StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Mitt vinintresse uppstod i Californien, under ett besök till mina släktingar där. Det var sommaren 1984 med OS i Los Angeles och trafikstockningar som hette duga. För egen del var det en tid av stora upptäckter av nya djärva smaker med tillhörande berusning. Då inleddes mitt vinäventyr. Jag kom åter till Norrland med en basal förståelse för CS, Merlot, Syrah, CF, Sb, Chard och de olika vinstilarna. Mitt första steg in i vinets fascinerande värld var således genom dessa viner. Det transkiberades sömlöst till kraftfulla och robusta röda viner från Bordeaux, Hermitage, Paso Robles och Napa. Det var en tid i mitt liv då rött vin totalt dominerade mina smakpreferenser. Jag var övertygad om att detta var allt jag behövde från vinets värld.
Men vin är mer än en dryck eller en definition. Det är en livslång resa, en ständig utforskning, en ständig utveckling av smak och preferenser. Den första riktiga omvälvningen kom under en provning av söta viner. En sådan provning var ungefär lika lockande som en "kataträning" i kendo: alla vet att det är viktigt, men ingen kommer pga alla möjliga ursäkter... Då, som en blixtrande uppenbarelse, förändrade en flaska 1982 Chateau Suduiraut allt. Detta vin, 41 år senare, står fortfarande upp som ett magiskt vin, fortfarande på ain topp, och myxket mer än en milstolpe i mitt liv. Fascinerande att det fortfarande är högst vitalt och fortfarande uttrycker allt det fantastiska från "då". Där och då insåg jag plötsligt att sött vin kunde vara inte bara gott, utan bedövande vackert.
Efter denna ögonöppnare blev jag förhoppningsvis mer mottaglig för nya smaker, min egen smak och upplevelser. Ändå var torr Riesling inte direkt på min radar. Sötare Rieslingar från ssk Mosel hade liksom lagt beslag på Rieslingplatsen i mitt hjärta. Det var först efter en serie goda möten med bla Penfold's Autimn Riesling samt ett gäng från Alsace, som kulminerade i en blindprovning i Japan. Där bidrog @vintomas med bla en 2000 Clos St Hune. Jag hade, som sagt, tidigare druckit ett omfattande antal torra Rieslingar, men aldrig emottagit dem mer än som "vitt vin". Denna gång var det annorlunda. Det var helt blint! Utan etikettens påverkan och med bara smaken som guide, upptäckte jag en helt ny dimension av torr Riesling. Detta vin visade sig vara lika fascinerande och komplext som alla mina gamla favoriter.
Jag sa så till @vintomas : "Om det här är en Riesling blir jag ledsen."
…för då har jag genom åren gått miste om fantastiskt många underbara viner…
Och, uppenbarligen har jag gått miste om fantastiskt många underbara viner. Och dessutom från den tid då Clos St Hune kostade ca 250 kr… *suck*
Den upplevelsen var som att upptäcka sina egna händer på nytt. Det som alltid funnits där, men inte uppmärksammats, tog plötsligt an sitt rättmätiga ansikte för stor njutning. Torr Riesling, med sin balans av syra och subtila nyanser, har fortsatt öppna min värld av vitvinsnjutning. Vinaftonen på Alte Liebe blev både en påminnelse om att vinresan aldrig är över och katalysator att dyka djupt ner i torr-Rieslings-träsket!.
Cyklop: på!
Den skyldige i Japan:
Men vin är mer än en dryck eller en definition. Det är en livslång resa, en ständig utforskning, en ständig utveckling av smak och preferenser. Den första riktiga omvälvningen kom under en provning av söta viner. En sådan provning var ungefär lika lockande som en "kataträning" i kendo: alla vet att det är viktigt, men ingen kommer pga alla möjliga ursäkter... Då, som en blixtrande uppenbarelse, förändrade en flaska 1982 Chateau Suduiraut allt. Detta vin, 41 år senare, står fortfarande upp som ett magiskt vin, fortfarande på ain topp, och myxket mer än en milstolpe i mitt liv. Fascinerande att det fortfarande är högst vitalt och fortfarande uttrycker allt det fantastiska från "då". Där och då insåg jag plötsligt att sött vin kunde vara inte bara gott, utan bedövande vackert.
Efter denna ögonöppnare blev jag förhoppningsvis mer mottaglig för nya smaker, min egen smak och upplevelser. Ändå var torr Riesling inte direkt på min radar. Sötare Rieslingar från ssk Mosel hade liksom lagt beslag på Rieslingplatsen i mitt hjärta. Det var först efter en serie goda möten med bla Penfold's Autimn Riesling samt ett gäng från Alsace, som kulminerade i en blindprovning i Japan. Där bidrog @vintomas med bla en 2000 Clos St Hune. Jag hade, som sagt, tidigare druckit ett omfattande antal torra Rieslingar, men aldrig emottagit dem mer än som "vitt vin". Denna gång var det annorlunda. Det var helt blint! Utan etikettens påverkan och med bara smaken som guide, upptäckte jag en helt ny dimension av torr Riesling. Detta vin visade sig vara lika fascinerande och komplext som alla mina gamla favoriter.
Jag sa så till @vintomas : "Om det här är en Riesling blir jag ledsen."
…för då har jag genom åren gått miste om fantastiskt många underbara viner…
Och, uppenbarligen har jag gått miste om fantastiskt många underbara viner. Och dessutom från den tid då Clos St Hune kostade ca 250 kr… *suck*
Den upplevelsen var som att upptäcka sina egna händer på nytt. Det som alltid funnits där, men inte uppmärksammats, tog plötsligt an sitt rättmätiga ansikte för stor njutning. Torr Riesling, med sin balans av syra och subtila nyanser, har fortsatt öppna min värld av vitvinsnjutning. Vinaftonen på Alte Liebe blev både en påminnelse om att vinresan aldrig är över och katalysator att dyka djupt ner i torr-Rieslings-träsket!.
Cyklop: på!
Den skyldige i Japan:
Last edited: