Spenderade en trevlig måndag på Champagnedagen på Grand Hotell, precis som Elvis här ovan! Det blev en hel massa bra bubblor men det var som vanligt vissa sorter som stack ut.
Inledde med
Gosset’s uppställning av samtliga viner; riktigt fräscht med inledande ”enklare” sorter men från och med
Celebris vit/rosé så blev det genast mycket mer intressant, mer substansartat!
Gosset 15 ans var betydligt bättre än vad jag mindes den från julafton förra året; rostat bröd, grillad citrusfrukt, stenighet som gränsade till smulig… Fortfarande med en benhård syra som kommer att låta vinet utvecklas väl under lång tid framöver!
Därefter plockade vi in en sväng hos
Taittinger. Hög syra i basvinet (kan ha varit 08 men jag minns inte säkert…) och det lyfte kvalitén ytterligare ett snäpp. Lite väl fruktigt i sin allra enklaste form, möjligen något gram socker för mycket, men med
Prelude kom balansen mellan frukt och syra i bättre fas! Deras vanliga
Vintage 2009 var också en höjdare, med lite mer mogen frukt och mindre av den steniga, kritrökiga profilen jag minns av
2008.
Icke att förglömma är ju
Comtes-vinerna, både vitt och rosé! Aningen blyg frukt, mer sten och syra, ungdomlig och kanske en aning svårtillgänglig, men den vita
2006 är bräddfull av intensitet som bara väntar på att släppas fram med åren. Första gången jag provar
Comtes Rosé faktiskt och även den levererar på toppnivå. Den är ”tyvärr” i svårt sällskap med
Belle Epoque Rosé, som provades lite senare…
Möjligen är Taittinger inte mitt favorithus men det var flera hus som faktiskt slog båda prestigevinerna från Taittinger under eftermiddagen; bara för att nämna ett betydligt billigare exempel så är
2007 Delamotte betydligt trevligare, enligt mig!
På ett tips från en kollega sprang vi raskt upp till
Perrier-
Jouët för att inte missa deras finare vinare! NV Perrier-Jouët visar drag av den bättre sorten men med en lite för öppen och fruktig profil. Karaktäristiska vita blommor pekar på Chardonnay, men som mannen bakom bordet sade, det är faktiskt mindre än hälften av den vita druvan här. Måste vara husstilen som jag gillar.
2008 Belle Epoque var definitivt en av de bästa under dagen! Vita blommor, vit persika, gula äpplen, en parad av citrusfrukter draperade i silke… Grym substans, perfekt avvägd syra från årgången och här är den florala husstilen komplett!
2006 Belle Epoque Rosé blev bästa rosén för dagen! Smultron, hallon, äppelblom, allt i en stil som är
frukt-som-är-knappt-mogen-men-fräsch. Svårt att sätta fingret på men med rosé är det alltid kinkigt! 11% rött vin för färgens skull, härligt orangerosa ton!
Deutz stack inte ut i år, det var en standarduppställning…
Classic på magnum var bra, möjligen lite bättre än vanliga flaskan, medan deras
Blanc de Blanc var ett rätt trist kort. Frisk, citrusbetonad, gröna äpplen, men kort och definitivt långt ifrån deras äldre etiketter.
2012 Brut var bäst här, med lite mer av allt och mer finess än Classic.
Bollinger har inte varit ett hus på min favvo-lista sedan några år tillbaka, än mindre så när jag vi luskade ut på forumet att deras RD inte är mycket mer än en Extra Brut av Grand Année…
Special Cuvée är helt ok, aningen rund för min smak.
Special Cuvée Rosé är den klart bästa här, en av de bästa roséerna under dagen!
Grand Année är betydligt mer komplett och välavvägd än standard-cuvéen, inte alls tokig och väldigt fräsch, men det saknas en dimension av det lilla extra.
Charles Heidsieck blev ett av dagens bättre stopp, med en standard-cuvée som var precis så bra som jag mindes den från tidigare tillfällen! Lätt, frisk, fin intensitet i frukten och med en liten ton av snäckskal som jag alltid fallit för! Rosén är uppe och nosar på samma nivå men kommer inte riktigt dit, och den faller lite i skuggan av glaset efter det, nämligen
1995 Blanc de Millénaires.
Ett återkommande inslag känns det som, och vi skojade lite om att det är dags för -96an att synas snart. 1995 är dock riktigt, riktigt bra med allt vad husstilen har att erbjuda från NV Cuvée men med extra allt; intensiteten är mer påtaglig, syran mjukare men med strukturerande kraft, åldern har givit ett brett spektrum av allt från nötter, vit choklad och brioche till grapefrukt, mogen persika och bokna äpplen!
Vid ett bord i lilla rummet hittade vi två märken på samma bord:
Launois och
Diebolt-Vallois.
Launois har jag alltid gillat, med den vanliga NV som ett gott exempel på BdB men med årgångsvinet (2010 nu och nytt för mig) som det bättre vinet! För dryga 300 kr är det antagligen ett av de bästa köpen i min bok, även om ett par hundralappar till ger bättre utdelning! Deras
Blanc de Noirs ligger visst bara i BS men det var en rolig bekantskap; ett klart bättre försök än Deutz’ och deras BdB…
Diebolt-Vallois visar prov på en stil som jag aldrig riktigt blivit övertygad om. Hela vägen fram till
Fleur de Passion är det rätt intetsägande, även om det är ytterst välgjort och i en tydlig husstil.
2007 FdP var förvånansvärt drickbar redan nu dock, med intensiv frukt, finstämd syra i bakgrunden och en dos mjuka bröd. Ca 8.5 år på fällningen har gjort underverk med råmaterialet som man anar i de enklare etiketterna!
Delamotte hade tre olika viner på både magnum och 75 cl-modell, så vi körde en jämförande provning här!
Delamotte Brut på magnum är oförskämt bra och jag lutar åt att köpa det till sommaren;
Delamotte är ett hus som alltid fått goda betyg i min bok men jag glömmer ofta bort att köpa det då det sällan står i hyllan på SB. Kul att återupptäcka!
Blanc de Blanc magnum är också riktigt fin, men lite mer blyg än den krämiga, gräddiga Brut! Inget som får hästarna att skena men det är så välgjort att jag faller direkt!
För
2007 Delamotte är det samma visa; den är kanon på vanliga flaskan men formatet på magnum ger det där lilla extra i vinet! Kanske är det inbillnig, kanske inte, men jag gillar det skarpt! Äpple, nougat, komplex citrus, grädde, äpplepaj… En av dagens bästa och som nämnt ovan klart mycket bättre än andra viner som utger sig för att vara på högre höjder.
Så här långt in i dagen hade det blivit en mix av att spotta ut och svälja, så det började bli en aning svårt att hålla alla intryck på plats! Vi provade också:
- Roederer NV, magnum, bra men i skymundan av allt på högre nivå.
- André Clouet (NV, 2006, -08 samt -09 Chardonnay, senaste TSE-släppet av 2008 och den var bäst här).
- Pierre Peters Les Chetillons, 2007 samt 2009; -07 visar prov på en mognad som är långt före -09, med svampiga, skogiga drag av undervegetation, torkad frukt och kanderad citrus, medan -09 är mer solmoget, fortfarande fräsch frukt, brioche, nöt, avvägd syra. Klart bättre vin i min bok och det visar sig att ålder inte alltid är lika med ”bättre”!
- Egly-Ouriet… Fortfarande lite nytt för mig, men på en bra nivå. Måste provas i lugnare sammanhang.
- Guldkula; utvalt av Richard Juhlin tydligen och jag var skeptisk eftersom jag inte är på hans våglängd smakmässigt. Deras NV gav inget bestående intryck, medan BdN var betydligt bättre (tänk Dethune-hållet) och deras 1998 Diamond Label var supervass. 250 magnum-flaskor gjorda, till det ringa priset av knappt 10’000 kr/st… Bra? Oh ja. Värt det? Njae...
Det blev något mer glas av Delamotte innan vi drog iväg för en sent anländ kollega ville testa igenom deras magnum-buteljer, men sedan var klockan mer än fem och det var dags att packa ihop! Jag hade en kanondag, som vanligt, men i år kändes det faktiskt som att samtliga leverantörer var lite mer inbjudande än tidigare.
En reflektion vid sådana här mässor brukar vara att somliga är väldigt måna om att servera vänner och bekanta i branschen först, medan övriga får vänta lite. I år fick jag snarare intrycket av att leverantörerna bakom borden gjorde sitt yttersta för att välkomna alla och det ska de ha en god portion ”kredd” för!