Blev (till slut) två helt ok Bdx i helgen som var.
Visa bifogad bild 465
Dekanterade först en
1999, Ch Monbousquet men då den visade sig ha en svag TCA-ton så fick reserven rycka in i form av
1989, Ch Ducru-Beaucaillou.
Hade inga större förhoppningar på Ducrun eftersom jag provat ett antal andra 80-talare från dem (-83, -85, -86 som jag kommer ihåg) och ingen har någonsin övertygat speciellt men det här var annorlunda i positiv bemärkelse.
Den var förstås först väldigt sluten och lite för kall men efter en 45 minuter så började den öppna upp riktigt fint.
Vinet hade en lätt mognad både i färg och doft men inget som andades att jag för sent ute eller så.
Näsan blev så småningom ganska intensiv men i början är det mer sparsamt med uttryck, lite korinter, ceder och en touch lakrits finns där ihop med plommon som utvecklas mer och mer under kvällen. Som vanligt så blev den bäst efter 2-3 timmar men då hade man ju tyvärr bara slattar kvar men ack så härliga att dofta på i alla fall. Plommonen, korinterna och ceder tar över ju mer luft och tid den får. Ett underbart vin på näsan blev det i alla fall.
I munnen är den mjuk och följsam i syrorna men fortfarande med riktigt bra bett i tanninerna. Längden är väldigt bra och vinet har en fin rund ton och bra kropp utan några skavanker alls.
Under tiden vi äter och dricker av Ducrun så händer det fina att
Ch Monbousquet visar tecken på att TCA:n gick att vädra ut vilket gör alla vid bordet glada (St.Emilion var beställt och utlovat den här kvällen). Nu möter en stor eterisk (kamfer, eukalyptus) och lite parfymerad doft med korinter, blommor (rosor/hyacinter ?), kryddpeppar/stjäranis ihop med en diskret ek/vaniljton. Av 18 månaders 100% ny ek-regim märks inte mycket alls på doften utan det är välintegrerat så här drygt 14 år efter skörden. Allt är en storlek större på det här vinet jfrt med Ducrun men det är samtidigt inte alls i samma harmoni utan det är kraften och intensiteten i frukten som dominerar.
I smaken så är intrycket åt krafthållet även det men man hittar en fin flora av smaker och kryddburken blommar ut i eftersmaken när vinet får lite högre temperatur.
Syror och tanniner finns det gott om dessutom men kanske har eken satt lite mer spår här vilket gör tanninerna lite för grova och kantiga för min del i nuläget. Känns ändå som att den här typen av lite större och mer koncentrarde/extraherade viner inte kommer att utvecklas lita harmonskt som de bästa 80- och tidiga 90-talarna. Å andra sidan så besitter dom en drickvänlighet i unga år som den äldre skolan inte alltid lyckades frambringa så det känns ändå bra att de olika stilarna finns att tillgå.
Sparade lite Monbousquet till dagen efter och det var hur vitalt som helst även då men med lite lägre intensitet.
Två riktigt goda viner hur som helst men det känns tydligt att de kommer från olika vinmakartraditioner och är influerade av sin tids trender.
