Mina Vinare
Medlem
Dumdristigt kanske - men provar man aldrig så får man inget veta.
Att ge sig på två nordrhônare med tre års ålder är väl egentligen hopplöst om man ser till ren och skär njutning. Samtidigt älskar jag ung Syrah och har alltid fascinerats av urkraften och det primära i druvan men också skillnaden beroende på växtplats.
Att då testa två viner från samma producent, samma årgång och samma appellation känns kanske märkligt men i min värld är det oerhört frestande och så lockande att det inte går att motstå.
Skall väl börja med att konstatera att direkt vid öppnandet är det en massiv känsla av dyr och ny ek som slår emot en. Puristerna där ute som hyllat Alain Graillot sen tidigt 1990-tal skulle nog vrida sig i plågor och våndor om dom doftade det här. Till och med jag reagerar på eken som i bägge vinerna har ett drag av bränd skog och vedspis med nästan svett hår i första intrycket. Men ger man dem ett par timmar i öppet tillstånd så blir det ett annat intryck.
2017 E. Guigal, St. Joseph ”Lieu-Dit St. Joseph” har en massivt mörk och svartröd färg. Doften är väldigt stor och kompakt med mörk choklad, rostade fat, syltade körsbär och violer. Samtidigt frisk och elegant med örtighet och lätta inslag av tapenade. Chark, rökt korv och bränt gummi som nybromsat bildäck. Det är ju faktiskt svårt att ha några invändningar med tanke på vad skolboken säger om Syrah. Klockrent.
Smaken är massiv med massor av mörk frukt som björnbär, blåbär och bigarråer. Finmalda tanniner med violpastill i den långa eftersmaken. Inslag av fat och vanilj med en fint balanserad syra och friskhet. Snyggt paketerat och känns som väldigt skickligt vinmakande då allt håller ihop trots en stor rikedom som skulle kunna gå till överdrift. Givetvis ett vin för källaren men faktiskt inte så oävet att dricka redan nu (95p).
2017 E. Guigal, St. Joseph ”Vignes de L'Hospice” har en mörk och intensiv purpurröd färg. Doften är mer återhållsam och mineraldriven med känsla av krossad sten samt örtighet. Absolut inte blygsam men mer intellektuellt än det andra vinet. Rökighet, läder och mer rökt skinka än rökt korv. Lite mentol och stallighet med nymalt kaffe. Precis som vin nummer ett är det här ett skolboksexempel men mer utifrån Saint-Joseph än Syrah rent generellt.
Smaken är mer syradriven med körsbär, röda vinbär men också betydligt stramare garvsyra. Tanninerna är väldigt mycket mer påtagliga med känslan av violpastill och mineraliteten är mer av karaktären järn och sten. I eftersmaken kommer mer röd frukt som jordgubbar och hallon. Lite karameller och nickelkola mot slutet. Ett gott och fint vin (95p).
Det är ruskigt svårt att välja en favorit då de är väldigt lika till att börja med och först efter flera timmar kommer skillnaderna. Samtidigt blir det inte lättare då utan snarast svårare. Skall man ta prislappen med i beräkningen så är ju givetvis ”Lieu-dit” favoriten och skall man se på drickbarheten i närtid så är det nog samma sak. Vågar man skåda längre in i framtiden så skulle jag nog satsa på ”Vignes de L'Hospice” men samtidigt finns risken att syran vinner över frukten som så många gånger förr och då blir det kanske inte den stora upplevelse man hoppats på. Tio år är inga bekymmer för något av vinerna och säkert går det bra med 15-20år också men sedan skulle jag tro att ”Vignes de L'Hospice” kommer att hålla längre. Hur som helst – kul är det med Syrah!
Att ge sig på två nordrhônare med tre års ålder är väl egentligen hopplöst om man ser till ren och skär njutning. Samtidigt älskar jag ung Syrah och har alltid fascinerats av urkraften och det primära i druvan men också skillnaden beroende på växtplats.
Att då testa två viner från samma producent, samma årgång och samma appellation känns kanske märkligt men i min värld är det oerhört frestande och så lockande att det inte går att motstå.
Skall väl börja med att konstatera att direkt vid öppnandet är det en massiv känsla av dyr och ny ek som slår emot en. Puristerna där ute som hyllat Alain Graillot sen tidigt 1990-tal skulle nog vrida sig i plågor och våndor om dom doftade det här. Till och med jag reagerar på eken som i bägge vinerna har ett drag av bränd skog och vedspis med nästan svett hår i första intrycket. Men ger man dem ett par timmar i öppet tillstånd så blir det ett annat intryck.
2017 E. Guigal, St. Joseph ”Lieu-Dit St. Joseph” har en massivt mörk och svartröd färg. Doften är väldigt stor och kompakt med mörk choklad, rostade fat, syltade körsbär och violer. Samtidigt frisk och elegant med örtighet och lätta inslag av tapenade. Chark, rökt korv och bränt gummi som nybromsat bildäck. Det är ju faktiskt svårt att ha några invändningar med tanke på vad skolboken säger om Syrah. Klockrent.
Smaken är massiv med massor av mörk frukt som björnbär, blåbär och bigarråer. Finmalda tanniner med violpastill i den långa eftersmaken. Inslag av fat och vanilj med en fint balanserad syra och friskhet. Snyggt paketerat och känns som väldigt skickligt vinmakande då allt håller ihop trots en stor rikedom som skulle kunna gå till överdrift. Givetvis ett vin för källaren men faktiskt inte så oävet att dricka redan nu (95p).
2017 E. Guigal, St. Joseph ”Vignes de L'Hospice” har en mörk och intensiv purpurröd färg. Doften är mer återhållsam och mineraldriven med känsla av krossad sten samt örtighet. Absolut inte blygsam men mer intellektuellt än det andra vinet. Rökighet, läder och mer rökt skinka än rökt korv. Lite mentol och stallighet med nymalt kaffe. Precis som vin nummer ett är det här ett skolboksexempel men mer utifrån Saint-Joseph än Syrah rent generellt.
Smaken är mer syradriven med körsbär, röda vinbär men också betydligt stramare garvsyra. Tanninerna är väldigt mycket mer påtagliga med känslan av violpastill och mineraliteten är mer av karaktären järn och sten. I eftersmaken kommer mer röd frukt som jordgubbar och hallon. Lite karameller och nickelkola mot slutet. Ett gott och fint vin (95p).
Det är ruskigt svårt att välja en favorit då de är väldigt lika till att börja med och först efter flera timmar kommer skillnaderna. Samtidigt blir det inte lättare då utan snarast svårare. Skall man ta prislappen med i beräkningen så är ju givetvis ”Lieu-dit” favoriten och skall man se på drickbarheten i närtid så är det nog samma sak. Vågar man skåda längre in i framtiden så skulle jag nog satsa på ”Vignes de L'Hospice” men samtidigt finns risken att syran vinner över frukten som så många gånger förr och då blir det kanske inte den stora upplevelse man hoppats på. Tio år är inga bekymmer för något av vinerna och säkert går det bra med 15-20år också men sedan skulle jag tro att ”Vignes de L'Hospice” kommer att hålla längre. Hur som helst – kul är det med Syrah!
