2020 Francois Villard Crozes-Hermitage
Veritas OW syrah; rökt chark, välrökt till och med, björnbär, aning målarfärg.
Munnen; viss strävhet, aning eldigt stick (13%), liten beska och sedvanlig blodgrape i kvalitets-Crozes.
StandArt; lite mer målarfärg och färre björnbär (som förmodligen är fysiskt mindre också), tydlig rökt chark och känsla i doften av att det finns beska i vinet.
Munnen; lite snällare upplevelse än i Veritas, mer utslätade intryck/markörer, men blodgrapen finns där tillsammans med krossad vitpeppar.
Bra vin till kvällens grillade ryggbiff med vitlökssmör samt tärnade mjöliga ugnsrostade pärer (missade sorten, men de var från Gotland)
Senare i StandArt; lite torr (tack och lov) och dammig wellpapp dyker upp i doften, tätt följd av syrénbuske som precis vikt in sig för natten, dvs den tidigare påtagliga doften är avklingande. I munnen lite eldigare, rivigare, beskare och lite mer bångstyrig (dvs rustik) än tidigare.
Och i Veritas OW syrah; rökt chark, krossad svartpeppar, björnbär och mineraler, typ snustorr och dammig grusväg. Känns eldigare i näsan än i StandArt. Viss blodgrape kan anas. Eller mer korrekt; blodgrapezest. Munnen; fin, syrlig, viss strävhet, mer krossad vitpeppar än ren blodgrape även om den finns med i bakgrunden.
Jäklar, det här är ju som väntat gott och bra och klådan i köpfingret visar inga tecken på att klinga av även om intrycket är lite mer syltsaftigt (som Kalifornien minus överdrift) än ”krossad vitpeppar, rökt chark, mogna björnbär, et puis?” Ett annat glas kanske gör susen, men det blir fler tillfällen att undersöka.
Alltså, man vill ju hälla upp lite till, men det är ju läggdags. Å andra sidan tog äldsta dotterns lag silver i Riksfyran så då får föräldrarna fira lite extra sägs det.