Daniel A
Administratör
På något sätt lyckades jag lura med mig sex vänner (varierande grad mat- och dryckesintresserade, från lite till mig) på en tågresa genom nordöstra Spanien. Madrid - San Sebastian - Bilbao - Haro - Logroño - Barcelona. Vilken jävla resa.
Jag har klockat in 70 viner i CT, men inte orkat bemöda mig med de 10-20 som inte redan fanns där. Intaget för varje är från ett halvglas till dryg halvflaska. Vissa är glömda i dimman, andra står ut som sagolikt minnesvärda smakupplevelser. Noggrannhet i noter och betyg bör ifrågasättas.
Prolog - Madrid, en varm gryta fylld med suröl
Det blev inget vin dagen vi var i Madrid. Twisten på den här resan är att en i gänget är en av hjärnorna bakom ett av Sveriges nyare och mer framgångsrika bryggerier. Så istället för vin blev det en massa bra öl! Först ut var en tapasrestaurang - La Tape. Efter en svettig promenad från Las Ventas till Justicia, i 35+gradig hetta, klev vi in i surölsparadiset. Så vansinnigt oväntat bra utbud att jag genast slog till på en Cantillon - Vigneronne (2013). En lambic blandad med muscat-druvor. I mitt tycke en av världens bästa öler, och en synnerligen bra törstsläckare!
Sedan blev det fintapas med någon viktig ölsnubbe, som jag glömt namnet på, och ställets charmiga sommelier Julio. Jag och Julio hade redan bondat lite i och med mitt ölval (“nothing like a Cantillon for lunch!”). Det blev ett fortsatt mycket trevligt samtal om vin när jag råkade nämna att jag gillade Teneriffa-viner skarpt och funderade på att styra kosan dit framöver. Kort och gott: Julio är född på Teneriffa. Är sommelier. Drivit vinbutik på Teneriffa i 10 år. Jag har halva inne hos samtliga producenter på ön nu (“I’ll fix visits, just let me know!”). Så det kan gå. Får se om han levererar nästa år!
Som höjdpunkt till middagen blev det en mäkta spännande öl. Birra del Borgo, L’Equilibrista. Suröl med två femtedelar Sangiovese i vörten, 11 % alko. Vad i...! Det här hade varit den ultimata mörka hästen i en blindprovning! Smakar som resultatet av en dekadent natt i Sodom mellan en lösaktig roséchampagne och någon riktigt svettig naturvinsproducent från Jura. Fantastiskt!
Klockan var nu någonstans mitt på dagen. Nästkommande tiotals öl var bra, men detaljerna stannade kvar i Madrid.
Dagen efter bestod huvudsakligen i att ta sig till tåget vid Chamartin (med en omväg förbi den gigantiska kyrkogården, där vi äventyrade oss till de mindre besökta delarna och blev överraskade av en pikant doft av förruttnelse - nope nope nope!). Ett viktigt stopp på vägen gjordes - Enoteca Barolo. Flaskor till lägenheten i San Sebastian var tvungna att inhandlas. Härlig butik, med riktigt bra utbud! Höll på att falla för en Selosse Substance för dryga 200 euro. Sedan såg jag en Château-Chalon i gömmorna och valet blev enkelt (enda fördelaktiga ekonomiska beslutet under resan). Resterande tre flaskor blev spanjorer.
Tågresan till San Sebastian kan rekommenderas. Ett vackert land, Spanien.
Daniels tips för Madrid:
Del 1 - den perfekta dagen stavas 36 michelinrätter (och en uppsjö vin)
Fredag den 8e juli 2016 kommer vara etsat i mitt minne tills jag trillar av pinn. En fullständigt proppad dag, där alla mina tidigare gränser sprängdes. Vilken lycka. När vi klev ut ur taxin runt 12-tiden och såg den modernt gemytliga byggnaden som huserade Mugaritz så sade jag skämtsamt “leave your economic concerns behind, ye who enter here”. Det var dags för frukost. En 25-rätters frukost.
Vi anlände lite tidigare än tänkt, och allt var inte iordningställt, så vi blev bjudna (!) på lite kaffe och te i en liten stuga på gården. Perfekt tillfälle att bläddra igenom den läderinbundna bibeln till vinlista! Forumets starka klor gjorde sig påminda direkt - den där Selosse var välrepresenterad, och rosén kändes som ett bra val. Återigen fick dock skumpan stå tillbaka för mina egna, starkare preferenser. I slutändan blev det favoritval, men med årgångar jag inte testat: Rioja blanco, Vouvray och Bierzo (och sen även Madeira och Rivesaltes…). Men vinerna får vänta lite… Maten! Stället! Personalen! kommer först.
Efter ett genuint och varmt välkomnande blev vi hämtade ur stugan och fick så vårt bord (längst bort, längst in. Försökte de gömma oss ynglingar för societeten?!). Första rätten var ett riktigt gott “kex” med gegga (frukost, yay!), andra rätten var en anjovispintxo. Bra, men inte så speciellt och nästan lite tamt. Sedan började det hända grejer… Ett ostron inpetat i en minicitron (tänk kumquat, fast citron) - riktigt kraftig syra, och härligt i kombination med sältan i ostronet. Mums! En rispudding (“Cooked Mother rice”) med caviar står ut klart i minnet som det mest intensiva “risiga” jag smakat. Oklart varför jag tyckte det var så gott som jag gjorde. Efter den kom det konstigaste och mest utmanande jag ätit: “live cannellone”. Råa kräftstjärtar inrullade i en j*fla gräsmätta. Någon form av groddar i ett ätbart “jordskal”. Wat in the wat. Men det var ju sådant här jag ville ha, så jag var glad!
Många höjdpunkter följde. Fiskrom med hasselnötsolja (testa den här hemma!), helstekt minimini-forell, en räka med kaffeessens på (!!!), en fisk i ett moln, ett sötpotatisbröd som var helt magiskt, en liten lambit med den bästa salladen jag ätit (blad med någon form av “dagg” på…). Det var en hel del konstigt, en del extremt, smaker och fram för allt texturer som var för mig helt främmande. Hantverket var otroligt skickligt. Många saker var väldigt subtila, och väldigt komplexa. Det här med att försöka nysta i smaknyanser i vin hjälpte nog garanterat i min uppskattning av middagen. Personalen var ständigt närvarande och trevlig (även om engelskan varierade lite i nivå). Vi fick även gå in i köket, vilket var en ögonöppnare. Sannolikt mer personal än gäster! Vi fick skaka hand med Andoni Luis Aduriz (hjärtat och hjärnan bakom Mugartiz), samt ha en liten diskussion om maten med en av de andra kockarna. Mycket trevligt!
(På bild: enbart halva köket för uppläggning. Maten lagades en våning ner.)
Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg alla 24 “huvudrätter”, eller petit four:en, som var sjudelad. Men mycket av det. Fem rätter sticker dock ut som garanterat godast och bäst. Den kolgrillade jordärtskockan är den mest perfekta rotfrukt jag ätit. Så otroligt simpel rätt (eller ja…), men så in i bänken gott. Alla runt bordet stönade av lycka. Rätten som kallades “A thousand leaves…” övertygade mig inte helt till en början. Extremt subtilt och rätten som smakade “minst”. Men i kombination med osten uppstod magi, och det här är en av rätterna som inte min hjärna vill släppa. Den roliga Michelingubben, “toasted soup of oxidised wine”, trodde jag först var någon löjlig gimmick, men den var riktigt spännande. Jag har fortfarande ingen aning om vad “toasted soup” egentligen innebär... Efterrätten “from Bitter to sweet”, med alla sina blomblad och bipollen var intressant för smaksinnet. En uppsjö av olika smaker, och så välintegrerat! Min favorit (dök upp precis i mitten) var “sea anemones with vegetable touch”. När jag lämnade stället nämnde jag detta och fick den förvånade reaktionen “Really? Even Spanish people find that one challenging!”. Det ser vansinnigt oaptitligt ut (jag har tagit en tugga på bilden). Omöjligt att beskriva. Den ultimata smaken en havslevande varelse kan ha? Jag drömmer fortfarande ljuvt om anemoner, natt som dag!
Och så var det ju de där vinerna. Jodå, de höll också världsklass.
1981 López de Heredia, Gran Reserva - Rioja blanco
Priset var inte bra, priset var inte dåligt. Trettiofem år gammal vit rioja växer inte på träd, så det var bara att slå till. Fick mad props av sommeliern för valet.
Härligt gyllengul färg, märkbart mörkare än yngre varianter. Klassiskt finstämda oxiderade toner, mandel, valnöt, svaga äppelskal, lite matsvamp, honung och ett uns rökighet. Komplext, med många lager, speciellt efter första timmen när vinet fått blomma ut ordentligt. De här vinerna är ju inte direkt kända för att vara fruktdrivna när de är “unga”, men vid det här laget så är frukten mer eller mindre helt borta. På tungan återkommer mycket, men fram för allt finns det en viss spännande sälta där. Syran är fortfarande rätt markerad. Överlag ett väldigt välpolerat vin. Har nu smakat 1981, 1987, 1991 och 1994 av det här vinet, och 81an står ut som klart snällast och mest subtilt. Föredrar nog 87an och 91an för lite mer oomph, men till de mer välstämda rätterna på Mugartiz var det helt rätt val! 93p.
1998 Domaine Huet, Clos du Bourg sec - Vouvray
Hurra för ylleviner! Honungsmelon, honung, citrus. Lite äppligt på tungan, med pigg syra. Åldern ger sig tillkänna i och med att allt ligger på rätt plats. De andra i sällskapet blev helt sålda på det här vinet (score!). Det var supergott, och njutningen vid varje mun var hög. Inte så komplext, och det finns garanterat bättre årgångar, men det här är ett vin jag tveklöst skulle kunna dricka till frukost igen! 91p.
2002 Descendientes de José Palacios, Moncerbal - Bierzo
1300 flaskor, typ, från en vingård på 0,8 hektar. Undra hur många som finns kvar.
Tredje vingårdsbetecknade jag får äran att dricka (2004 Faraona och 2004 Fontelas är de andra två). De är bra som tusan, men nu får det vara nog (kanske…), för priset är ändå lite väl högt. Tog inga avancerade noter. Ett moget, balanserat rödtjut som är lite past its prime. Tanninerna, men fram för allt syran, har dragit sig tillbaka och skapat en väldigt lättdrucken sak (återigen, bra till maten). Viss skitighet, mycket cigarr, aningen kryddigt, svag frukt. Till maten: 90p, utan: 88-89p.
1969 Stéphane et Marjorie Gallet - Rivesaltes Ambré
Rivesaltes med ansenlig ålder är alltid gott och prisvärt. Mycket mörk colafudge, bränt, oxiderat. Relativt hög syra. Bra, bra. 89p.
Henriques & Henriques, Terrantez 20 years old Madeira
Hhhnnnnghh. Rostade nötter, bränt socker, svart te, tobak, torkad aprikos. På tungan: apelsinskal, rostade salta nötter, mer tobak. Riktigt kalasvin, intensivt som attan, med milslång eftersmak. 92p.
Och det var Mugaritz det. Tog 4-5 timmar, tror jag. Jag vill tillbaka någon gång inom inte alltför avlägsen framtid! Sedan var det bara att pallra sig tillbaka till lägenheten för en tupplur innan dagens andra stjärnäventyr skulle starta: Kokotxa.
Vi var sex personer här gången, och slog hos ner till kvällssittningen, som, för en svensk, var så sent som kl 21. I en modest värld hade jag inte druckit något mellan Mugaritz och Kokotxa, meeeen… det fanns en viss promillehalt i blodet när vi slog oss ner. Ehm. Den här gången kunde jag inte motstå skumpamaffians starka inflytande och det fick bli en NV Savart, Bulle de Rosé (deg okt 2014, vill jag minnas). Härlig intensitet och syra, ordentligt kalasgott. Sedan blev det vinpaket, med bara spanskt (på efterfrågan). Här fallerade koncentrationen fullständigt dock, och jag kommer inte ihåg ett enda vinnamn. Det jag kommer ihåg är: en riktigt bra manzanilla, ett bra rödtjut, ett riktigt pisstråkigt vitt, en oväntat bra cava. Angående vinpaket kom vi dock in på en vild diskussion om glasköp kontra vinpaket kontra flaskköp. Det hettade till rätt ordentligt! Jag satte punkt för det hela genom att ta in en flaska 2010 Nicholas Joly, Coulée de Serrant. Här kom det tydliga beviset på att berusningsgraden inte var direkt låg. Vinet var svingott, och jag upplevde det som otroligt lättdrucket. Jag har smakat 2010an tidigare - det är inte lättdrucket nyöppnad… Oh well.
Ärlighet är ju vad som genomsyrar det här forumet, så det känns rätt att ha lagt upp alla korten på bordet. Jag kommer inte ihåg all mat (11 rätter, ish), och jag glömde tydligen ta bilder på den också. Något som var gott bortom den här världen dock: fried soft shell crab. Guuuuuudars skymning. En av de bästa rätterna jag smakat i hela mitt liv. Råa miniräkor var trevligt det också. Signaturrätten “kokotxa” (underdelen av en fiskkäke) var riktigt bra. Duva var intressant, men inte riktigt min kopp te. Överlag en väldigt, väldigt trevlig och bra restaurang. Kommer garanterat att återvända! Mat och vindetaljerna var ju sådär återberättande, men det berodde nog mest på att det var en så förbenat trevlig middag. Det lämnade inte så mycket utrymme för smaknörderi (mer än njutning, dvs).
Nog fan låg en trevlig pub ungefär sju steg runt hörnet… Kvällen var fortfarande ung (morgondagen efter var tom i planeringen. Tactical genius.).
(Mer kommer! Någon gång i framtiden... Det här var bara början.)
Jag har klockat in 70 viner i CT, men inte orkat bemöda mig med de 10-20 som inte redan fanns där. Intaget för varje är från ett halvglas till dryg halvflaska. Vissa är glömda i dimman, andra står ut som sagolikt minnesvärda smakupplevelser. Noggrannhet i noter och betyg bör ifrågasättas.
Prolog - Madrid, en varm gryta fylld med suröl
Det blev inget vin dagen vi var i Madrid. Twisten på den här resan är att en i gänget är en av hjärnorna bakom ett av Sveriges nyare och mer framgångsrika bryggerier. Så istället för vin blev det en massa bra öl! Först ut var en tapasrestaurang - La Tape. Efter en svettig promenad från Las Ventas till Justicia, i 35+gradig hetta, klev vi in i surölsparadiset. Så vansinnigt oväntat bra utbud att jag genast slog till på en Cantillon - Vigneronne (2013). En lambic blandad med muscat-druvor. I mitt tycke en av världens bästa öler, och en synnerligen bra törstsläckare!
Sedan blev det fintapas med någon viktig ölsnubbe, som jag glömt namnet på, och ställets charmiga sommelier Julio. Jag och Julio hade redan bondat lite i och med mitt ölval (“nothing like a Cantillon for lunch!”). Det blev ett fortsatt mycket trevligt samtal om vin när jag råkade nämna att jag gillade Teneriffa-viner skarpt och funderade på att styra kosan dit framöver. Kort och gott: Julio är född på Teneriffa. Är sommelier. Drivit vinbutik på Teneriffa i 10 år. Jag har halva inne hos samtliga producenter på ön nu (“I’ll fix visits, just let me know!”). Så det kan gå. Får se om han levererar nästa år!
Som höjdpunkt till middagen blev det en mäkta spännande öl. Birra del Borgo, L’Equilibrista. Suröl med två femtedelar Sangiovese i vörten, 11 % alko. Vad i...! Det här hade varit den ultimata mörka hästen i en blindprovning! Smakar som resultatet av en dekadent natt i Sodom mellan en lösaktig roséchampagne och någon riktigt svettig naturvinsproducent från Jura. Fantastiskt!
Klockan var nu någonstans mitt på dagen. Nästkommande tiotals öl var bra, men detaljerna stannade kvar i Madrid.
Dagen efter bestod huvudsakligen i att ta sig till tåget vid Chamartin (med en omväg förbi den gigantiska kyrkogården, där vi äventyrade oss till de mindre besökta delarna och blev överraskade av en pikant doft av förruttnelse - nope nope nope!). Ett viktigt stopp på vägen gjordes - Enoteca Barolo. Flaskor till lägenheten i San Sebastian var tvungna att inhandlas. Härlig butik, med riktigt bra utbud! Höll på att falla för en Selosse Substance för dryga 200 euro. Sedan såg jag en Château-Chalon i gömmorna och valet blev enkelt (enda fördelaktiga ekonomiska beslutet under resan). Resterande tre flaskor blev spanjorer.
Tågresan till San Sebastian kan rekommenderas. Ett vackert land, Spanien.
Daniels tips för Madrid:
- La Tape - tapasrestaurant med stort utbud av suröl. Supertrevlig sommelier.
- Restaurante Sal Negra - riktigt schysst mat.
- Enoteca Barolo - bra vinbutik, som har betydligt mer än Barolo.
- Be Hoppy - bottleshop med orimligt bra ölutbud.
- Chinaski Lavapiés - riktigt bra ölpub. Många tappar.
Del 1 - den perfekta dagen stavas 36 michelinrätter (och en uppsjö vin)
Fredag den 8e juli 2016 kommer vara etsat i mitt minne tills jag trillar av pinn. En fullständigt proppad dag, där alla mina tidigare gränser sprängdes. Vilken lycka. När vi klev ut ur taxin runt 12-tiden och såg den modernt gemytliga byggnaden som huserade Mugaritz så sade jag skämtsamt “leave your economic concerns behind, ye who enter here”. Det var dags för frukost. En 25-rätters frukost.
Vi anlände lite tidigare än tänkt, och allt var inte iordningställt, så vi blev bjudna (!) på lite kaffe och te i en liten stuga på gården. Perfekt tillfälle att bläddra igenom den läderinbundna bibeln till vinlista! Forumets starka klor gjorde sig påminda direkt - den där Selosse var välrepresenterad, och rosén kändes som ett bra val. Återigen fick dock skumpan stå tillbaka för mina egna, starkare preferenser. I slutändan blev det favoritval, men med årgångar jag inte testat: Rioja blanco, Vouvray och Bierzo (och sen även Madeira och Rivesaltes…). Men vinerna får vänta lite… Maten! Stället! Personalen! kommer först.
Efter ett genuint och varmt välkomnande blev vi hämtade ur stugan och fick så vårt bord (längst bort, längst in. Försökte de gömma oss ynglingar för societeten?!). Första rätten var ett riktigt gott “kex” med gegga (frukost, yay!), andra rätten var en anjovispintxo. Bra, men inte så speciellt och nästan lite tamt. Sedan började det hända grejer… Ett ostron inpetat i en minicitron (tänk kumquat, fast citron) - riktigt kraftig syra, och härligt i kombination med sältan i ostronet. Mums! En rispudding (“Cooked Mother rice”) med caviar står ut klart i minnet som det mest intensiva “risiga” jag smakat. Oklart varför jag tyckte det var så gott som jag gjorde. Efter den kom det konstigaste och mest utmanande jag ätit: “live cannellone”. Råa kräftstjärtar inrullade i en j*fla gräsmätta. Någon form av groddar i ett ätbart “jordskal”. Wat in the wat. Men det var ju sådant här jag ville ha, så jag var glad!
Många höjdpunkter följde. Fiskrom med hasselnötsolja (testa den här hemma!), helstekt minimini-forell, en räka med kaffeessens på (!!!), en fisk i ett moln, ett sötpotatisbröd som var helt magiskt, en liten lambit med den bästa salladen jag ätit (blad med någon form av “dagg” på…). Det var en hel del konstigt, en del extremt, smaker och fram för allt texturer som var för mig helt främmande. Hantverket var otroligt skickligt. Många saker var väldigt subtila, och väldigt komplexa. Det här med att försöka nysta i smaknyanser i vin hjälpte nog garanterat i min uppskattning av middagen. Personalen var ständigt närvarande och trevlig (även om engelskan varierade lite i nivå). Vi fick även gå in i köket, vilket var en ögonöppnare. Sannolikt mer personal än gäster! Vi fick skaka hand med Andoni Luis Aduriz (hjärtat och hjärnan bakom Mugartiz), samt ha en liten diskussion om maten med en av de andra kockarna. Mycket trevligt!
(På bild: enbart halva köket för uppläggning. Maten lagades en våning ner.)
Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg alla 24 “huvudrätter”, eller petit four:en, som var sjudelad. Men mycket av det. Fem rätter sticker dock ut som garanterat godast och bäst. Den kolgrillade jordärtskockan är den mest perfekta rotfrukt jag ätit. Så otroligt simpel rätt (eller ja…), men så in i bänken gott. Alla runt bordet stönade av lycka. Rätten som kallades “A thousand leaves…” övertygade mig inte helt till en början. Extremt subtilt och rätten som smakade “minst”. Men i kombination med osten uppstod magi, och det här är en av rätterna som inte min hjärna vill släppa. Den roliga Michelingubben, “toasted soup of oxidised wine”, trodde jag först var någon löjlig gimmick, men den var riktigt spännande. Jag har fortfarande ingen aning om vad “toasted soup” egentligen innebär... Efterrätten “from Bitter to sweet”, med alla sina blomblad och bipollen var intressant för smaksinnet. En uppsjö av olika smaker, och så välintegrerat! Min favorit (dök upp precis i mitten) var “sea anemones with vegetable touch”. När jag lämnade stället nämnde jag detta och fick den förvånade reaktionen “Really? Even Spanish people find that one challenging!”. Det ser vansinnigt oaptitligt ut (jag har tagit en tugga på bilden). Omöjligt att beskriva. Den ultimata smaken en havslevande varelse kan ha? Jag drömmer fortfarande ljuvt om anemoner, natt som dag!
Och så var det ju de där vinerna. Jodå, de höll också världsklass.
1981 López de Heredia, Gran Reserva - Rioja blanco
Priset var inte bra, priset var inte dåligt. Trettiofem år gammal vit rioja växer inte på träd, så det var bara att slå till. Fick mad props av sommeliern för valet.
Härligt gyllengul färg, märkbart mörkare än yngre varianter. Klassiskt finstämda oxiderade toner, mandel, valnöt, svaga äppelskal, lite matsvamp, honung och ett uns rökighet. Komplext, med många lager, speciellt efter första timmen när vinet fått blomma ut ordentligt. De här vinerna är ju inte direkt kända för att vara fruktdrivna när de är “unga”, men vid det här laget så är frukten mer eller mindre helt borta. På tungan återkommer mycket, men fram för allt finns det en viss spännande sälta där. Syran är fortfarande rätt markerad. Överlag ett väldigt välpolerat vin. Har nu smakat 1981, 1987, 1991 och 1994 av det här vinet, och 81an står ut som klart snällast och mest subtilt. Föredrar nog 87an och 91an för lite mer oomph, men till de mer välstämda rätterna på Mugartiz var det helt rätt val! 93p.
1998 Domaine Huet, Clos du Bourg sec - Vouvray
Hurra för ylleviner! Honungsmelon, honung, citrus. Lite äppligt på tungan, med pigg syra. Åldern ger sig tillkänna i och med att allt ligger på rätt plats. De andra i sällskapet blev helt sålda på det här vinet (score!). Det var supergott, och njutningen vid varje mun var hög. Inte så komplext, och det finns garanterat bättre årgångar, men det här är ett vin jag tveklöst skulle kunna dricka till frukost igen! 91p.
2002 Descendientes de José Palacios, Moncerbal - Bierzo
1300 flaskor, typ, från en vingård på 0,8 hektar. Undra hur många som finns kvar.
Tredje vingårdsbetecknade jag får äran att dricka (2004 Faraona och 2004 Fontelas är de andra två). De är bra som tusan, men nu får det vara nog (kanske…), för priset är ändå lite väl högt. Tog inga avancerade noter. Ett moget, balanserat rödtjut som är lite past its prime. Tanninerna, men fram för allt syran, har dragit sig tillbaka och skapat en väldigt lättdrucken sak (återigen, bra till maten). Viss skitighet, mycket cigarr, aningen kryddigt, svag frukt. Till maten: 90p, utan: 88-89p.
1969 Stéphane et Marjorie Gallet - Rivesaltes Ambré
Rivesaltes med ansenlig ålder är alltid gott och prisvärt. Mycket mörk colafudge, bränt, oxiderat. Relativt hög syra. Bra, bra. 89p.
Henriques & Henriques, Terrantez 20 years old Madeira
Hhhnnnnghh. Rostade nötter, bränt socker, svart te, tobak, torkad aprikos. På tungan: apelsinskal, rostade salta nötter, mer tobak. Riktigt kalasvin, intensivt som attan, med milslång eftersmak. 92p.
Och det var Mugaritz det. Tog 4-5 timmar, tror jag. Jag vill tillbaka någon gång inom inte alltför avlägsen framtid! Sedan var det bara att pallra sig tillbaka till lägenheten för en tupplur innan dagens andra stjärnäventyr skulle starta: Kokotxa.
Vi var sex personer här gången, och slog hos ner till kvällssittningen, som, för en svensk, var så sent som kl 21. I en modest värld hade jag inte druckit något mellan Mugaritz och Kokotxa, meeeen… det fanns en viss promillehalt i blodet när vi slog oss ner. Ehm. Den här gången kunde jag inte motstå skumpamaffians starka inflytande och det fick bli en NV Savart, Bulle de Rosé (deg okt 2014, vill jag minnas). Härlig intensitet och syra, ordentligt kalasgott. Sedan blev det vinpaket, med bara spanskt (på efterfrågan). Här fallerade koncentrationen fullständigt dock, och jag kommer inte ihåg ett enda vinnamn. Det jag kommer ihåg är: en riktigt bra manzanilla, ett bra rödtjut, ett riktigt pisstråkigt vitt, en oväntat bra cava. Angående vinpaket kom vi dock in på en vild diskussion om glasköp kontra vinpaket kontra flaskköp. Det hettade till rätt ordentligt! Jag satte punkt för det hela genom att ta in en flaska 2010 Nicholas Joly, Coulée de Serrant. Här kom det tydliga beviset på att berusningsgraden inte var direkt låg. Vinet var svingott, och jag upplevde det som otroligt lättdrucket. Jag har smakat 2010an tidigare - det är inte lättdrucket nyöppnad… Oh well.
Ärlighet är ju vad som genomsyrar det här forumet, så det känns rätt att ha lagt upp alla korten på bordet. Jag kommer inte ihåg all mat (11 rätter, ish), och jag glömde tydligen ta bilder på den också. Något som var gott bortom den här världen dock: fried soft shell crab. Guuuuuudars skymning. En av de bästa rätterna jag smakat i hela mitt liv. Råa miniräkor var trevligt det också. Signaturrätten “kokotxa” (underdelen av en fiskkäke) var riktigt bra. Duva var intressant, men inte riktigt min kopp te. Överlag en väldigt, väldigt trevlig och bra restaurang. Kommer garanterat att återvända! Mat och vindetaljerna var ju sådär återberättande, men det berodde nog mest på att det var en så förbenat trevlig middag. Det lämnade inte så mycket utrymme för smaknörderi (mer än njutning, dvs).
Nog fan låg en trevlig pub ungefär sju steg runt hörnet… Kvällen var fortfarande ung (morgondagen efter var tom i planeringen. Tactical genius.).
(Mer kommer! Någon gång i framtiden... Det här var bara början.)
Last edited: