Mattias Schyberg
Administratör
Det är nog ingen nyhet för de flesta på forumet att ett vin tenderar att upplevas som bäst när både innehållet och ursprunget med den medföljande historia som finns att berätta är känd (åtminstone så länge som ursprung och historia har ett värde i sig). Ett av problemen med blindprovningar således. De absolut bästa vinerna på pappret utmärker sig inte alltid när innehållet är okänt och kan i många fall få "stryk" av väsentligt "enklare" viner från mindre ädel mark. Det man kan fråga sig är såklart varför? Är det på grund av att de "stora" vinerna är så eleganta och finstämda så att de tenderar att bli dränkta av konkurrerande oädla droppar? Är de så kallade "prestigevinerna" bara ytliga lurendrejeriprodukter i likhet med homeopatiska produkter? Gillar vi egentligen "enklare" viner mer än "prestigeviner"? Frågorna blir snabbt många...
Nä, det är nog inte riktigt så komplicerat trots allt. Jag tror nog snarare att ett vin inte blir så mycket "godare" eller mer kvalitativt än vad man kan få för i runda slängar en näve hundringar (om det då handlar om femhundra eller mer/mindre låter jag vara osagt, samt så har ju vin från olika regioner olika prisläge såklart vilket gör en exakt pengasumma irrelevant för diskussionen), dvs de "objektiva" kvalitetsparametrarna går helt enkelt i taket ganska snabbt på den pengamässiga stegen och det som skiljer vinerna åt därefter drivs mer av tillgång och efterfrågan och det vinet har att berätta utöver dess sensoriska egenskaper, vilket enbart kan erfaras med vinet klart synligt framför sig (om man mot förmodan inte skulle känna igen det blint då). Nu finns det såklart många relevanta anledningar till att ett vin har fått kultstatus och via hög efterfrågan och låg tillgång sticker iväg i pris. Det är ju sällan en slump, utan just dessa viner bör ju såklart ha utmärkt sig vid flertalet tillfällen innan vilket priset speglar, men det är ändå allt annat än självklart att just dessa lyckas prestera bäst i blindprovningar, både enligt egen erfarenhet men även många andras.
Menar jag med detta att man borde bojkotta alla dyra viner för att de är humbug? Inte alls, men man kan ju absolut fråga sig om det inte är lite respektlöst mot de stora vinerna att dricka dem blint, då en stor del av det man betalat för dem kan gå till spillo, dvs allt som rör vinet utöver det som finns i glaset, och som faktiskt kan vara en stor del av priset många gånger.
Nåväl, anledningen till dessa kåserier är BKWine's nyhetsbrev där just detta resonemang vädras. En utmärkt artikel, tycker jag. Ni hittar den här.
Vad säger forumet, finns det en gräns för upplevd vinkvalitet blint eller är det rimligt att tro att den där DRC:n för 50 000 kr från en toppårgång skulle soppa mattan med konkurrensen på ren råstyrka och elegans även när det serveras helblint? Vad är era funderingar rörande ämnet? Kommer man någonsin sitta med ett glas vin blint och uttrycka: "Detta vin är lätt värt 2000 kr"?
Nä, det är nog inte riktigt så komplicerat trots allt. Jag tror nog snarare att ett vin inte blir så mycket "godare" eller mer kvalitativt än vad man kan få för i runda slängar en näve hundringar (om det då handlar om femhundra eller mer/mindre låter jag vara osagt, samt så har ju vin från olika regioner olika prisläge såklart vilket gör en exakt pengasumma irrelevant för diskussionen), dvs de "objektiva" kvalitetsparametrarna går helt enkelt i taket ganska snabbt på den pengamässiga stegen och det som skiljer vinerna åt därefter drivs mer av tillgång och efterfrågan och det vinet har att berätta utöver dess sensoriska egenskaper, vilket enbart kan erfaras med vinet klart synligt framför sig (om man mot förmodan inte skulle känna igen det blint då). Nu finns det såklart många relevanta anledningar till att ett vin har fått kultstatus och via hög efterfrågan och låg tillgång sticker iväg i pris. Det är ju sällan en slump, utan just dessa viner bör ju såklart ha utmärkt sig vid flertalet tillfällen innan vilket priset speglar, men det är ändå allt annat än självklart att just dessa lyckas prestera bäst i blindprovningar, både enligt egen erfarenhet men även många andras.
Menar jag med detta att man borde bojkotta alla dyra viner för att de är humbug? Inte alls, men man kan ju absolut fråga sig om det inte är lite respektlöst mot de stora vinerna att dricka dem blint, då en stor del av det man betalat för dem kan gå till spillo, dvs allt som rör vinet utöver det som finns i glaset, och som faktiskt kan vara en stor del av priset många gånger.
Nåväl, anledningen till dessa kåserier är BKWine's nyhetsbrev där just detta resonemang vädras. En utmärkt artikel, tycker jag. Ni hittar den här.
Vad säger forumet, finns det en gräns för upplevd vinkvalitet blint eller är det rimligt att tro att den där DRC:n för 50 000 kr från en toppårgång skulle soppa mattan med konkurrensen på ren råstyrka och elegans även när det serveras helblint? Vad är era funderingar rörande ämnet? Kommer man någonsin sitta med ett glas vin blint och uttrycka: "Detta vin är lätt värt 2000 kr"?