David & Nadia Pinotage 2016 239 kr
Som The Globe and Mail skrev vid något tillfälle: Pinotage är den druvsort som mest liknar Donald Trump i att den tenderar att dela upp folk i två distinkta grupper.
Från boken Africa Uncorked - Travels in Extreme Wine Territory:
"What are the problems you face, we asked? Michael Ratcliffe, 29, quietly detonated a grenade: 'Pinotage?' The rest of the gang exploded: this was something they'd thrashed over before. In the hubbub, we didn't catch exactly who said the following, and probably just as well: 'It's crap! When some a***hole gets up and says there HAS to be Pinotage in a blend to make it South African... No no no!' Rianie Strydom, winemaker of French-owned Morgenhof, 31: 'There may be 10 exceptional Pinotages; the rest are mediocre. People get the wrong impression of our wine from them.' Everyone with Pinotage vineyards indicated they were cutting down on them. Bruwer Raats, winemaker of Delaire, 31: 'It's a little niche market. Now Chenin, there's something we can make our own..."
Boken skrevs för nästan 20 år sedan och handlar mest om viner i mer spännande länder såsom Zimbabwe, Namibia, Etiopien, Madagascar etc. Men också ett välskrivet kapitel om sydafrikanska viner (författarna, John och Eric Platter, som i botten är namnkunniga journalister, grundade Delaire innan de lämnade över vingården till Bruwer Raats) där konversationen ovan med sydafrikanska vinmakare under 35 vid tiden för bokens tillkomst intervjuas. För mig har Pinotage-viner oftast kommit i form av någon välment släkting som envisas med att ta med någon billig och syltig variant med motivet att visa vinsnobben (yours truly) att vi inte behöver vara dyrt för att vara bra. Denna grupp släktingar är distinkt annorlunda från de som kommer med en flaska överextraherad billig ripasso, där de senare ändå brukar ursäkta sig med "ja, det är ju inte en amarone, men den brukar vara bra". Nä, pinotage-fanatikerna är liksom på en högre nivå och de gånger jag försiktigt påpekat att jag inte druckit så mycket pinotage får de oftast något fanatiskt triumferande i blicken och brukar med närmast fri-religiös iver i blicken mana till att vi öppnar flaskan direkt. Vilket jag någon gång inte lyckats säga nej till. med samma för släktfreden mindre lyckosamma slutresultat. Det brukar bli långkok av dessa flaskor, som ärligt nog ofta borde säljas i boxar för att inte utgöra falks marknadsföring. Sen får jag en känsla att de gått hela varvet och att det nu faktiskt finns en hel del seriösa vinmakare som försöker sig på att göra mer eleganta pinotager, i en helt annan stil än den jag nyss beskrev. Min känsla är att David och Nadia tillhör denna senare kategori, utan tvivel.