Den där jävla cancern tar en till. Vi pratade om Pelle förra tisdagen, om någon hade pratat med honom, vem som träffat honom senast. En av oss sa att han hade messat honom och mailat utan att få svar. Hade han bytt nummer kanske? Svårt att veta, han bytte land och telefonnummer ganska ofta.

Är det tre eller fyra år sen han drog? Det var fem… tiden flyter ihop. Jag minns den där måndagen i oktober när han ringde och berättade att han skulle sticka. Han pallade inte längre, var utbränd och deprimerad. Han behövde komma iväg. Skulle sälja allt och dra. Till Samoa först, sex månader på en strand. Bara sköldpaddor och hav runt omkring. Han skickade fem till tio sms om dagen, berättade om vad som hände, hur skönt det var, att någon hade snott hans flipflops och att han samlat ihop ett gäng lokalbor och inte bara tagit tillbaka tofflorna – utan också jagat den stackars skurken till grannön. Där fick han stanna i någon vecka och skämmas.

Jag lärde känna Pelle när jag började jobba på Vinkällaren Grappe på hösten 2001. Jag var precis utexaminerad från Grythyttan och hade ingen aning om någonting. Pelle var gammal krogräv, arbetade som nattklubbschef på Spyan och Laroy. Vi klickade tämligen omedelbart. Han hade precis gått sommelierutbildningen på Restaurangakademien och vi delade båda ett massivt intresse i vin. Det här var på den gamla goda tiden när det öppnades riktiga godsaker nästan varje kväll. När vi öppnade upp viner till kvällens gäster, provade av och dekanterade så brukade jag ringa till Pelle och berätta vad som skulle drickas. Han var nere i källaren på under fem minuter, han bodde runt hörnet på Skeppargatan och han var lika lycklig varje gång. Jag också. Det var ju fantastiskt att få prova av fantastiska viner. Vi fick båda en grymt bra grund på klassiska viner.

Han hade ett fotografiskt minne för viner han provat. Han mindes dem allihop och kunde prata om viner som vi druckit för åratal sedan, hur de smakat, doftat och var vi var. Mannen läste Robert Parkers provningsanteckningar som sänglektyr och hade Richard Juhlins 4000 champagner på toaletten "för att bläddra i".

Det var Pelle som drog ned mig i champagneträsket. Han var såld sedan tidigare och hade varit med på några av de smått legendariska champagneprovningarna som ordnades halvt i smyg runt om i Stockholm. Han introducerade mig till flera vinvänner som jag har idag. Han var fantastisk när det kom till kontakter, till att prata med människor. Speciellt om det var jobb. Privat var han rak, ärlig och snabb. Han var tydlig med vad han tyckte och tänkte och hade väldigt få betänkligheter när det kom till att idiotförklara de som enligt honom förtjänade det; och samtidigt var han otroligt generös med sina vänner. Han gillade att ha människor omkring sig och delade med sig av dem i alla möjliga konstellationer. Många grupperingar som umgås än i dag har sitt ursprung omkring Pelle.

Vi hängde på vinbarer, vi hängde på stureplanskrogar, restauranger, på Grappe, på balkonger. Vi hade expeditioner till okända svennehak på Kungsgatan där sådana eviga citat som ”Fan vad skönt det är att se fula människor ha roligt tillsammans.” föddes.

Jag minns också ”sju magnum och ett kilo skagen”. Sju män, en varsin magnum skumpa ett kilo skagen från Hallen. Jag var sen till sittningen och fick vara toastmaster, det vill säga ansvarig för att sköta Pelles gamla brödrost.

Jag gillade Pelle.

Efter att han drog så pratade vi mycket. På telefon, över skype. Inte så mycket över e-mail. Efter Samoa drog han till Vietnam för att sedan börja flytta lite fram och tillbaka mellan Thailand och Vietnam med längre och kortare resor till Hong Kong, till Japan, till Australien, Macao... Han levde gott och började köpa viner igen och berätta om det på forumet. Tiden gick och kontakterna blev mer sporadiska. Vi började fundera på om han någonsin skulle komma hem igen. Han hade pengar, men inte så mycket pengar. Och han levde ganska stort. Vi funderade på hur länge pengarna skulle räcka.

Nu vet vi. De räckte resten av hans liv.

Jag fick höra utbrändhet. Det var sant det också. Han var slut när han åkte. Det är först nu när man sitter här och försöker skriva ned sina tankar som bitarna faller på plats.Tydligen hade han hade blivit diagnosticerad med cancer innan han åkte. Han hade inte berättat det för någon. Såklart det var cancer. Såklart att han ville dra och leva livet de år han hade kvar.

I lördags orkade han inte längre.

Love you man, som Pelle skulle ha sagt.

 

[Keen]

Mycket fint skrivet, Jimmy.

Varken kände särskilt väl eller träffade Pelle ett större antal gånger, men de få gånger gav avtryck. Kommer aldrig glömma när han, efter att jag tror Ödman, sagt åt oss på skarpen att vi var tvungna att lämna grappe "om 15 minuter", sprang och hämtade en Raveneau vars smakminne fortfarande sitter kvar. Eller när han tyckte att den Mouton 75 han öppnade till maten kändes lite trött. Och sprang och hämtade en La ...Mouline 01? som hälldes upp utan omsvep.
Eller hans historia om bruden som plockade Merlot blint, för att sedan avfärda glaset med ett "jag gillar inte Merlot" utan att smaka. I glaset fanns Petrus 90.

Oerhört generös, snäll, men med en dräpande humor. Ångrar lite att man inte fick, eller tog, chansen att lära känna honom bättre. Men är tacksam för de tillfällen man fick.


Får hälla en skvätt Krug 88 nästa tillfälle det dricks.
Du kommer vara saknad. Såg på nåt sätt alltid fram emot hemkomstvininfernot...

 

[StefanAkiko]

Vackert skrivet.
Cancer är ett jävla skit.
Våra kondoleanser från Japan.

 

[Anders Landström]

Svårt att uttrycka det annorlunda än Jimmy. Pelle stod för något speciellt. Jag fick inte förmånen att känna Pelle lika länge som Jimmy men ändå kändes det som jag känt honom hela livet. Pelle var en generös , öppen människa som delade med sig av sig själv, sina vänner och vad man nu behövde. För de som inte kände Pelle så framstod han kanske som en lite bufflig karaktär men när man träffade honom försvann alla sådana idéer.

Jag lärde känna Pelle via forumet då vi träffades för att byta lite David Leclapart med varandra. Via honom drogs jag sedan in i ett antal provningar till vilken sidan inte räcker till för att beskriva. Det var med lite nervositet som man gick på de första provningarna då respekten för Pelles kunskap var stor och oro fanns att "inte räcka till" men det var ogrundade farhågor. Tvärt om, Pelle delade med sig och lyfte upp de andra deltagarna, fyllde i där man saknade kunskap och var intresserad av att förstå/lära sig av andra.

Har fortfarande en flaska Bollinger Grande Année samt Divine 1996 som jag lovat att dela med honom. Det låter kanske fånigt men de kommer få ligga kvar. De var avsedda att delas med honom och jag kommer spara de flaskorna.

Du är saknad Pelle.

 

[Skumpagne]

Fint skrivet.
Hann aldrig träffa honom men han låter som en fin människa.

Må han bada i Krug -88 i himmelen.

 

[Mattias Schyberg]

Pelle är död.

Den där jävla cancern tar en till. Vi pratade om Pelle förra tisdagen, om någon hade pratat med honom, vem som träffat honom senast. En av oss sa att han hade messat honom och mailat utan att få svar. Hade han bytt nummer kanske? Svårt att veta, han bytte land och telefonnummer ganska ofta.

Är det tre eller fyra år sen han drog? Det var fem… tiden flyter ihop. Jag minns den där måndagen i oktober när han ringde och berättade att han skulle sticka. Han pallade inte längre, var utbränd och deprimerad. Han behövde komma iväg. Skulle sälja allt och dra. Till Samoa först, sex månader på en strand. Bara sköldpaddor och hav runt omkring. Han skickade fem till tio sms om dagen, berättade om vad som hände, hur skönt det var, att någon hade snott hans flipflops och att han samlat ihop ett gäng lokalbor och inte bara tagit tillbaka tofflorna – utan också jagat den stackars skurken till grannön. Där fick han stanna i någon vecka och skämmas.

Jag lärde känna Pelle när jag började jobba på Vinkällaren Grappe på hösten 2001. Jag var precis utexaminerad från Grythyttan och hade ingen aning om någonting. Pelle var gammal krogräv, arbetade som nattklubbschef på Spyan och Laroy. Vi klickade tämligen omedelbart. Han hade precis gått sommelierutbildningen på Restaurangakademien och vi delade båda ett massivt intresse i vin. Det här var på den gamla goda tiden när det öppnades riktiga godsaker nästan varje kväll. När vi öppnade upp viner till kvällens gäster, provade av och dekanterade så brukade jag ringa till Pelle och berätta vad som skulle drickas. Han var nere i källaren på under fem minuter, han bodde runt hörnet på Skeppargatan och han var lika lycklig varje gång. Jag också. Det var ju fantastiskt att få prova av fantastiska viner. Vi fick båda en grymt bra grund på klassiska viner.

Han hade ett fotografiskt minne för viner han provat. Han mindes dem allihop och kunde prata om viner som vi druckit för åratal sedan, hur de smakat, doftat och var vi var. Mannen läste Robert Parkers provningsanteckningar som sänglektyr och hade Richard Juhlins 4000 champagner på toaletten "för att bläddra i".

Det var Pelle som drog ned mig i champagneträsket. Han var såld sedan tidigare och hade varit med på några av de smått legendariska champagneprovningarna som ordnades halvt i smyg runt om i Stockholm. Han introducerade mig till flera vinvänner som jag har idag. Han var fantastisk när det kom till kontakter, till att prata med människor. Speciellt om det var jobb. Privat var han rak, ärlig och snabb. Han var tydlig med vad han tyckte och tänkte och hade väldigt få betänkligheter när det kom till att idiotförklara de som enligt honom förtjänade det; och samtidigt var han otroligt generös med sina vänner. Han gillade att ha människor omkring sig och delade med sig av dem i alla möjliga konstellationer. Många grupperingar som umgås än i dag har sitt ursprung omkring Pelle.

Vi hängde på vinbarer, vi hängde på stureplanskrogar, restauranger, på Grappe, på balkonger. Vi hade expeditioner till okända svennehak på Kungsgatan där sådana eviga citat som ”Fan vad skönt det är att se fula människor ha roligt tillsammans.” föddes.

Jag minns också ”sju magnum och ett kilo skagen”. Sju män, en varsin magnum skumpa ett kilo skagen från Hallen. Jag var sen till sittningen och fick vara toastmaster, det vill säga ansvarig för att sköta Pelles gamla brödrost.

Jag gillade Pelle.

Efter att han drog så pratade vi mycket. På telefon, över skype. Inte så mycket över e-mail. Efter Samoa drog han till Vietnam för att sedan börja flytta lite fram och tillbaka mellan Thailand och Vietnam med längre och kortare resor till Hong Kong, till Japan, till Australien, Macao... Han levde gott och började köpa viner igen och berätta om det på forumet. Tiden gick och kontakterna blev mer sporadiska. Vi började fundera på om han någonsin skulle komma hem igen. Han hade pengar, men inte så mycket pengar. Och han levde ganska stort. Vi funderade på hur länge pengarna skulle räcka.

Nu vet vi. De räckte resten av hans liv.

Jag fick höra utbrändhet. Det var sant det också. Han var slut när han åkte. Det är först nu när man sitter här och försöker skriva ned sina tankar som bitarna faller på plats.Tydligen hade han hade blivit diagnosticerad med cancer innan han åkte. Han hade inte berättat det för någon annan än ett absolut fåtal. Såklart det var cancer. Såklart att han ville dra och leva livet de år han hade kvar.

I lördags orkade han inte längre.

Love you man, som Pelle skulle ha sagt.

Har inte stött på Pelle under min tid på forumet, men har tårar i ögonen ändå! Detta då denna hyllning var mycket känslosam och fin.

Tragiskt såklart, när människor faller bort pga skitsaker (i detta fall cancer). Det verkar ju varit en människa jag gärna hade velat träffa.

 

[Comtes85]

Fint skrivet Jimmy.
Tack.

 

[Comtes85]

Pelle brukade ringa och fråga vad jag lagade för mat. Sen svarade han bara. Vad bra, jag tar med mig några flaskor bra pang som passar. Fan va trevligt jag hade med honom.

 

[Jimmy Forsman]

Pelle brukade ringa och fråga vad jag lagade för mat. Sen svarade han bara. Vad bra, jag tar med mig några flaskor bra pang som passar. Fan va trevligt jag hade med honom.

Haha, ja. Det var en klassisk grej. Eller att träffas över några bärs, traska förbi hallen och köpa en lite ostron, lite bra kött och kila hem och laga mat och öppna lite skönt!

 

[Anders B]

Pelle du är lika saknad som du var älskad! Vi älskade dig för din oerhörda generositet, vänskap, humor och din kärlek till oss och våra barn. Du var en självklar del av vår familj och lämnade efter dig en stor tomhet. Vi har saknat dig sen du lämnade Sverige och nu kommer vi att sakna dig i all evighet. Du kommer alltid att finnas kvar i våra minnen och i våra hjärtan! Men det är bland vinerna i källaren som din närvaro och vår saknad efter dig gör sig mest påmind.
Anna och Anders

 

[hampus86]

Fy fan vad nedstämd jag blir trots att jag bara träffat Pelle en gång,
en -96 champagneprovning för flera år sedan.
Men av det pyttelilla jag lärde känna honom så verkade han vara min typ av människa och precis
som Jimmy beskriver honom. Hans rants på vinklubben är legendariska.
Var själv runt i Asien för 1-2 år sedan, och ångrar verkligen att jag inte försökt ta
kontakt med Pelle då vi antagligen var i krokarna av varandra baserat på vad han skrivit här.
Såg även jag fram emot hans ev hemkomst och ett rejält vinferno!
Hoppas han levde livet så länge han bara orkade. Rest in Peace.

 

[Elvis]

En väldigt sorglig nyhet. Så sent som för ett par veckor sedan mailade jag Pelle och föreslog att han skulle komma och hälsa på oss här i Manila - vi har ju nästan bott grannar det senaste året. Jag hann inte få något svar och jag ångrar verkligen att jag inte bjöd in honom tidigare.

Jag var på många härliga vinprovningar med Pelle 2007-2009. Jag har precis sökt på "Pelle" i mitt Excelark med provningsanteckningar - det blev en hel del träffar och många minnen som kommer tillbaka. Och jag minns när vi drack Clos du Mesnil 1979 i Champagne hösten 2010 och direkt ringde Pelle för att dela med oss av upplevelsen. Att vi ringde och väckte Pelle fyra på morgonen där han var spelade ingen roll, han blev lika entusiastisk som vi. Vi droppade till och med en droppe på telefonen så att han också skulle få "prova" och han sa sig känna kokos i doften.

Pelle, du är saknad!

 

[Andreas L]

Livets bräcklighet uppenbarar sig tydligt då folk i ens egen ålder går bort. Jag kände Pelle sedan har var bartender på Spy Bar och sedermera medlem på Grappe då jag jobbade där, jag minns med behag hans dekadenta sejourer på Grappe där han och Jimmy satt och var småbittra och formligen hällde i sig fine-wines så det stod härliga till. Det är en mycket tråkig nyhet, emellertid kan väl vi alla som kände honom åtminstone konstatera att karln tog ut svängarna och levde som var dag vore den sista. Trots hans flagranta eskapader inom vin, kvinnor och sång så kommer han med värme att välkomnas där uppe...

 

[Skumpagne]

Man blir klart tagen och rörd utav allas berättelser och upplevelser.
Vågar man föreslå ett årligt Vininferno till minnesstund av fallna Finewines profiler?

 

[Helen]

Fasiken vilka tråkiga nyheter. Nu kände jag inte Krug88 men gud vad jag har älskat hans inlägg här på finewines. Att läsa alla tokigheter som ni "gamla i gametpojkar" samt Krugg88 höll på med och vinerna ni har druckit har givit mig många skratt. Tänker på er alla som fick äran att känna Pelle.

 

[Korven]

Jimmy det var många fina ord om "vår" lillebror..Tack
Familjen är fortfarande i chock, vi visste ingenting. Vi trodde att han var trött på allt och höll på att gå in i väggen, hans egna ord!
Vi förstår och respekterar att han ville leva livet fullt ut men önskar ändå att vi hade fått möjlighet att stötta honom och spendera mer tid med honom. Vi var nere i Vietnam och i Thailand och träffade honom vid tre tillfällen på de exakt idag 4 år han varit borta.
När vi läser vad du skrivit och alla andra inlägg så kommer det både skratt och tårar!! Vi känner igen allt! Han var hemma hos oss nästan varje vecka på middag, helt sjukt att det inte händer igen......känns så tomt! För er som stod Pelle nära så återkommer vi om tid och plats för att hedra Pelle!
Var rädda om varandra och njut av livet så länge det varar.....
Fredrik och Lotta

Just den här flaskan på bilden har vi avnjutit tillsammans med Pelle!

 

[SUPRA]

Fint skrivet. Tungt att läsa.
Jag kände honom inte alls förutom via forumet, och det känns ändå som att sitta på hans soffa.
Det känns som det var två år sen han drog. Jösses vad tiden går.
Själv har jag förmånen att vara frisk, och familjen också, men liemannen tar oss alla förr eller senare.
Han gjorde det enda rätta.

 

[Joakim]

För Pelle var vin inte ett intresse utan en passion! Vi träffades i mitten av 90 talet på Baravin. Jag har aldrig tidigare eller senare blivit så totalt "dissad" som jag blev första gången vi sågs där. Kommer inte ihåg vad vi hade totalt olika åsikter om, det rörde vin i varje fall. Efter det blev vi vänner. Inte ett vanligt sätt att inleda en vänskap på. Skulle kunna fylla flera sidor om de extrema viner vi druckit och alla galna upptåg. För att bara nämna två olika "event". Vår glädje när vi drack Romane-Conti för första gången. Det var en religiös upplevelse som vi delade tillsammans. Vi var uppspelta flera timmar efteråt. En annan gång var när Pelle var och hälsade på hos mig i skogen. Efter att vi badat i ån och druckit Krug Rose skulle vi inleda middagen. Jag serverade Montrachet 1990. Pelle doftade, tog en klunk och sa ingenting. Tvärtyst. Tyst igen. Och sedan ett leende större ån mångubben. Fortfarande tyst. Sedan en tår som sakta rann nedför kinden. Äntligen ett ord. Magiskt!. Vi pratar passion, inlevelse, njutning och känsla.
Om man blev accepterad av Pelle hade man en vän för livet. Han var otroligt generös och "bjöd" på sina vänner. Många personer har blivit vänner genom att Pelle sammanfört dessa. En ovanlig förmåga. Du var underbart rak!
Vi undrade alla varför denna flykt från Sverige. Vi fattade inte varför du inte kunde komma "hem" och hälsa på. Nu förstår vi tyvärr varför.
Bjöd in Pelle till höstens vinmiddag. Inte ens Latour och Mouton-Rotschild 1982 kunde få Dig att komma.
På middagen tog vi alla en skål för Dig i Krug 1988. Vi saknade Dig då och ännu mer nu!

 

[Keen]

Haha, minns att pelle fällde en tår när han drack Leoville Poyferre 90 på magnum under tryffelmiddagen på Divino. Han levde sig verkligen in i vinet.

 

[anders]

Jag träffade tyvärr Pelle endast en gång. Det var efter Vinferno I. Ett antal herrar hade efter avklarad "vinprovning" begett sig ut på stan och Pelle mötte då upp. Jag minns fortfarande konversationen (jag är troligen ensam om att ha ett klart minne från den kvällen ) jag och Pelle hade både när vi gick mot Anglais och Jimmy "försvann" och sedan även inne på Anglais.
Mitt intryck av honom var att han var inte rädd för att ha åsikter och klart uttrycka dem. Han var precis likadan i verkliga livet som här på forumet.
En tröst i sammanhanget är att Pelle var en livsnjutare; en person som uppenbarligen tog chansen och levde livet. Det finns allt för många som en dag kommer att vandra samma väg och som kommer att tvingas se tillbaka på en i stort sett tom och innehållslös existens.
Jag är ikväll snarare påbjuden än inbjuden att dyka upp på vinbaren där Pol Roger serveras a discretion då en av servitörerna har födelsedag. Jag tänker i sann Pelleanda gå dit trots detta mycket trista budskap. Jag kommer dock att någon gång under kvällen höja mitt glas i en tyst skål för en person som det nu kommer att dröja ett tag innan jag kan bjuda tillbaka den Moscow Mule som han gav mig på Anglais.