Trots att ett vin inte kan kvalitetsbedömas rent objektivt utifrån hur många flaskor som tillverkats så tycker jag ändå att det finns en subjektivt värde i en liten tillverkning. Även när ett resultat, i detta fall de sensoriska egenskaperna, är detsamma, så kan ju ändå vinets resa dit vara mer hantverksmässig, småskalig, traditionell eller i annan form begränsad vilket gör både ägandet och drickandet av den flaskan - rent objektivt - mer sällsynt och speciellt. Motsvarande värde kan väl ändå inte tillskrivas ett vin som tillverkats i miljontals flaskor?
Jag njuter då extra mycket av mina flaskor om jag vet att jag är en av få som kommit över det - både när jag klämmer på flaskan i källaren och när jag öppnar upp korken. Däremot är jag också medveten att jag är en obotlig romantiker och värdesätter mjuka, fluffiga egenskaper väldigt mycket, men jag kan väl knappast vara den enda som inte ser allting ur ett fyrkantigt och rent naturvetenskapligt perspektiv? Hur kul är det?
Att något är sällsynt, tillfälligt, komplicerat, limiterat och svåråtkomligt ger ju värde åt objekt i nästan all typ av samlande - bilar, möbler, klockor, konst. Varför bör det inte vara så för oss vinsamlare?
Mer romantik åt folket!