Jul- och postjul-viner
Efter att ha sköljt ner dagens julmat med en del Fuller’s Vintage Ale 2019 och 2020 under dagen rundar vi av med något lättare på kvällen.
2017 Domäne Wachau Riesling Smaragd Ried Achleiten
Zalto Riesling; mineral, petroleum, lite limezest, viss pepprighet, typ vitpepparkorn och märkligt nog lite saffran (!?). I munnen; syra, tuggbar, lite eldighet (14%!), faktiskt whiff av smörkola. Klart klunkbar. Fullt godkänd i sin roll som lite välbehövlig eftersläckning efter julmaten.
Zalto Universal; helt klart en öppnare doft där petroleum-tonerna är lite mer dämpade än i Riesling-glaset. I munnen upplever jag vinet lite beskare, men ändå med en bra och trevlig smak. Syran kommer med lite eftersläpning utöver eftersmaken. Lite otippat känns
Universal som det bättre glaset för vinet. Om det beror på österrikiska viner verkar trivas bättre i Universal än i Riesling är jag osäker på, men Denk’Art anger på sin hemsida att Universal är ”Especially for: Chardonnay, Chianti, Riesling and ’Smaragd’- wines from the Wachau” och det verkar uppenbarligen stämma bra.
På juldagen tog vi oss an ett lite enklare men äldre vin;
2008 Georg Breuer Riesling Sauvage
Zalto Riesling: direkt från flaska ner i glas; tät och koncentrerad doft av petroleum och mineraler och aningen citonzest. I munnen syrlig och frisk, lite smörkola/mognadstoner och koncentrerad limesaft. Även lite smörkola i eftersmaken. Efter cirka 3,5 timmar i karaff har petroleumtonerna dämpat sig något men påminner lite om doften i GDS-hallarna. I munnen lite eld, lite syra, lite smörkola, bra smak.
Zalto Universal; direkt från flaska ner i glas; mer öppen doft där petroleumtonerna övergått till att istället påminna om bladpersilja. I munnen mer öppen och lite klenare i smaken, smörkolatonerna nästan utraderade direkt, men dyker upp i eftersmaken istället. Efter cirka 3,5 timmar i karaff; mer diskret doft, även om de tidigare intrycken består. I munnen drar vinet åt det mer neutrala hållet med aning smörkola och lätt åldrat vin i eftersmaken.
Vi var osäkra på om vinet skulle överleva en natt i kylskåpet och tänkte att det var lika bra att konsumera vinet redan samma kväll, ett inte alltför obehagligt uppdrag. Slutsatsen blev ”drick nu eller vänta i 10-15 år eller mer därtill.”
På fredagen singlade snön ner i Stockholmstrakten, en eller två dagar försent för en vit julafton och enligt väderleksprognosen ska snötäcket regna bort redan på söndagen (vilket även skedde). Bäst att elda på lite om man ska få till en riktig vintergrillning med snö det här märkliga året 2020. Det vankades sålunda grillad entrecôte med grillad spetspaprika och lite färsk spenat och fetaost. Några viner? Tja, nyfikna på Sicilien och Sydafrika som vi råkade vara halade vi fram följande viner.
2018 Gulfi Nerojbleo
IGT-klassad Nero d’avola från Sicilien, känns spännande. Lagring ett år på franska ekfat (barriques och tonneaux) och ytterligare ett år på flaska innan försäljning.
Gabriel StandArt är först ut; trevlig typisk italiensk doft av varma körsbärskärnor, lite pinjekärnor och enbär som sammantaget ger en känsla av ”sol och värme”. Det dyker även upp lite plommon i doften. I munnen syrligt med viss beska och en del syra. Senare en aning bränt eneträ och svedd fänkål i eftersmaken. Möjligen lite kort smak om man ska vara petig och vinet ger intrycket av att vilja ha mat som följeslagare. Det hade varit intressant att jämföra med Occhipinti Arianna Siccagno, men den flaskan hittade jag inte när jag snabbstädade inför julen.
2017 Hartenberg Cabernet Sauvignon
Efter succén med den lätt åldrade 2003 Vergelegen tänkte vi att det kunde vara intressant att testa en yngre sydafrikan och valet föll på ovanstående vin. Inte särskilt exklusivt, men det kanske kan tjänstgöra som ett passande vin till en grillad köttbit när man vill variera sitt vinval något.
Zalto Bordeaux, lite rökighet, typ bränd hockeytejp, dock inte in your nose på samma sätt som det var förr om åren. En liten grönaktig ton smyger sig in och även lite cassis finns med i bakgrunden. I munnen viss syra, lite eldighet men inte den klassiska skogsbranden trots 14,5% alkohol, lite bättre balanserad än vad jag minns från förr helt enkelt. Eller så har jag blivit avtrubbad. Det finns lite gröna toner i både smak och doft som jag tycker ger vinet en liten pigghet. En helt klart ok sydafrikan och mycket bättre än för 10-15 år sedan. Visst, rökighet finns där, men den är klart mer dämpad än tidigare.
Lehmann F. Sommier Dionysos 80: här känns alkoholen helt klart tydligare i doften och en känsla av bränd hårdplast sprider sig i näsan. Visst, det finns även gröna toner men det är trots allt bränt skolsuddgummi som tar överhanden. I munnen känns vinet syrligt, visserligen bra smak och kort eftersmak, men intrycket blir ändå ”mnja”.
Till maten kändes faktiskt Hartenberg i Zalto Bx som det mest passande alternativet under kvällen. Vi hällde givetvis även vinerna ”tvärtom” i glasen också, men för husfridens skull var det dags att släppa noteringarna. Det som slog oss är att Gabriel StandArt är väldigt bra glas; våra är lite dammiga sedan de flyttades in inför inomhusätarsäsongen, men de fungerar ypperligt till väldigt många olika viner.
Under söndagen testade vi resterna från Gulfi och Hartenberg i
Riedel Veritas Bx/Cab Sauv (helt ok med Hartenberg, inte alls lika bra med Gulfi),
Veritas NW PN (inte särskilt lyckat för Gulfi, lite intryck av kogödsel i doften) samt
Veritas OW Syrah (bättre för Gulfi, men StandArt var bäst för vinet). Intrycken från minnet, tog inte några mer omfattande noter än så.