För att sammanfatta kvällen var det en lysande afton! Jag tar det i något slags turordning men jag vet ju att det är vinerna som ni är intresserade av.
Vi fick ett glas champagne i handen när vi klev in, den vanliga Pol Roger om vi inte var fel ute, samt lite plockmat i form av lufttorkad skinka, salami, ost, något slags chutney, lite bröd... Det var lite blandade grejer för att vi inte skulle få sex stycken röda viner med käftsmällar-egenskaper utan att ha något som kunde möta upp med lite fett och syra! Att det blev champagne före provningen var ett välkommet inslag av just det skälet!
Nicke (jag uppfattade inte hans efternamn) hälsade alla välkomna och presenterade kvällens planering. Det blev en kort film och lite inledande snack kring hans historia med Penfold's, en del information om hur Penfold's jobbar med sina viner och därefter drog vi igång provningen!
RWT 2009
Min första tanke när jag doftade på vinet var att det kändes bottenlöst; djupet och potentialen, livsgnistan i vinet om man så vill, var så påtaglig och det kändes att det här var ett vin som kunde mysa i källaren i många år till. 2009 var visst ett relativt svalt år och vinet uppträdde därefter. Färgen var
medium intensity ruby colour, och i doft och smak fanns det kanel, blåbär, peppar, en släng av kall mint, subtil ek, torr kakao, stenig mineralitet...
Tre vingårdar hade använts för att skapa det här vinet men jag fick tyvärr inte med namnen på dessa. 80% ny ek, 16 månader i dessa. Ca 90 år gamla vinstockar i gårdarna. Nicke menade att det var ett vin som visade upp essensen av Barossa!
RWT 2012
Jag läser i mitt anteckningsblock och kommentaren "
Immensely complex!" står ut som en bra beskrivning. 2012 var ett år som Penfold's var mycket nöjda med, där frukten fått mogna till perfektion och det kändes återigen i vinet. Härligt med vin där det så tydligt märks att man valt de bästa druvorna och gjort det allra bästa man kan av dem!
I doft och smak fanns en uppsjö av adjektiv som jag skulle vilja sammanfatta i ett ord: "
Rhône-like!" Med toner av lätt omogna björnbär (på ett bra sätt), slånbär, lakrits, krossade bär, mocha, lättrostat kaffe, ek, en tung mineralitet som fick mig att studsa lite av gläde på stolen och dessutom en betagande parfym av lila blommor. Jag vill säga kanderade rosenblad, men jag är inte helt hundra på att jag tänker rätt där; det är nämligen ett slags chokladkaka jag tänker på, där tillverkaren hade kanderade rosenblad ovanpå chokladen och som tillsammans ger den där känslan.
Här var det single vineyard vine, druvorna kom från Kalimna och visade upp en sälta som Nicke förklarade var väldigt stiltypiskt för Barossa!
Bin 707 2008
"Cabbigt", var det första som jag och
@Thylith fastslog, på allra bästa sätt! 2008 var ett varmt år, svårt för de röda vinerna men bra för de vita i svalare områden. Från 16e mars hade det varit 41 grader C i 21 dagar vilket gjorde att många fick svårt med skörden och tokhöga sockernivåer.
Deep intensity ruby colour. Med 90% ny ek så var det toner av cedar, sötaktig tobak, vanilj och kryddor som blandades med svarta vinbär, blåbär och ett litet mått torkad frukt. Sältan från Barossa fanns också där... Det märktes att det här var Cabernet S på hög nivå. Jag har provat lite blandade märken från olika ursprung men jag känner ändå att det här var den mest välgjorda Cabernet S jag fått i glaset hittills! Inte ett uns av jobbiga grönpeppar/paprika-nyanser utan ren, generös men välbalanserad frukt. Kanonvin!
Bin 707 2012
Året var som ovan nämnt ett bra år för Penfold's och det här vinet var inget undantag. Mina anteckningar är något kortare för det här och jag misstänker att det beror på att vinet i sig var oerhört slutet trots att flaskorna dekanterades vid 15 på dagen. Nu var vi närmare klockan 19 och vinet kändes ändå tillknäppt och lite instängt. Därmed inte sagt att det inte levererade!
Medium intensity ruby colour. Det var ett välpolerat vin som mötte näsan i glaset, med riktigt fina toner av svarta vinbär, cedar, pennvässarludd, blåbär och stenig mineralitet. Tanninerna var påtagliga i det här unga vinet men varenda en av de där små bitarna var kvalitetsmärkta med Penfold's tankesätt, för det var inte någon obehaglig strävhet. Lite som att drapera ett sidenstycke över ett stycke blankt stål.
Orden "
Beautiful fruit!" får sammanfatta det här vinet!
Grange 2009
Vi är tillbaka på den eleganta årgången 2009 som verkligen föll mig på läppen! Hur behandlar man ett sådant här vin när man aldrig provat dess like förr? Ja, kanske utan större tankar och förväntningar om att "
det här ska blåsa mig av stolen, annars är jag fel ute!"?
Oavsett vilket så var det inte så svårt att sätta näsan till glaset och låta superlativen dansa fram i anteckningsboken:
Medium intensity ruby colour. Perfekt mogna björnbär, blåbär plockade ur riset, mintiga toner, ceder, generös frukt som ändå lyckades hålla sig löjligt bra balanserad, sötaktiga kryddor, vanilj, lila blommor... Utöver den lavin av sköna intryck som vinet gav så var det också dess elegans och finstämda komplexitet som jag slogs av. Det här var inte ett vin som med alla sina tanniner, syror och ABV kommer fram och ger dig en rak höger. Snarare är det ren och skär poesi; en mjuk, alabastervit hand som smeker din kind, en blomma som precis slagit ut och har de där små daggdropparna över kronbladen... Det fälldes inga tårar här inte, men kanske kommer det en dag när ett vin är så bra att man bara kan gråta av lycka.
Lite allmänt om vinet: 100% ny amerikansk ek, 17 månader på detta. Det är inte 100% Shiraz i vinet dock, utan med andra inslag av bl a 6% Cabernet S.
Grange 2010
Det här var alltså den beryktade 100-poängaren av Robert Parker. Jag har inte riktigt hunnit relatera mina egna smaklökar till Parker's, men vad jag förstått så är han en person som gillar att bli blåst av stolen.
Själv är jag en riktig sucker för elegans och kanske snarare återhållsamma viner, därav min fäbless för Bggne och Norra Rhône (svalklimats-Syrah...). Men visst blev jag lite darrig på manschetten när det var dags att hugga in på det här glaset, även om Grange 2009 redan givit vissa ledtrådar om hur 2010 skulle vara!
Medium intensity purple colour. Där 09an var elegant och vacker, var 10an mer kraftfull i sitt utförande och med tydligare fatnoter. Björnbär, blåbär, mint, sötaktiga kryddtoner, ek, choklad, kaffe och en subtil mineralitet letade sig in i vinet. Återigen är mina anteckningar något begränsade, men i det här fallet är det snarare frågan om att jag var lite förbluffad av hur bra ett vin kan vara?! För att slänga mig med några WSET-termer så beskrev jag vinet som följande:
Dry. Medium (+) acidity. Medium (+) tannin. Medium (+) alcohol. Medium body. Long finish. Det här är ett vin med äkta karaktär och pondus! Givetvis är det 100% ny amerikansk ek här också, fast med 18 månader på detta. Nicke berättade att de aldrig har mer än 18 månader. Det är mest Shiraz från Barossa, med 4% Cab S och 5% Shiraz från Maclaren Vale för syrans skull!
Om detta skrev jag "
Amazing wine!" på sidans botten. Och det är det, ingen tvekan om den saken!
Nu när jag skriver det här ett par dagar senare så slås jag av hur bra kvällens viner var. Det är nästan som att uppleva dem igen när jag läser igenom anteckningarna och det jag skrivit ned här på sidan... Det blev långrandigt och inte så lite svamligt på sina ställen, men jag hoppas att ni får ut något nöje av det!
