Njaaäää... hyfsat papir men författarna har missat de viktigaste politiska dimensionerna av självständigheten och deras påverkan på vinindustrin, och verkar heller inte ha förstått att Algeriet inte var en koloni i traditionell bemärkelse. Det finns många makroekonomiska paralleller till mera moderna exempel (Rhodesia, och nu senast Katalonien). Expertisen fanns hos svartfötterna (som av naturliga skäl lämnade) och efterfrågan på den viktigaste marknaden dök dramatiskt (också av naturliga skäl), vilket är huvudorsaken till katastrofen. Man får heller inte glömma vinets sviktande status i den gradvisa islamiseringen som inleddes efter självständigheten. Jag tror faktiskt inte att man ser det som ett stort problem att vinindustrin har kollapsat, frånsett då exportintäkterna. En vän av fakta bör också konstatera att de Gaulle var den som beredde vägen för självständighet och inte motarbetade den, tvärtom, trots betydande risker och fysisk fara för sin egen person.
Dynamiken i Algeriet är f.ö. skälet till att Cava-producenterna i Spanien är extrema motståndare till katalansk självständighet. För några år sedan när jag själv bodde på plats inleddes en halvinformell inhemsk bojkott inför julen, som skakade om Cavaproducenterna rejält. Vi ser ju samma tendens nu senast i relationerna Fra-UK. Den som begär skilsmässa kan inte gärna bli förvånad när ens ex inte längre vill vara den viktigaste ekonomiska partnern.....
Hej Hej Vino Fino - kul att debattera med dig! du är uppenbart väldigt kunnig på väldigt många områden och väcker många stora frågor och kanske går en del av detta till och med litet utanför denna breda vinpolitiska tråd. Men ändå på något sätt intressant att diskutera kopplingen till vinflödena i världshandeln och eventuella drivande faktorer bakom.
Bra poäng att vara litet mer rättvis mot de Gaulle! Litet slängig formulering av mig, som dock, måste jag nog säga, har åtminstone ett visst stöd i fakta. Korrekt är väl att säga om fransk handelspolitik att den av flera anledningar inte alltid varit inriktad på frihandel, utan snarare mot att använda handelspolitik som preferensordning i ett möjligen något mer merkantilistiskt synsätt. De Gaulles politik hade naturligtvis många bottnar och en var det stora missnöjet i de egna leden med att de Gaulle vek undan från den väg som hade lett till ett längre och djupare inbördeskrig. Att han var en statsman som tog stora beslut är jag den första att erkänna. Sen verkar ju historikerkåren rätt oense om hans personliga inställning i Algerietfrågan i ett längre perspektiv - ville han självständighet eller var det en sista utväg som han slog in på trots personliga preferenser i annan riktning och ett aktivt försinkande av denna rätt naturliga process? Korrekt är att säga att därom tvista de lärde.
Min poäng om nationaliseringarna inbegriper ju exakt den typ av expropriering och därmed bortstötande av kompetens och know-how i sektorn som du tar upp, det är ju en av huvudfunktionerna i hur detta handgrepp inte alltid leder till högre produktivitet, lessen om jag var otydlig där. Det finns ju några exempel i den oljeproducerande världen där man gjort så och fått en del problem med investering och utveckling. Där är vi helt eniga.
Islamiseringen är en annan fråga som säkerligen spelat in på sikt, även om efterfrågan på alkohol inte helt säkert minskat lika mycket som vinproduktionen i länder som Algeriet och Egypten. Det som var min gissning - baserat på att de stora vinproducenterna i t ex Egypten verkar ha fått problem redan under den sekulära Nasserregimens första period, snarare än i ett senare skede när islamiseringen var tydligare influens på den förda politiken - var om den viktigare inhemska orsaken till minskad produktivitet snarare stod att finna i just den planekonomiska nationaliseringen snarare än något annat. Men det var som sagt en gissning.
Vad gäller den franska efterfrågan och protektionismen är jag helt enig med dig i att när länder fjärmar sig från varandra politiskt och det i ytterlighetsfall leder till en mer formell skilsmässa - såsom de två utmärkta exempel du tar upp med självständigheten i Algeriet och Brexit - så tenderarar det sällan till att leda till ökad handel i ett första skede. Det finns alltid en risk att nationalism bidrar till att stänga ner snarare än att öppna upp relationerna mellan länder och folk.
Sen är frågan om vi inte måste betänka att den algeriska vinexperten kanske inte bara byggde på Frankrikes hemmamarknad eller möjligheten att beteckna sig som vin de france som varumärke, utan också en pris per upplevd kvalitetsfaktor som gjorde att man exporterade till så många länder? Och med det rimliga antagandet så borde vinexporten ha minskat men kanske inte till den graden, utan då ha hittat nya marknader att delvis ersätta den franska? Det var här min gissning om att det förmodligen handlade om drastiska produktivitetsminskningar på hemmaplan, kombinerat med en delvis protektionistisk handelspolitik pådriven av Frankrike (även om jag, som jag erkänner, litet för enkelt och flashbacks-klatschigt, använde de Gaulle som metonym för den franska politiken under hans ledarskap), som kan ha gjort det svårare för algeriska viner att hitta inte bara till Frankrike utan till EU, men det var som sagt bara gissningar.
Och sen hade jag en formulering som inte handlade om realism och vad som faktiskt hände utan vågade mig på att andas en tanke om hur man, med en annan inställning till import av vin från Maghreb till Europa under detta skede i historien skulle kunna varit en liten liten kvist som kanske hade kunnat delvis påverka den ekonomisk-politiska historiens framforsande flöde i en litet mer positiv riktning, allt i den mer drömska och idealistiska inställning som präglar min personliga syn på vinet och dess kraft att föra människor och kulturer samman snarare än bort från varandra. Här är jag den första att i detta fall erkänna nederlag med historien som backspegel. Men, med stöd i den franske filosofen Gaston Bachelards tankar - man måste få dagdrömma om en annan värld än den som är för att kunna tänka fram det nya.
Allt gott!
