SV: Frantzén-Lindeberg
Nu presenteras "Vita bönor på burk..."
Sorranabönor från Pescia skördade 30 september '08, röd paprikamarmelad, chorizofett, torkade oliver samt persilja och krispig lardo di Collonata.
WOW!!! Så djävulusiskt gott! Milda, rika, fräscha, mjälla smaker kommer i vågor och kombineras med olika texturer. Nytt, fräscht och samtidigt traditionellt som en böngryta på italienska landsbygden. Man vill bara äta mer, mer, mer!
Vinet går sådär till. Det blir lite för eldigt och den örtiga/parfymerade tonen framhävs på ett lite för tydligt vis. Bourgognen firar dock triumfer.
Sjätte serveringen är ”Fattiga riddare ’Grande tradition’ med tryffelinfusion”.
Som en liten bakelse mitt på tallriken och servitören droppar 100-årig balsamicovinäger runt om. Med fingret smakar jag andaktsfullt på denna sällsynthet och…jaha? Inget att skriva hem om enligt min mening. Förstår att det förfalskas hej vilt. Inte svårt att imitera.
Men den fattiga riddaren var fantastisk god med rik smak och fin konsistens. Inget vin till denna men däremot serverades ur en liten glaskanna en kopp tryffelinfusin som smakade som en kraftig buljong. Tyvärr blev detta kaka på kaka med rätten. Det blev för mycket helt enkelt och infusionen tog över och dolde smakerna. Däremot passade alla vinerna fantastiskt bra. Märkligt att INTE servera vin till denna uppenbart vinvänliga rätt.
Sen serverades ett glas 2006 ”Viognier de Rosine”, Michel o Stephan Ogier. Typisk viogniernäsa och fyllig, fet och lite eldig smak med typiskt låg syra. Helt OK.
Nu dags för “Våren 2009”
Vit och grön sparris, nässlor, spritärter, ung spenat, hasselnötter, Parmegiano Reggiano,
roten och bladen på persilja samt toppmurklor med en citronbuljong.
Vällagade, fräscha primörer utan konstigheter. Gott, vårligt och okonstlat.
Vinet fungerade bra med sin fetma, men ingen sensation.
Första desserten utan dryck är ”Viol”
Violglass, Ceylonkanel samt en potatiscréme smaksatt med saffran och vanilj.
Intressant glass med distinkt, ren violarom. Potatismoset i botten smakar just bara potatis utan spår av vanilj eller saffran. En riktigt oaptitlig kombination. Om det åtminstone varit någon kontrast eller brytning. Men nej.
Nu serveras något intressant; 2008 Rosé d’un jour, Marc Angeli, Loire. Ett bubblande rosévin med sötma från avbruten jäsning. Fortfarande på jästfällningen och biodynamiskt. Tyvärr odrickbart! Luktade plommonvinet som farsan jäste vid elementet när jag var liten. Bara för något är udda, mot strömmen och experimentellt behöver det inte vara bra. Detta vin var faktiskt en skymf! Och då ska sägas att jag är svag för skumma och udda viner.