SV: Idag dricker vi
Hade egentligen inte tänkt skriva om den här tillställningen, men då jag tycks ha varit ende medlem på plats så får man ju ta sitt ansvar och krafsa ner några rader trots allt. Dock med brasklappen att allt är ur minnet då vi avnjöt kvällen tillsammans med goda (och icke fullt så vinnördiga) vänner...
Det hela handlar alltså om den vertikala Angelus middag som Franskabolaget (Jannes nya bolag, ni vet) ordnade hos Stefan Eriksson på Stefans Matsstudio i torsdags. Château Angelus är som bekant ett av St Emilions mest omtalade slott på sistone – inte minst efter deras oväntade produktplacering i senaste Bond-rullen där Daniel Craig får sitta och läppja på dessa ädla droppar.
Kvällen värd – tillsammans med Jan o Franska Bolaget – var en underbar liten fransman vid namn Jean-Bernard Grenié som är svärson till en av ägarna och idag ansvarig för marketing o ekonomi... Hade han legat bakom Casion Royale-kuppen frågade vi? Bien sûr, sa vår lille fransos och lyste upp som en sol – ”worth every penny”...
Menyn såg ut som följer – och de av er som har varit på besök hos Stefan Eriksson vet att han håller absolut toppklass – och den här kvällen var definitivt inget undantag!
Champagne Legras & Haas 2002
Champagne Camille Savès 2002
Champagnetilltugg
*
Château Daugay 2006
Château Daugay 1996
Rökt & varsamt bakad anka från Hagby med gräddstekta små palsternackor, frasig kål
*
Château Angelus 2007
Château Angelus 2006
Château Angelus 2003
Tartar på rådjur, körvel och valnötsolja från Perigord, septembers första grönsaker & sensommartryffel
*
Château Angelus 1996
Château Angelus 1994, magnum
Hängmörad biff 5+ från Mälardalen sakta brynt & bakad i smör med svenska gula kantareller, oxmärg, vinäger & steksky
*
Château Cantegril 2003
Gotländska hallon, sorbet & crème, bakad vanilj & gräddfil
Inledningsvis två av Jan:s Champagner som synes, och även om båda är alldeles utmärkta som aperitifer så tycker jag nog att Camille Savés är snäppet vassare i sammanhanget. L&H 2002 är av någon anledning inte alls lika intressant som L&H 2004 – jag saknar framförallt en underbar kalk/mineralton som är så tydlig i 2004:an... Kanske är 2002 dessutom lite för toasted (och detta från mig, som älskar ek
) för att lagras mycket längre... Savés’n domineras av härliga pinot-toner och även om stilen (om än inte dosage’n) kan bli lite för ”söt” i längden så fungerade det oerhört bra på stående fot till snittar...
Château Daugay ägs av samma familj som Angelus – och sålde länge sina druvor till Angelus - och här ställdes 1996:an - gjord under Jean-Bernard:s svärfars ledning – mot 2006:an som var första årgång ihopsnickrad av hans fru Helene. J-B berättade att man nu har stora planer för Daugay och försöker att använda samma metoder i vinifieringen som på Angelus – vilket märktes direkt, då 2006:an var mycket lovande och faktiskt snäppet bättre. Daugay är lättare än Angelus i stilen – det mesta är lättare
- och bjuder på klassisk rik Merlot-dominerad St Emilion blandning, med Cab Franc o Cab Sauv i botten. Tillsammans med Stefans anka – som hör till de bättre jag avnjutit; saftig, mör och med *mycket* smak – så fungerade faktiskt 2006:an bättre, mycket tack vare sina mörka röda bär.... Kan sannolikt bli riktigt trevlig om några år när den har öppnat upp ordentligt – och är defintivt värd de 234 kr som Franskabolaget vill ha för både den och 1996:an.
Så, till kvällen klo – eller snarare klor – för nu var det dags för djupdykning ner i Angelus vertikalen. Till rådjurstartar – ännu en gång fantastiskt tillagad, faktiskt i mitt tycke lite för bra, då mat på den här nivån lätt stjäl hela showen
– bjöds vi på 2007, 2006 och 2003, följt av vidunderliga hängmörade biffar (perfekt rare, förstås – vilket inte är så lätt till 36 kuvert serverade samtidigt) tillsammans med 1996 och 1994 på magnum.
Här börjar mina virtuella anteckningar bli än mer suddiga – möjligen av förklarliga skäl – men Angelus är ett av dessa viner som har en mycket distinkt och förhållandevis lättigenkänd grundton (precis som, säg, Sassicaia – utan några andra jmf) där åren med mera Cab Franc oftast är bättre än de Merlot dominerade. Även ett ”dåligt” år som 2007 lyckas man göra ett riktigt bra vin, och det är ju ofta tecken på väl fungerande vinifiering. 2006 var kanske den minst utvecklade av de första tre – och alltför mjuk och ofokuserad för att riktigt göra slottet rättvisa. 2003:an var fantastisk och den av dessa tre som bäst lyckades parera viltsmaken i tartaren. Går att lagra länge till...
1996:an doftade underbart av läder och peppar som sig bör, men levererade kanske inte riktigt hela vägen. Om detta beror på att året som sagt bjöd på tuffa förhållanden eller om Angelus faktiskt gör bättre och bättre viner, vilket många hävdar – ja, därom kan man bara gissa. 1994:an var i vilket fall snäppet bättre men nådde nog inte heller upp till 2003:an suveräna tanninbalans – och det kändes att det börjar bli dags att dricka dessa årgångar nu.
Kvällen avslutade med ännu en suverän (efter)rätt av Stefan – kanske kvällen bästa, enligt många – med en lite lagom trevlig Sauternes till.
Summa summarum – en vidunderlig kväll i alla avseenden, och, hoppas jag, en av många dylika som skall avnjutas hos Stefans Matstudio!
