"Det var på Unga Örnar som jag lärde mig supa!" Sa alltid en av mina gamla lärarinnor med sina gener helt från Norrlands träskbemängda inland. Så något gott för de ju med sig, de där festlighetsfascisterna.
På vägen hem från Tokyo idag, så passade jag på att stanna till vid en Riedel Wine Bar och, som vanligt, späka mig med Pinot noir. Jag har ännu inte förstått vitsen med dessa viner, men obsessivt ger jag mig på dem så fort möjlighet bjuds. Detta eftersom min kära hustru ger mig onda ögat om jag råkar få för mig att ta med en PN på restaurang.
Röd Bordeaux, Sauternes, Mosel, Cali Cab, Oz Shiraz, Rioja, Barolo, Jura, Barbaresco mfl mfl mfl distrikt och druvsorter har poletten ramlat ned redan vid första försöket. Med PN har j dock rivit ut mig ur alla kvalomgångar. Trots det väljer jag ständigt att envetet kämpa vidare. Det tog mig 15 smörgåsar att börja tycka om Vegemite. ...över 50 försök att börja älska NATTO (jästa sojabönor). Surströmming, redan på 2a försöket. Shouchu av sötpotatis tog ett år av kendofestande (minst en gång i veckan) innan det förvandlades från finkel till sublim njutning.
En vacker dag så är jag övertygad om att jag vaknar upp ur min slummer och plötsligt inser det fantastiska med PN. Om jag nu inte hinner bli nykterist innan dess, förståss. Det är ju betydligt billigare att vara IOGT:are än att gilla Bourgogne, och förmodligen ungefär lika roligt.