Nu har jag sedan trådstart druckit 50-tal, 80-tal och 90-tal och låtit frågeställningarna jäsa lite. Mycket intressant tråd!
För mig känns det lite roligt att läsa hur folk börjat uppskatta mogna viner med tiden (eller förväntas göra det…). Jag brukar tänka att mitt vinintresse startade på riktigt när jag registrerade mig på Cellartracker (2012, för den nyfikne). Det ligger bara 23 flaskor på det året, men 14 av dem var äldre än 10 år. Ögonöppnare från dessa forna tider (som jag fortfarande tydligt minns) var en madeira från 1908, ‘93 tokaji, ‘79 och ‘94 vouvray, ‘87 savennieres och en 1970 Faustino I. Det känns nästan som ett skämt. Det är ju fan typ det jag dricker fortfarande, sju år senare. Har min smak inte utvecklats över huvud taget (börja på topp, stanna på topp
)?!
Dessa viner fann jag otroligt mycket mer intressanta än allt annat jag druckit på den tiden (boxvin, blandad vit Loire och Chianti). Jag tyckte ofta att de fruktiga, unga vinerna påminde om saft. Delförklaring till det här är nog min tidigt utvecklade fäbless för cognac, som alla gånger är mörkare/murrigare/tyngre än vin. Jag fick snarlika smakar i dessa gamla viner, främst madeira (som fortfarande är en stor passion tack vare den där 1908an). När jag året efter upptäckte vin jaune och sherry så var jag hopplöst förlorad i
Mogna Viners Träsk.
Som bekant är dock mogna viner inte helt lätt att få tag på. Jag letar efter dem konstant, men har lyckligtvis haft vett nog att utforska alla möjliga hörn av vinvärlden. Nu har jag en stadig fot i
Mogna Viners Träsk men jag klampar också glatt runt i
Fruktknullarskogen,
Naturvinskärret,
Bubbelviken, och fan vet var. Det ena utesluter inte det andra. Så svaret på frågan blir, för min del: vin blir inte nödvändigtvis bättre med ålder, bara annorlunda.
Så, några reflektioner och frågor och kommentarer:
Kommentar
Jag tycker absolut att
@Mattias Schyberg har en poäng i att (“över”)mogna viner ofta har en intressant doft, men kan vara platta och trista i munnen. De gamla dammiga Bordeauxerna “från” Kalmar gör sig påminda - 1928or och 1929or av Ch. Ludon, druckna 2016 och 2018.
Kommentar, igen
Jag håller också med
@Mattias Schyberg om att de bästa vinerna är de som är komplexa, intensiva, balanserade och med ryggrad/struktur. För att jag ska gå upp i brygga måste alla dessa (förvisso diffusa) komponenterna vara på plats, både i nos och mun. Grovt generaliserat verkar det här inte hända innan 10 år, eller efter 30-40 år (sött och starkt fungerar annorlunda).
Fråga
Jag har aldrig druckit ett vin jag ansett vara dött. Vad betyder det?
Kommentar, igenigen
Tycker
@Poussard tar upp en intressant sak. Att lagra viner själv, länge. Känns som att det är många risker med det. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att ett vin jag köper idag skulle kunna hänga med mig till pensionen och beyond (hoppas att det blir så dock!). 10 år känns som en tidshorisont jag kan hantera, men 20-30-40 år?! Galenskaper.
Reflektion
Ålder på vin är ett märkligt fenomen! Mognad behöver INTE betyda hög ålder. Hur vin hanterar stigande ålder känns extremt osäkert på det stora hela (men mer säkert med beprövade regioner och producenter). Jag drack en 2010 Bressan, Pinot Nero i veckan. Fantastiskt vin, fullt med multna löv, torkade örter, jord och annat göttigt som jag förknippar med mogna viner. Men det är bara 9 år gammalt?! Jämför jag det med min blindgissningsbane Bordeaux så känns det bara fånigt - där kan ju viner bete sig som bångstyriga ungdomar även om de har 20-30 år på rygg. Men, men. Det gör det hela mer intressant!
Reflektion/fråga
Angående mognad i relation till ålder. En intressant kommentar som ofta dyker upp på BYOBs: ett gammalt vin som smakar/doftar ungt (eller åtminstone mycket yngre än vad den förutfattade meningen säger om dess uppvisade beteende), betraktas alltid som lite exceptionellt. Inget konstigt med det, jag gör likadant. Men varför? Vad är det vi värderar här?
Nyfikenhetsfråga
till
@StefanAkiko - du nämner att du ganska tidigt testade vin jaune. Minns du vad, och hur det kom sig att du/ni kom i kontakt med vinet?