Ett vins värde blint...

[Mattias Schyberg]

Sen kan man ju ifrågasätta värdet av ngn annans uppfattning om just vad dom är beredda att betala.
Jag menar är man t.ex en vinkonsument som typ aldrig betalar >500:- för ett vin så lär ju den personen aldrig sätta ett värde över den gränsen oavsett hur bra han/hon tycker att vinet är.

Jag håller inte riktigt med dig här även om jag förstår vad du menar. Om du vanligtvis betalar ca 500 kr för ett vin som mest och du stöter på ett vin som smakar bättre än allt annat du har provat som har kostat max 500 kr, vad skulle då hindra dig från att åtminstone tycka att vinet är värt 501 kronor eller mer?

Så tänker nog jag. Om jag tycker att ett vin jag dricker tangerar (inte överstiger) en tidigare upplevelse rent kvalitativt och subjektivt, så utgår jag från att vinet borde kosta i paritet också, i alla fall så länge vinet dricks i blindo och alla detaljer är okända.

 

[Emanuel]

jag måste nog säga att några av mina absolut bästa vinupplevelser varit baserat på helt andra saker en prislappar.

Den där flaskan som jag glömt namnet på som ställdes fram på bordet på den där underbara Trattorian på den vackra lilla undangömda piazzan tillsammans med den utsökta italienska maten, det bästa sällskapet och en underbara stämningen. Där och då långt över 100?

Eller första gången jag fick smaka en riktigt bra mogen champagne från 80-talet! -Undrar om en Champagne någonsin kommer smaka så bra igen som just den gången då man mötte Jesus i det där glaset.

Fast betygsätter viner så gör man förstås för att försöka förmedla för sina forumkamrater ungefär vilka förväntningar de kan tänkas ha på ett visst vin, så objektivt man kan.

Det egentliga njutningen uppstår ju dock i en vinupplevelse när många andra saker spelar in, för när den sista kvällssolen speglas i ditt champagneglas en ljummen sommarkväll eller när tonerna av italiensk smörpopp når dina öron på Trattorian. Där och då smakar ett vin som aldrig förr och Parkerskalans 100 poäng känns plötsligt löjligt futtiga. Bravo, bellissimo, 110p!

 

[Mattias Schyberg]

jag måste nog säga att några av mina absolut bästa vinupplevelser varit baserat på helt andra saker en prislappar.

Den där flaskan som jag glömt namnet på som ställdes fram på bordet på den där underbara Trattorian på den vackra lilla undangömda piazzan tillsammans med den utsökta italienska maten, det bästa sällskapet och en underbara stämningen. Där och då långt över 100?

Eller första gången jag fick smaka en riktigt bra mogen champagne från 80-talet! -Undrar om en Champagne någonsin kommer smaka så bra igen som just den gången då man mötte Jesus i det där glaset.

Fast betygsätter viner så gör man förstås för att försöka förmedla för sina forumkamrater ungefär vilka förväntningar de kan tänkas ha på ett visst vin, så objektivt man kan.

Det egentliga njutningen uppstår ju dock i en vinupplevelse när många andra saker spelar in, för när den sista kvällssolen speglas i ditt champagneglas en ljummen sommarkväll eller när tonerna av italiensk smörpopp når dina öron på Trattorian. Där och då smakar ett vin som aldrig förr och Parkerskalans 100 poäng känns plötsligt löjligt futtiga. Bravo, bellissimo, 110p!

Problemet uppstår när du köper det där rödtjutet för 10 000 kr och kommer hem till vardagen, varvid du upptäcker att det var plonk och den fantastiska upplevelse du hade handlade föga om vinets kvaliteter och ett vin köpt till sanslöst överpris är ett faktum.

Det finns ju så mycket annat än vinets objektiva kvaliteter blint som betyder något. Omgivning, sinnestillstånd, överträffade förväntningar, en fin havsbris, en läcker etikett, en fin historia osv, vilket faktiskt är en av andemeningarna i startinlägget om man läser det rätt.

 

[Magikern]

Ibland så önskar jag att Willy Wonka fanns i verkligheten,

Oavsett vad så väntar jag fortfarande på en extraordinär upplevelse av det slag där jag utan att tveka kan basunera ut: "This is it! Det blir nog inte bättre än så här. Ta mina pengar och mitt hus, detta vin bara måste jag ha!". Självklart blint och innan avtäckning. Men det kanske är så enkelt att jag har för höga tankar om denna ädla dryck och kanske har just detta vin redan passerat förbi utan att jag insåg det? Har ju provat en hel del "stora" viner vid det här laget, och visst brukar de leverera, men inte till den grad att de har varit ett stort huvud högre alla andra upplevelser med riktigt bra vin. Många har ju dessutom provats oblint och har ändå inte hamnat på den magiska gränsen.

Jag har ännu inte gett upp dock. Kanske kommer jag också till insikt så småningom, frågan är bara hur länge det borde dröja innan man sitter med "det där vinet" i handen. Jag menar, jag provar ju redan idag kopiösa mängder vin och det är nog inte hälsosamt varken för levern eller psyket att intensifiera jakten ytterligare. Jag älskar dock jakten, så varför klagar jag? Det är nog trots allt bättre att njuta och hålla käft samt vara nöjd med allt gott jag trots allt stöter på.

Vet inte exakt dina preferenser i detalj men prova utvecklade toppårgångar av de bästa Bandolerna och Mourvedredominerade Rhonedalsvinerna. Dessa bör ju vara lösliga dessutom.

 

[Mattias Schyberg]

Vet inte exakt dina preferenser i detalj men prova utvecklade toppårgångar av de bästa Bandolerna och Mourvedredominerade Rhonedalsvinerna. Dessa bör ju vara lösliga dessutom.

I min jakt på magiska vinupplevelser så vill jag fortsätta att skjuta från höften och prova det mesta mellan himmel och jord. Ena dagen så är det en slank Cabernet Franc från Loire som gäller, nästa en svulstig Shiraz från Barossa och däremellan kan även en Champagne slinka ner under lustfyllda grymtanden. Mina preferenser i detalj innefattar väldigt breda områden så min jakt kommer mest troligt spegla just det även framgent. Har ju till och med druckit riktigt bra sk naturviner det senaste, bara en sån sak.

Bandol kan absolut leverera bra skit, tro inget annat, men det är möjligen inte där jag kommer att hitta guldet vid regnbågens slut.

 

[Magikern]

Mina preferenser i detalj innefattar väldigt breda områden så min jakt kommer mest troligt spegla just det även framgent. Har ju till och med druckit riktigt bra sk naturviner det senaste, bara en sån sak.

Underskatta inte naturviner. Har själv funderat på att direktimportera Paolo Bea Sagrantino Di Montefalco som nog har en särställning bland naturviner.

Vintyper som jag själv skulle vilja utforska lite närmare är blends med Bordeauxdruvor och Sangiovese (gärna med mycket merlot) samt även toppvinerna från Marche och Taurasi.

 

[MD]

Allt som är dyrt är inte bra och allt som är billigt är inte prisvärt.

Men tyvärr har mina största vinupplevelser(både blinda och öppna) alltid kommit men en stadig prislapp, hur stor beror mest på vinets ursprung. En magisk Muscadet kan man hitta för 150-200kr, en magisk bourgogne kostar mer. Det kommer alltid finnas t.ex. bourgogner för flera tusen kronor som inte levererar, men när dom väl gör det så blir upplevelsen för mig värd pengarna.

Att sedan lista en massa asdyra viner som man blivit besviken på tycker jag är lite meningslöst, det är väl självklart att det finns halvroliga årgångar av prestigeviner eller viner som överlag hajpats upp i pris så att det inte längre hänger ihop med vätskans kvalité. Det betyder ju inte att alla dyra viner enbart är dyra av andra skäl än vinets smak. Och det går absolut inte att sätta en magisk ekonomisk gräns där allt vin tappar sin relation mellan pris och kvalité.

 

[chambertin]

Jag håller inte riktigt med dig här även om jag förstår vad du menar. Om du vanligtvis betalar ca 500 kr för ett vin som mest och du stöter på ett vin som smakar bättre än allt annat du har provat som har kostat max 500 kr, vad skulle då hindra dig från att åtminstone tycka att vinet är värt 501 kronor eller mer?

Nu blir det ju väldigt teoretiskt med en gräns och det var inte riktigt så fyrkantigt jag menade men visst en och annan kommer givetvis inte att känna sig bunden av en sådan gräns men troligen dom flesta. Förmodligen pga av att dom inte smakat så många viner långt över sin köpgräns och därmed kanske inte känner igen kvaliteterna eller mognaden i dessa viner. Blir mer accentuerat förmodligen ju lägre köpgräns man har. En annan anledning för en lägre köpgräns kan ju också vara att man vill prova fler viner av många olika slag snarare än färre och dyrare/exklusivare. Ganska många människor sätter upp sådana här köpgränser vilket prissättningen på viner ofta visar. Kanske är vi vinnördar som köper högre prissatta viner mindre känsliga än andra vinkonsumenter för dessa gränser men någonstans har vi ändå oftast en gräns (även om den kan ligga ngn annanstans än på 500:- givetvis) och det tar emot att krypa över den både vid inköp och om man skulle försöka värdera ngt man druckit. Man vill så gärna att det man valt av ngn anledning skall stämma och vill ha det bekräftat snarare än emotsagt.

När jag skrev det förra inlägget så tänkte jag mer i riktningen att om man har ett tak som man i princip aldrig har rört sig över (t.ex pga en taskig upplevelse av ett 1000kr-vin som inte levererade eller kanske bara rent ekonomiska grunder) så är det nog troligt att de flesta viner man köper och dricker ligger en bra bit under den gränsen snarare än väldigt nära.

Du må vara helt annorlunda @Mattias S men jag ser dig nog snarare som undantaget som bekräftar regeln i det här fallet.

 

[Kostjan]

Allt som är dyrt är inte bra och allt som är billigt är inte prisvärt.

Men tyvärr har mina största vinupplevelser(både blinda och öppna) alltid kommit men en stadig prislapp, hur stor beror mest på vinets ursprung. En magisk Muscadet kan man hitta för 150-200kr, en magisk bourgogne kostar mer. Det kommer alltid finnas t.ex. bourgogner för flera tusen kronor som inte levererar, men när dom väl gör det så blir upplevelsen för mig värd pengarna.

Att sedan lista en massa asdyra viner som man blivit besviken på tycker jag är lite meningslöst, det är väl självklart att det finns halvroliga årgångar av prestigeviner eller viner som överlag hajpats upp i pris så att det inte längre hänger ihop med vätskans kvalité. Det betyder ju inte att alla dyra viner enbart är dyra av andra skäl än vinets smak. Och det går absolut inte att sätta en magisk ekonomisk gräns där allt vin tappar sin relation mellan pris och kvalité.

AMEN!

 

[Mattias Schyberg]

Nu blir det ju väldigt teoretiskt med en gräns och det var inte riktigt så fyrkantigt jag menade men visst en och annan kommer givetvis inte att känna sig bunden av en sådan gräns men troligen dom flesta. Förmodligen pga av att dom inte smakat så många viner långt över sin köpgräns och därmed kanske inte känner igen kvaliteterna eller mognaden i dessa viner. Blir mer accentuerat förmodligen ju lägre köpgräns man har. En annan anledning för en lägre köpgräns kan ju också vara att man vill prova fler viner av många olika slag snarare än färre och dyrare/exklusivare. Ganska många människor sätter upp sådana här köpgränser vilket prissättningen på viner ofta visar. Kanske är vi vinnördar som köper högre prissatta viner mindre känsliga än andra vinkonsumenter för dessa gränser men någonstans har vi ändå oftast en gräns (även om den kan ligga ngn annanstans än på 500:- givetvis) och det tar emot att krypa över den både vid inköp och om man skulle försöka värdera ngt man druckit. Man vill så gärna att det man valt av ngn anledning skall stämma och vill ha det bekräftat snarare än emotsagt.

När jag skrev det förra inlägget så tänkte jag mer i riktningen att om man har ett tak som man i princip aldrig har rört sig över (t.ex pga en taskig upplevelse av ett 1000kr-vin som inte levererade eller kanske bara rent ekonomiska grunder) så är det nog troligt att de flesta viner man köper och dricker ligger en bra bit under den gränsen snarare än väldigt nära.

Du må vara helt annorlunda @Mattias S men jag ser dig nog snarare som undantaget som bekräftar regeln i det här fallet.

Det är nog så enkelt att när man inte gör skillnad på pris och kvalitet så blir det snabbt rörigt och saker och ting börjar tappa sin logik en aning. Alla har ju såklart en gräns för hur mycket man är beredd att betala för en vinupplevelse, problemet är att den jädra gränsen hela tiden puttas framåt så en vacker dag så sitter man väl med de där vinerna för flera tusen och inte längre kan blicka tillbaka till de tider då vin köptes för en tonårstimlön.

Så länge jag kan motivera vinupplevelsen i någon mån blint så kommer jag nog vara beredd att betala mycket för den i alla fall, men att sitta och smutta på ett barely finewine (89-91p) som man betalat tusenlappar för är inte ok. Lika lite som att bli rånad!

 

[chambertin]

Så länge jag kan motivera vinupplevelsen i någon mån blint så kommer jag nog vara beredd att betala mycket för den i alla fall, men att sitta och smutta på ett barely finewine (upplevelsemässigt) som man betalat tusenlappar för är inte ok. Lika lite som att bli rånad!

De är nog ett väldigt sunt utgångsläge tycker jag !

 

[Mattias Schyberg]

De är nog ett väldigt sunt utgångsläge tycker jag !

AMEN!

 

[chambertin]

AMEN!

AMEN!

Det var väldigt vad religiösa ni blev plötsligt !

Inshallah då.

 

[Kostjan]

Det var väldigt vad religiösa ni blev plötsligt !

Inshallah då.

Alla blev så kloka och upplysta så jag rycktes med i stämmningen

 

[MD]

Så länge jag kan motivera vinupplevelsen i någon mån blint så kommer jag nog vara beredd att betala mycket för den i alla fall, men att sitta och smutta på ett barely finewine (89-91p) som man betalat tusenlappar för är inte ok. Lika lite som att bli rånad!

Nu är det ett tag sedan jag blev rånad, men jag blir sällan särskilt upprörd över att ett vin underpresterar. Oavsett om ett vin är bra eller dåligt(eller bara barely finewine) så är man ändå en upplevelse rikare och ens kunskap är bredare. Man går vidare och testar något annat. För att hela tiden gå på färre nitlotter med tiden så använder man sig av egen tidigare erfarenhet tillsammans med andras samlade intryck(dom man litar på då såklart) för att minimera risken för att man köper vin som inte uppfyller ens önskemål.

I slutändan så blir ju allt detta ändå bara en diskussion om personlig smak och ekonomi. Det som en person villigt betalar 4000kr för utan att våndas och noterar ner 99p på pappret så kanske nästa person skriver 89p och tycker att priset är ett skämt. Båda har lärt sig något om sin egen smak, det måste väl vara värt en hel del? Om man däremot absolut inte någonsin vill bli besviken på det man dricker, då bör man kanske försöka kväva sin nyfikenhet och hålla sig till några säkra kort. Men då är man knappast inloggad på det här forumet på dagarna...

 

[Mattias Schyberg]

Nu är det ett tag sedan jag blev rånad, men jag blir sällan särskilt upprörd över att ett vin underpresterar. Oavsett om ett vin är bra eller dåligt(eller bara barely finewine) så är man ändå en upplevelse rikare och ens kunskap är bredare. Man går vidare och testar något annat. För att hela tiden gå på färre nitlotter med tiden så använder man sig av egen tidigare erfarenhet tillsammans med andras samlade intryck(dom man litar på då såklart) för att minimera risken för att man köper vin som inte uppfyller ens önskemål.

I slutändan så blir ju allt detta ändå bara en diskussion om personlig smak och ekonomi. Det som en person villigt betalar 4000kr för utan att våndas och noterar ner 99p på pappret så kanske nästa person skriver 89p och tycker att priset är ett skämt. Båda har lärt sig något om sin egen smak, det måste väl vara värt en hel del? Om man däremot absolut inte någonsin vill bli besviken på det man dricker, då bör man kanske försöka kväva sin nyfikenhet och hålla sig till några säkra kort. Men då är man knappast inloggad på det här forumet på dagarna...

Jo, men dessa erfarenheter behöver ju nödvändigtvis inte kosta tusenlappar! Men visst får man räkna med lite nitar ibland oavsett prisläge...

 

[Segol]

Nu är det ett tag sedan jag blev rånad, men jag blir sällan särskilt upprörd över att ett vin underpresterar. Oavsett om ett vin är bra eller dåligt(eller bara barely finewine) så är man ändå en upplevelse rikare och ens kunskap är bredare. Man går vidare och testar något annat. För att hela tiden gå på färre nitlotter med tiden så använder man sig av egen tidigare erfarenhet tillsammans med andras samlade intryck(dom man litar på då såklart) för att minimera risken för att man köper vin som inte uppfyller ens önskemål.

I slutändan så blir ju allt detta ändå bara en diskussion om personlig smak och ekonomi. Det som en person villigt betalar 4000kr för utan att våndas och noterar ner 99p på pappret så kanske nästa person skriver 89p och tycker att priset är ett skämt. Båda har lärt sig något om sin egen smak, det måste väl vara värt en hel del? Om man däremot absolut inte någonsin vill bli besviken på det man dricker, då bör man kanske försöka kväva sin nyfikenhet och hålla sig till några säkra kort. Men då är man knappast inloggad på det här forumet på dagarna...

Väl talat!

 

[MD]

Jo, men dessa erfarenheter behöver ju nödvändigtvis inte kosta tusenlappar! Men visst får man räkna med lite nitar ibland oavsett prisläge...

Jo, om man vill bredda sin egen kunskap på den nivån så måste dom ju tyvärr det. Det finns ingen prisklass som är befriad från besvikelser...

 

[Emanuel]

Det var väldigt vad religiösa ni blev plötsligt !

Inshallah då.

-Du glömde dock

den gången då man mötte Jesus i det där glaset.

Var är Carola i den här debatten tänker jag, hon borde bjudas in!

 

[Mattias Schyberg]

Jo, om man vill bredda sin egen kunskap på den nivån så måste dom ju tyvärr det. Det finns ingen prisklass som är befriad från besvikelser...

Helt rätt du har en poäng. Nu är det ju dock så att det vi vill åt är toppkvalitet som utmärker sig blint oavsett pris. Om jag fick välja fritt så hade dessa viner varit gratis, men verkligheten ser ju oftast ut på ett annat sätt. Chansen att stöta på dessa toppviner torde såklart öka i takt med priset man betalar kan man tycka, men hur mycket sämre är det bästa vin man kan hitta för 1000-2000 kr jämfört med världens dyraste viner kan man ju undra och skulle man lyckas skilja dem åt ur ett kvalitetsperspektiv blint? Men det är som sagt toppupplevelserna vi är ute efter och om man inte nödvändigtvis behöver betala fantasisummor för dessa så är det ju ett plus.