Nåväl, läste
denna artikel och fick därefter inspiration att behandla min skrivklåda lite grann.
Den är ju intressant som observation och visst kan man i bloggosfären tydligt se den här trenden mot ljusa slanka rödviner. Samma människor som så nyligen som för 4-5 år sedan hyllade C9dP -07 tar knappt i ett Rhônevin med tång och nu skall det helst vara ljust rött, orange, gjort på Poulsard eller Nerello Mascalese och gärna helt jävla omöjligt att få tag på. Handlar säkert om genuint intresse hos en del men det känna ofta som väldigt mycket trendspaning i min ögon.
The wine world was in some sort of collective insanity, pursuing ripeness and concentration above everything else. This continued through the noughties. In Bordeaux, even – a region with a special talent for balanced, digestible reds – the wines began to get darker and richer. There’s nothing intrinsically wrong with dark-coloured red wines. It’s just that all wines were moving further in this direction, and no one was the slightest bit interested in reds that were paler in colour.
Vet inte vilken planet han levde på då (80/90-talet) men Pinot Noir-vågen världen över började om jag inte minns helt fel i slutet 80-talet/början av 90-talet även om Bourgogne inte hade den utveckling och efterfrågekurvan som Bdx hade just då (fanns goda förklaringar till det dock med massvis med hårt chaptaliserad Grand Crû (röd framförallt) som dom led av länge) . Intresset för bra Nebbiolo har alltid funnits där även om vurmen för ek kommit och gått hos vissa men Nebbiolo är och förblir ju ett ljust (men intensivt) vin med eller utan barrique.
Sen kan jag hålla med om mycket han skriver vg likriktning och sökandet efter stora, koncentrerade mörka viner. Hade recenscenterna dragit i handbromsen lite tidigare så hade vi nog inte sett lika många översvängar som det nu blev. Fenomenet med att trender svänger och pendlar mellan extremer är ju inte helt ovanligt inom många områden så varför skulle inte samma sak inträffa bland vinerna.
Vi har ju t.ex redan sett detta hos Chardonnay som gick igenom en nästan pekoralisk fas med övermogna, överekade monster utan syra just under 80-90-talet för att svänga in sig mot mycket mindre extrema vinstilar och därifrån tar man idag ut svängarna åt lite olika håll igen. Vinerna är kvar, likaså druvan och populariteten likaså. Under tiden så fick konsumenterna upp ögonen för en mängd nya gröna druvsorter och dom flesta är kvar idag så inget ont som inte har ngt gott med sig.
Det som sker nu hos de röda med mer fokus på en annan vinstil är kanske inte är konstigare än att vinkunnandet och tekniken nått ut till fler samtidigt som den digitala explosionen gör det möjligt att synas i olika medier utan att hyra en 400m2 stor monter på Vinexpo. Internethandlare, vinbloggare, CellarTracker, forum som detta m.m är ganska annorlunda mot det jag hade tillgång till på 80-talet vg intressant information om vin (Det fanns Gourmet, Decanter, Allt Om Mat och lite böcker att köpa i stort sett). Allt detta gör att det går att få genomslag med ett vin som ligger en bra bit utanför mittfåran och som saknar Bästa Köp-stämpel eller 99WA-poäng (om man har den finansiella uthålligheten då förstås ).