Mattias Schyberg
Administratör
Jag hävdar av god anledning att ett vins lagringspotential är något som är kopplat till vinets upplevda sensorik och inte etiketten, men erfarenhet kring kvalitetsbedömning är givetvis en oerhört viktig parameter. Etiketten är dock bra att studera om man är intresserad av vinets stamtavla, vilket ger statistisk kunskap om tidigare årgångar (en kunskap som i många fall är väldokumenterad och tillgänglig för de flesta). Om man har särskilt djup erfarenhet av ett specifikt vin kan det säkerligen ge många hjälpsamma ledtrådar till vinets utveckling från ungt till gammalt, men det ser jag inte som en kvalitetsbedömning utan mer som att ”ha känsla för vinets olika faser”.
Det jag har särskilt svårt att köpa är argument som jag tolkar som när ett vin uppvisar låga världen i en kvalitetsbedömning så ses det i vissa fall som något positivt för att tidigare viner var så i sin ungdom. Innebär det då att om samma vin imponerar ungt så bör det ses som en dålig indikation? Retorisk fråga, jag vet nog svaret.
Det jag påstår är att lagringspotential bör kunna bedömas blint. Bedömning av lagringspotential är dock ingen objektiv vetenskap, men det finns ett gäng kända sensoriska parametrar som den samlade vinvärlden är hyggligt överens om, men det är inte samma sak som att alla prediktioner kommer att stämma när väl facit blir tillgängligt. Jag tror dock mer på att analysera de sensoriska egenskaper som hittas i vinet än att baka in tveksamma minnen från tidigare upplevelser i ekvationen. Förutom det där med stamtavlan då, vilket trots allt bygger på statistik, vilket ger en större sannolikhet till att vinet blir bra med lagring än ett vin med dåligt facit. Detta även när det inte handlar om samma vin utan en helt unik årgång med unika förutsättningar.
Min erfarenhet av lagring och mina kunskaper i att bedöma lagringspotential är nog inte i världsklass, men det har jag heller aldrig hävdat. Det jag har mer än adekvata kunskaper kring är sensorik i allmänhet och om att bedöma sensoriska egenskaper ur ett ”intersubjektivt” perspektiv i synnerhet. Just därför ifrågasätter jag bland annat jämförelser av helt olika upplevelser av ett vin där det gått många år emellan tillfällena och när för stora slutsatser dras från det.
Mina resonemang kring lagringspotential är inte egenpåhittade resonemang, de bygger på hur vinvärlden bedömer kvalitet och i de modeller som jag känner till går kvalitet utmärkt att bedöma i ett ungt vin även när det är slutet. Slutpoängen blir dock lägre om vinet saknar viktiga kvaliteter, men om det finns tillräckligt med potential för lagring så anser jag att man kan spekulera kring att vinet kommer bli bättre med lagring, men hur bra det blir går enbart att bedöma den dag vinet öppnas. Om ett vin inte uppvisar uppenbar potential samt underpresterar i övrigt, tycker inte jag att det kan skrivas upp utan bör snarare bedömas enligt sin prestation i glaset, även om det skulle kunna blomma ut till något vackert en dag med lite tur. För av vilken anledning borde man anta att det kommer bli bra? För att det underpresterar? För att stamtavlan indikerar att så kan bli fallet? Om det då överpresterar i samma fas, bör man bli orolig då? Jag tycker personligen att man får tro vad man vill, men av samma anledning som jag är agnostiker så behöver jag ha en anledning till att tro. Stamtavlor kan till viss del räcka, men det räcker inte att någon tyckare uttrycker exempelvis: ”Det här vinet brukar ha medioker kvalitet i sin ungdom, köp 10 flaskor och vänta 30 år så ska du se på fan!” Nu menar jag inte att du eller någon annan på forumet är personen i mitt exempel. Det jag syftar på är att man måste ha något konkret att komma med, inte enbart prata om en erfarenhet som inte har mynnat ut i en konkret, kommunicerbar kunskap.
