chambertin
Medlem
Några flaskor som passerat under de senaste veckorna.
Börjar med 2006, Riesling Goldloch, Schlossgut Diel. Dracks över några dagar och var till en början lite anonym men tog sig mycket bra under dag två och tre. Väldigt typiska Riesling-toner men utan petroleum, mer åt citrus och krita och en del krusbär. Distinkt fin ung syra i smaken men lite förvånande inga direkta mognadstoner eller tydlig autolys trots knappt 6 år på jästen före degorgering (Dec-12 har jag för mig). Bra längd och ett mycket fint exempel på att det går att göra bra mousserande vin på Riesling.
Några Priorat har det blivit också och förutom 2003 Amadis, Rotllan Torra och 2007 Priorat Morayama, Celler del Pont på bilden så har jag också druckit 2006 Salmos, Miguel Torres. Av dessa tre så var Amadis en besvikelse då den var lite trött, ngt för fatat och lite högt med volatila toner. Desto bättre var Morayama med typisk licorella/kakao-ton och komplex fin doft och fyllig lång smak med stadiga och bra tanniner. Aningen vass och fatig den första dagen men med lite luft så var den klart mer harmonisk. Ingen brådska men i ett trevligt drickfönster nu. Salmos var dock allra bäst i min gom och bjöd på mycket tydliga Priorat-toner som jag gillar mycket (kakao, jord, läder, grus). Härlig harmoni i smaken också med lite mer livliga syror än de andra och mer mjuk i tanninerna. Bra längd och avslut. Bra att dricka nu och 2-3 år framöver.
2004 Barolo Prapò, Schiavenza var min sista flaska och jag kunde konstatera att jag inte borde ha rört de andra två så tidigt som jag gjorde. Även denna var väldigt trögstartad i doften och gav ifrån sig rosor, rost och lite tjära de första 2 timmarna. Med mer luft så utvecklades den fenomenalt och både jag och frugan satt med vårt sista glas och ville bara att det inte skulle ta slut. Kryddor, ljusa skogsbär, mer rosor och ngt som nästan drog åt fläder dansade runt i glaset. I munnen kunde man inte ta miste på att det var högoktanig Nebbiolo i glaset. Distinkta och sandiga tanniner med begynnande mognad, markerad fruktsyra och vädligt fint avslut och längd. Resultatet av den här flaskan blev en lite större beställning av blandade Barolo från Schiavenza (2006, 2008 och 2010) från Carlo Merolli.
2006 Ornellaia,Tenuta dell’ Ornellaia var som tur var inte min sista flaska. Har druckit 1 förut för ca 3 år sedan och den var då väldigt knuten och svårtillgänglig. Nu däremot så börjar det hända lite mer med vinet och doften är mycket mer generös direkt efter 30min i karaff. Frukten är mörk och tät med viss värme, mycket ceder och sandelträ. Enormt fin koncentration i munnen och lager på lager av smaker och en eftersmak som sitter i väldigt länge. Ett av de bättre vinarena i år för mig.
2012 Galpin Peak Pinot Noir, Bouchard Finlayson. Har haft flera trevliga möten med Bouchard Finlaysons viner (Chardonnay och Pinot Noir då främst) och det verkar som om dom har fått till ett bra hantverk med sin Pinot Noir. Här börjar dock vinet inte så bra direkt efter öppnandet med lite lätt unken svavlighet (jag är extra känslig för det får jag väl tillägga) ganska mycket nya fat som ligger i vägen för Pinot-frukten. Efter några timmar så har svavlet lyckligtvis vädrat bort och man börjar skönja ganska fin och mittemellan varm och sval Pinot-frukt (hallon, smultron, lingon). Dag två är bärigheten och faten i mycket bättre balans och intrycket är positivt om än ngt enkelt. I munnen är det ungt och med en behaglig stramhet från syrorna och tanninerna som känns harmoniskt och gör att man slipper syltigheten som en del PN har från varma områden. Kandidat för några års lagring i min bok.
Börjar med 2006, Riesling Goldloch, Schlossgut Diel. Dracks över några dagar och var till en början lite anonym men tog sig mycket bra under dag två och tre. Väldigt typiska Riesling-toner men utan petroleum, mer åt citrus och krita och en del krusbär. Distinkt fin ung syra i smaken men lite förvånande inga direkta mognadstoner eller tydlig autolys trots knappt 6 år på jästen före degorgering (Dec-12 har jag för mig). Bra längd och ett mycket fint exempel på att det går att göra bra mousserande vin på Riesling.
Några Priorat har det blivit också och förutom 2003 Amadis, Rotllan Torra och 2007 Priorat Morayama, Celler del Pont på bilden så har jag också druckit 2006 Salmos, Miguel Torres. Av dessa tre så var Amadis en besvikelse då den var lite trött, ngt för fatat och lite högt med volatila toner. Desto bättre var Morayama med typisk licorella/kakao-ton och komplex fin doft och fyllig lång smak med stadiga och bra tanniner. Aningen vass och fatig den första dagen men med lite luft så var den klart mer harmonisk. Ingen brådska men i ett trevligt drickfönster nu. Salmos var dock allra bäst i min gom och bjöd på mycket tydliga Priorat-toner som jag gillar mycket (kakao, jord, läder, grus). Härlig harmoni i smaken också med lite mer livliga syror än de andra och mer mjuk i tanninerna. Bra längd och avslut. Bra att dricka nu och 2-3 år framöver.
2004 Barolo Prapò, Schiavenza var min sista flaska och jag kunde konstatera att jag inte borde ha rört de andra två så tidigt som jag gjorde. Även denna var väldigt trögstartad i doften och gav ifrån sig rosor, rost och lite tjära de första 2 timmarna. Med mer luft så utvecklades den fenomenalt och både jag och frugan satt med vårt sista glas och ville bara att det inte skulle ta slut. Kryddor, ljusa skogsbär, mer rosor och ngt som nästan drog åt fläder dansade runt i glaset. I munnen kunde man inte ta miste på att det var högoktanig Nebbiolo i glaset. Distinkta och sandiga tanniner med begynnande mognad, markerad fruktsyra och vädligt fint avslut och längd. Resultatet av den här flaskan blev en lite större beställning av blandade Barolo från Schiavenza (2006, 2008 och 2010) från Carlo Merolli.
2006 Ornellaia,Tenuta dell’ Ornellaia var som tur var inte min sista flaska. Har druckit 1 förut för ca 3 år sedan och den var då väldigt knuten och svårtillgänglig. Nu däremot så börjar det hända lite mer med vinet och doften är mycket mer generös direkt efter 30min i karaff. Frukten är mörk och tät med viss värme, mycket ceder och sandelträ. Enormt fin koncentration i munnen och lager på lager av smaker och en eftersmak som sitter i väldigt länge. Ett av de bättre vinarena i år för mig.
2012 Galpin Peak Pinot Noir, Bouchard Finlayson. Har haft flera trevliga möten med Bouchard Finlaysons viner (Chardonnay och Pinot Noir då främst) och det verkar som om dom har fått till ett bra hantverk med sin Pinot Noir. Här börjar dock vinet inte så bra direkt efter öppnandet med lite lätt unken svavlighet (jag är extra känslig för det får jag väl tillägga) ganska mycket nya fat som ligger i vägen för Pinot-frukten. Efter några timmar så har svavlet lyckligtvis vädrat bort och man börjar skönja ganska fin och mittemellan varm och sval Pinot-frukt (hallon, smultron, lingon). Dag två är bärigheten och faten i mycket bättre balans och intrycket är positivt om än ngt enkelt. I munnen är det ungt och med en behaglig stramhet från syrorna och tanninerna som känns harmoniskt och gör att man slipper syltigheten som en del PN har från varma områden. Kandidat för några års lagring i min bok.
