Jimmy Forsman
I det stora hela tämligen meh...
Det är ju helt uppenbart att det är stor skillnad i konsumtionsmönster mellan de olika aktiva skribenterna på olika vinforum och naturligtvis även bland dem som diskuterar på individuella forum också. I det stora hela så får man väl anta att det som förenar är ett grundläggande intresse i och omkring vin. Men vart går gränsen mellan att vara intresserad av ett ämne och att vara passionerad?
Jag har själv märkt att ett passionerat vinintresse är någonting som retar gallfeber på många människor, inklusive de som skulle beskriva sig som vinintresserade, då man som passionerad har en tendens att börja slänga sig med årgångar, etiketter, regioner och priser på ett sätt som uppenbarligen är oerhört provocerande. Ingenting kan leda till arga utbrott om ”vinsnobbism” och ”von Obenattityd” så snabbt som att diskutera dyrare viner och att påstå att dessa skulle vara bättre än billigare viner, för det vet ju alla ”att det kan man ju inte känna skillnad på i alla fall”.
På samma sätt så har vi passionerade vinälskare en förmåga att ställa oss oförstående till människor som saknar den passion som vi själva känner inför ämnet; exempelvis så finns det för en passionerad inte något som är mer provocerande än någon som efterfrågar ”en prisvärd BiB”. Kommentarer som denna, och liknande, är för oss vad röda skynken är för en tjur: Någonting som måste bekämpas och förgöras.
Vad det handlar om i grund och botten är naturligtvis att även om det hela bottnar sig i en gemensam bas, vinintresset, så har den passionerade vinälskaren gått ett steg längre. Intresset har blivit en hobby och som alla andra som har en hobby så är det någonting som tar en allt större del av livet. Det är naturligt att man läser mer och mer, att man provar fler och mer varierade viner än den gemene vinintresserade, vars intresse kanske uteslutande sträcker sig till att hitta ett gott vin till fredagsmiddagen.
I samma takt som att intresset springer iväg och man börjar prova mer och mer, oftare och oftare, dyrare och dyrare, så finner man en dag att man inte tycker att det är så jäkla underligt att köpa ett vin för 300, 500 eller 2000 kronor och mer. Det är helt naturligt då det kanske är ett vin som man verkligen har drömt om att prova, ett vin från en unik årgång osv. På samma sätt som en frimärkssamlare drömmer om ett Tre Skilling Banco så drömmer vi som att dricka Latour 1961 och Salon 1928. Och på samma sätt som en passionerad frimärkssamlare så kan vi prata om vårt intresse i timmar (och på samma gång få åhörarna att dö av tristess) utan att förstå att alla inte delar vårt specialintresse.
Vad jag vill komma med allt detta undrar ni nu? Jo, vinintresserade måste förstå att det finns människor därute som anser att ett vin för 2000 kronor är ett klipp och att det faktum att de talar om det inte är avsett att provocera eller för den delen förringa den som inte har samma intresse. Vi har, oftast i alla fall, inte någon som helst baktanke med att diskutera sådana viner, hur mycket vi betalar för viner eller för den delen hur stor vinkällaren är. Vi antar helt enkelt att alla är lika intresserade och passionerade som vi är. Vinintresserade måste förstå att vi precis som vilken annan samlare av underliga saker har valt detta, det är inte ett intresse längre, det är en livsstil, på gott och ont.
På samma gång så måste vi som verkligen brinner för vin inse att det faktiskt finns människor som inte tycker och tänker som vi. Människor som faktiskt tycker att vin som kommer i en pappförpackning är gott, som ger blanka fan i hur många grader vinerna har lagrats i, vilken jordmån som är bäst för Riesling etc. Vi måste sluta ta det som en personlig förolämpning när folk frågar efter råd om ”den mest prisvärda boxen” även om vi anser att förslutningsmetoden och innehållet är människofientligt. Vi måste förstå att våra, i våra egna ögon välmenande råd om viner, faktiskt kan framstå som mästrande.
Men man måste fråga sig. Vad är det som gör att vin är så oerhört provocerade?
Tillägg: Om ni tycker att det är lite underliga formuleringar i det här inlägget så skrev jag det ämnat för vinklubben.se. Jag postar det här också för att se om diskussionerna kring ämnet kommer att vara annorlunda här än där.
Jag har själv märkt att ett passionerat vinintresse är någonting som retar gallfeber på många människor, inklusive de som skulle beskriva sig som vinintresserade, då man som passionerad har en tendens att börja slänga sig med årgångar, etiketter, regioner och priser på ett sätt som uppenbarligen är oerhört provocerande. Ingenting kan leda till arga utbrott om ”vinsnobbism” och ”von Obenattityd” så snabbt som att diskutera dyrare viner och att påstå att dessa skulle vara bättre än billigare viner, för det vet ju alla ”att det kan man ju inte känna skillnad på i alla fall”.
På samma sätt så har vi passionerade vinälskare en förmåga att ställa oss oförstående till människor som saknar den passion som vi själva känner inför ämnet; exempelvis så finns det för en passionerad inte något som är mer provocerande än någon som efterfrågar ”en prisvärd BiB”. Kommentarer som denna, och liknande, är för oss vad röda skynken är för en tjur: Någonting som måste bekämpas och förgöras.
Vad det handlar om i grund och botten är naturligtvis att även om det hela bottnar sig i en gemensam bas, vinintresset, så har den passionerade vinälskaren gått ett steg längre. Intresset har blivit en hobby och som alla andra som har en hobby så är det någonting som tar en allt större del av livet. Det är naturligt att man läser mer och mer, att man provar fler och mer varierade viner än den gemene vinintresserade, vars intresse kanske uteslutande sträcker sig till att hitta ett gott vin till fredagsmiddagen.
I samma takt som att intresset springer iväg och man börjar prova mer och mer, oftare och oftare, dyrare och dyrare, så finner man en dag att man inte tycker att det är så jäkla underligt att köpa ett vin för 300, 500 eller 2000 kronor och mer. Det är helt naturligt då det kanske är ett vin som man verkligen har drömt om att prova, ett vin från en unik årgång osv. På samma sätt som en frimärkssamlare drömmer om ett Tre Skilling Banco så drömmer vi som att dricka Latour 1961 och Salon 1928. Och på samma sätt som en passionerad frimärkssamlare så kan vi prata om vårt intresse i timmar (och på samma gång få åhörarna att dö av tristess) utan att förstå att alla inte delar vårt specialintresse.
Vad jag vill komma med allt detta undrar ni nu? Jo, vinintresserade måste förstå att det finns människor därute som anser att ett vin för 2000 kronor är ett klipp och att det faktum att de talar om det inte är avsett att provocera eller för den delen förringa den som inte har samma intresse. Vi har, oftast i alla fall, inte någon som helst baktanke med att diskutera sådana viner, hur mycket vi betalar för viner eller för den delen hur stor vinkällaren är. Vi antar helt enkelt att alla är lika intresserade och passionerade som vi är. Vinintresserade måste förstå att vi precis som vilken annan samlare av underliga saker har valt detta, det är inte ett intresse längre, det är en livsstil, på gott och ont.
På samma gång så måste vi som verkligen brinner för vin inse att det faktiskt finns människor som inte tycker och tänker som vi. Människor som faktiskt tycker att vin som kommer i en pappförpackning är gott, som ger blanka fan i hur många grader vinerna har lagrats i, vilken jordmån som är bäst för Riesling etc. Vi måste sluta ta det som en personlig förolämpning när folk frågar efter råd om ”den mest prisvärda boxen” även om vi anser att förslutningsmetoden och innehållet är människofientligt. Vi måste förstå att våra, i våra egna ögon välmenande råd om viner, faktiskt kan framstå som mästrande.
Men man måste fråga sig. Vad är det som gör att vin är så oerhört provocerade?
Tillägg: Om ni tycker att det är lite underliga formuleringar i det här inlägget så skrev jag det ämnat för vinklubben.se. Jag postar det här också för att se om diskussionerna kring ämnet kommer att vara annorlunda här än där.
