Åh, vilket beundransvärt projekt! Hur länge höll du på? Hur ofta blev det stjärnmat?
Jag tror inte jag är ensam på det här forumet om att försöka hitta en balanserad hedonism i livet. De största faktorerna är väl som alltid ekonomi och hälsa. Stundtals är det ju dock helt underbart att bara släppa spärrarna och löpa linan ut. Ibland är det planerat (käkar på Mugaritz och Kokotxa på samma dag, t.ex. 36 rätter och obestämd mängd vin på en dag, VARFÖR INTE?!), och ibland bara händer det (drack 1996 “Y”, käkade fiskgryta och läste en bok på Eriks Vinbar, efter en vanlig arbetsdag. VARFÖR INTE?!). Ditt projekt låter som en systematiserad hedonism (dekadens?) jag inte vet om jag skulle våga hänge mig åt! Men det låter fantastiskt. Applåder!
Nämen, det är just det som var problemet. Fantastiskt frigörande att någon gång bryta sig loss ur köttbullar&makaroner och sätta sig till bords på denna typ av hedonistiska tempel,men i övermåtta kan man till slut bli - mätt. Eller dekadent. Då är det dags att ta fram mjukisbyxorna - likt den ungerske fotbollsmålisen Gabor Kiraly - och ge sig ut i joggingspåret. Och återupptäcka den enkla gastronomins stora nöjen (färsk frukt, rågflingegröt med rårörda lingon, den enklaste av vinägretter över nyriven kål.)
Det började som ett kulturantropologist projekt, jag läste allt jag kunde komma över om både restaurangscenen i new york men också om Michelin (l'inspecteur se met a table t ex) och om de olika stora personligheterna som var stjärnkritiker på new york times (min personliga favorit var Sam Sifton, men han orkade bara i två år) - när det sedan övergick i genomförandefasen så uppstod ett par praktiska problem nästan direkt av typen hur får man med sig sin livskamrat på dessa upptåg i stället för att t ex göra återbesök på gamla favoritrestauranger med fin miljö och stämning och god (men inte bäst) mat? Och det större problemet var att det blev en viss dekadens över livsstilen. Faktum är att jag fick kraftigt ändrade matpreferenser och kanske tappade litet suget på finrestauranger efter detta i många år. De sista åren så var min favoritrestaurang en mexikansk restaurang högt upp på lexington, i spanish harlem, där jag alltid beställde samma sak, en soppa som inte fanns på menyn, Azteca, och njöt av de enkla men kraftfulla smakerna i perfekt harmoni. Den grandiosa text/essä som skulle bli min gastronomiska version av a la recherche du temps perdus tappade jag bort på vägen, svårt att skriva när man inte längre är
hungrig.
En rolig grej var att zagat kändes mer träffsäker än Michelin, alla fall i guidens debutår 2006. Det är ju inte alltid fallet med Zagat i andra ställen, men jag tänker att det finns så många foodies i new york så att det funkar. Ska sägas att jag också använde mig av time out magazine och chowhound. Ett snabbare tempo i omsättning av restauranger gjorde att det var svårt att förlita sig på de bakåtblickande guideböckerna. Sen var det kul att zagat top 50 mat innehöll också en del enklare ställen av typ di Fara i Brooklyn dvs man bedömde mat utifrån sina egna förutsättningar, inte bara lyxkrogar således. Michelin-guiden hade rätt stora problem med att hantera vad de i new york lustigt nog kallar
ethnic food dvs kinesiska, indiska, persiska, peruanska och mexikanska köken som finns representerade i new york på högsta nivå, men inte alltid i fransk lyxkrogsdräkt. Det blev litet slumpmässigt när de skulle få med någon
token restaurang från dessa kök, för att bryta mot den stereotyp som new york times hade etablerat långt innan de kom till stan, att de var alltför frankofona (och som vino fino påpekade, japanofona).
Vilka restauranger saknar jag mest? Svårt att säga men alla middagar på union square café och sushi yasuda är för evigt etsade i minnet, kanske inte lika
fancy som stjärnkrogarna, men med så mycket personlighet och det som den härliga matkritikern i filmen
ratatouille kräver - ett alldeles eget perspektiv.
