Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[Omar Khayyam]

Hoppas inte tråka ut er med alla inlägg om gamla Châteauneufer

Tvärtom! Keep drinking the good stuff och låt oss få ta del av rapporterna.

Själv ser jag att ditt inträde på scenen och de viner du framför allt verkar dricka och njuta av - tyngre men välgjorda pjäser från södra Rhône som blev omoderna för tio år sedan - som ett vårdtecken för den pendelsväng som nu är i full zenit.

Vi är uppenbart på väg tillbaka till de värmande, kontemplativa, tyngre vinerna som klarar av långkok och grillat kött. Som får den äldre generationen att le inkännande. Som för minnet tillbaka till restaurangbesök där hovmästaren var äldre än 25 år, hen hade linneförkläde och en svalt angenäm, Anthony Hopkins-butlerlik, förståelse för när det är dags att lyfta upp lillfingret ur restauranggästernas amuse-bouche.

När man har tröttnat på alla dessa naturvinssommelier som försöker förklara bort smaken av diskvatten med "det är ett naturvin, det ska smaka så här". När all "jos-ighet" hos de fjärilslätta (betydelselösa?) rödvinerna och all metallisk bismak på den skalmacererade grumliga drycken känns lika bortglömd som de varma sommardagarna vi nyss njöt av. När man förstår att glou-glou egentligen är en täckmantel för att tillåta sig att dricka mer än vad som är nyttigt och rimligt.

Insåg precis att mina sparsamma inköp den senaste månaden utgjordes av 6 flaskor Cullens Cabernet Diana Madeline och 2 flaskor Podere Santa Maria Brunello di Montalcino (Att lagras, mind you!). Att jämföra med försommarens vinlådor med skandalomsusade (men framför allt lättglömda) Calcarius och Winetrades minst sagt svårtillgängliga och moderna Aussie-låda med Jauma, Shobbrook, Lucy Margaux (har inte druckit upp alla flaskor ännu så kan ännu bli mer positivt överraskad, återkommer med rapport om detta i senare skede). Vart är jag på väg? Mot Chateauneuf-du-Pape förmodligen (där allt började en gång, för mig, på plats för första vingårdsbesöket, och första seriösa flaskan vin på Christian Etienne i Avignon).

Köpte på mig alla gamla nummer av den utmärkta tidskriften Noble Rot och insåg att i snart tre års tid har Jon Bonné (mr "new Wine" himself) förfäktat en mer nyanserad syn på just de nya vinerna. Som jag tolkar honom som ett sätt att försöka skilja ut agnarna från vetet, att lyfta fram den gamla käpphästen "kvalitet" igen och att utropa att kejsaren faktiskt är naken i fler fall än ett (t ex hans utmärkta artikel om Gut Oggau).

Having said that så tänker jag fortsatt njuta av mina Julien Labet, Arnot-Roberts, Chandon de Briailles m fl högklassiga vinproducenter som gör grymt goda grejer på ett mer hållbart och "naturligt" sätt. Sommarens (årets) bästa vin för mig var Marguets 2007 Sapience Extra Brut Champagne. Varför inte njuta av det bästa av två världar?

Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. Jag finner detta fördelaktigt att tänka mig och trösterikt.
(Ur Polyfem förvandlad, Willy Kyrklund, 1964)

 

[Sebran]

Insåg precis att mina sparsamma inköp den senaste månaden utgjordes av 6 flaskor Cullens Cabernet Diana Madeline och 2 flaskor Podere Santa Maria Brunello di Montalcino (Att lagras, mind you!).

Jag hade också turen att få tag i 2 flaskor Colleoni Brunello 2015. Utan att ha druckit den tidigare så har jag ändå förstått av diverse omdömen på Vivino att detta är ett mycket speciellt vin som verkar vara mycket tillgängligt redan nu som ungt, men som även kan lagras hur länge som helst. Har du druckit tidigare årgångar och vad är din gissning kring drickfönstret på 2015?

 

[Omar Khayyam]

Jag hade också turen att få tag i 2 flaskor Colleoni Brunello 2015. Utan att ha druckit den tidigare så har jag ändå förstått av diverse omdömen på Vivino att detta är ett mycket speciellt vin som verkar vara mycket tillgängligt redan nu som ungt, men som även kan lagras hur länge som helst. Har du druckit tidigare årgångar och vad är din gissning kring drickfönstret på 2015?

Btw inser att det var kanske ett dåligt exempel på min poäng - vinerna hamnade en bit över min vanliga budget, men sparsamt i bemärkelsen inte så många flaskor sammanlagt och egentligen senaste månaden mer som i perioden juli till nu, varav två flaskor var från Colleoni.

Till den egentliga frågan - Har provat Colleoni BdM både när de precis släppts och med 9-11 års lagring, och det är verkligen gott hela tiden, i alla fall de två tre årgångar jag provat. Däremot blev jag avrådd från deras Rosso som finns på Pk-huset nu för halv pengen, inte att det var dåligt men snarare att det inte var i samma liga som deras BdM. Vem kan motstå litet klassisk modern sangiovese med lagom mycket ny ek ?

 

[Sebran]

Ok tack, då blir det nog att konsumera den första flaskan relativt snart och spara den andra i ca 5 år om jag klarar det Vore ju kul att dricka den senare mot en Ciacci Pianrosso '15 bara för att jämföra två helt olika BdM-tolkningar.

 

[Foodcoma]

Jag hade också turen att få tag i 2 flaskor Colleoni Brunello 2015. Utan att ha druckit den tidigare så har jag ändå förstått av diverse omdömen på Vivino att detta är ett mycket speciellt vin som verkar vara mycket tillgängligt redan nu som ungt, men som även kan lagras hur länge

Har en polare som provade en vertikal colleoni nyligen. Han sa att 15 var mkt bra redan och att den inte behöver luft utan drack bra direkt ur flaskan

 

[buteljen]

Tvärtom! Keep drinking the good stuff och låt oss få ta del av rapporterna.

Själv ser jag att ditt inträde på scenen och de viner du framför allt verkar dricka och njuta av - tyngre men välgjorda pjäser från södra Rhône som blev omoderna för tio år sedan - som ett vårdtecken för den pendelsväng som nu är i full zenit.

Vi är uppenbart på väg tillbaka till de värmande, kontemplativa, tyngre vinerna som klarar av långkok och grillat kött. Som får den äldre generationen att le inkännande. Som för minnet tillbaka till restaurangbesök där hovmästaren var äldre än 25 år, hen hade linneförkläde och en svalt angenäm, Anthony Hopkins-butlerlik, förståelse för när det är dags att lyfta upp lillfingret ur restauranggästernas amuse-bouche.

När man har tröttnat på alla dessa naturvinssommelier som försöker förklara bort smaken av diskvatten med "det är ett naturvin, det ska smaka så här". När all "jos-ighet" hos de fjärilslätta (betydelselösa?) rödvinerna och all metallisk bismak på den skalmacererade grumliga drycken känns lika bortglömd som de varma sommardagarna vi nyss njöt av. När man förstår att glou-glou egentligen är en täckmantel för att tillåta sig att dricka mer än vad som är nyttigt och rimligt.

Insåg precis att mina sparsamma inköp den senaste månaden utgjordes av 6 flaskor Cullens Cabernet Diana Madeline och 2 flaskor Podere Santa Maria Brunello di Montalcino (Att lagras, mind you!). Att jämföra med försommarens vinlådor med skandalomsusade (men framför allt lättglömda) Calcarius och Winetrades minst sagt svårtillgängliga och moderna Aussie-låda med Jauma, Shobbrook, Lucy Margaux (har inte druckit upp alla flaskor ännu så kan ännu bli mer positivt överraskad, återkommer med rapport om detta i senare skede). Vart är jag på väg? Mot Chateauneuf-du-Pape förmodligen (där allt började en gång, för mig, på plats för första vingårdsbesöket, och första seriösa flaskan vin på Christian Etienne i Avignon).

Köpte på mig alla gamla nummer av den utmärkta tidskriften Noble Rot och insåg att i snart tre års tid har Jon Bonné (mr "new Wine" himself) förfäktat en mer nyanserad syn på just de nya vinerna. Som jag tolkar honom som ett sätt att försöka skilja ut agnarna från vetet, att lyfta fram den gamla käpphästen "kvalitet" igen och att utropa att kejsaren faktiskt är naken i fler fall än ett (t ex hans utmärkta artikel om Gut Oggau).

Having said that så tänker jag fortsatt njuta av mina Julien Labet, Arnot-Roberts, Chandon de Briailles m fl högklassiga vinproducenter som gör grymt goda grejer på ett mer hållbart och "naturligt" sätt. Sommarens (årets) bästa vin för mig var Marguets 2007 Sapience Extra Brut Champagne. Varför inte njuta av det bästa av två världar?

Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. Jag finner detta fördelaktigt att tänka mig och trösterikt.
(Ur Polyfem förvandlad, Willy Kyrklund, 1964)

Vad spännande . Förutom C9dp-inlägg från @Mina Vinare, vad ser du mer för tecken på att pendeln håller på att svänga tillbaka till tyngre pjäser som klarar långkok? Det kanske förresten är fler som har inspel här

 

[Mina Vinare]

Tvärtom! Keep drinking the good stuff och låt oss få ta del av rapporterna.

Själv ser jag att ditt inträde på scenen och de viner du framför allt verkar dricka och njuta av - tyngre men välgjorda pjäser från södra Rhône som blev omoderna för tio år sedan - som ett vårdtecken för den pendelsväng som nu är i full zenit.

Vi är uppenbart på väg tillbaka till de värmande, kontemplativa, tyngre vinerna som klarar av långkok och grillat kött. Som får den äldre generationen att le inkännande. Som för minnet tillbaka till restaurangbesök där hovmästaren var äldre än 25 år, hen hade linneförkläde och en svalt angenäm, Anthony Hopkins-butlerlik, förståelse för när det är dags att lyfta upp lillfingret ur restauranggästernas amuse-bouche.

När man har tröttnat på alla dessa naturvinssommelier som försöker förklara bort smaken av diskvatten med "det är ett naturvin, det ska smaka så här". När all "jos-ighet" hos de fjärilslätta (betydelselösa?) rödvinerna och all metallisk bismak på den skalmacererade grumliga drycken känns lika bortglömd som de varma sommardagarna vi nyss njöt av. När man förstår att glou-glou egentligen är en täckmantel för att tillåta sig att dricka mer än vad som är nyttigt och rimligt.

Insåg precis att mina sparsamma inköp den senaste månaden utgjordes av 6 flaskor Cullens Cabernet Diana Madeline och 2 flaskor Podere Santa Maria Brunello di Montalcino (Att lagras, mind you!). Att jämföra med försommarens vinlådor med skandalomsusade (men framför allt lättglömda) Calcarius och Winetrades minst sagt svårtillgängliga och moderna Aussie-låda med Jauma, Shobbrook, Lucy Margaux (har inte druckit upp alla flaskor ännu så kan ännu bli mer positivt överraskad, återkommer med rapport om detta i senare skede). Vart är jag på väg? Mot Chateauneuf-du-Pape förmodligen (där allt började en gång, för mig, på plats för första vingårdsbesöket, och första seriösa flaskan vin på Christian Etienne i Avignon).

Köpte på mig alla gamla nummer av den utmärkta tidskriften Noble Rot och insåg att i snart tre års tid har Jon Bonné (mr "new Wine" himself) förfäktat en mer nyanserad syn på just de nya vinerna. Som jag tolkar honom som ett sätt att försöka skilja ut agnarna från vetet, att lyfta fram den gamla käpphästen "kvalitet" igen och att utropa att kejsaren faktiskt är naken i fler fall än ett (t ex hans utmärkta artikel om Gut Oggau).

Having said that så tänker jag fortsatt njuta av mina Julien Labet, Arnot-Roberts, Chandon de Briailles m fl högklassiga vinproducenter som gör grymt goda grejer på ett mer hållbart och "naturligt" sätt. Sommarens (årets) bästa vin för mig var Marguets 2007 Sapience Extra Brut Champagne. Varför inte njuta av det bästa av två världar?

Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. Jag finner detta fördelaktigt att tänka mig och trösterikt.
(Ur Polyfem förvandlad, Willy Kyrklund, 1964)

Vad spännande . Förutom C9dp-inlägg från @Mina Vinare, vad ser du mer för tecken på att pendeln håller på att svänga tillbaka till tyngre pjäser som klarar långkok? Det kanske förresten är fler som har inspel här

Kanske en bra idé med egen tråd kring temat men bara för att svara för min egen del så har jag nog tappat lite av geisten vad det gäller CndP. Har alltid gillat vinerna och druckit dem frekvent genom åren men kanske upplevt att dom inte riktigt utvecklas på ett vis som jag idag uppskattar. Har säkert ändrat min egen smak vilket också påverkar.

Idag uppskattar jag mer ”klassiska” viner och druvor men fortfarande stora viner med mycket frukt. Däremot uppskattar jag syra mycket mer idag än tidigare. Har generellt haft svårt för syradrivna viner men idag är det nästan ett måste med syra för att balansera allt annat. Kanske därför jag har mer problem ned mogna CndPer idag, då just syran ofta saknas.

Kan inte riktig uttala mig om trenden men som allt annat brukar pendeln svänga efter ett tag och nu har vi haft ganska många år med hype kring naturviner och mer slanka viner. Så kanske vänder det igen.

Kanske redan ikväll…

 

[Omar Khayyam]

Förutom C9dp-inlägg från @Mina Vinare, vad ser du mer för tecken på att pendeln håller på att svänga tillbaka till tyngre pjäser som klarar långkok? Det kanske förresten är fler som har inspel här

Idag uppskattar jag mer ”klassiska” viner och druvor

Back to Bordeaux känns ju som ett tecken i tiden. Och vurmen för Rioja som vi kan följa här på forumet. Intresset för att köpa vin på auktion från tiden före de post-moderna vinerna. Intresset för traditionell ekad chardonnay från Meursault och Mosel-riesling i olika tappningar (ek eller restsocker känns som vit-vinsmotsvarigheten till rödvin från Bordeaux, Rhône, Napa och Rioja trendmässigt). För att nämna några. Men jag är verkligen intresserad av att höra vad andra har för spaningar på temat.

Jag kanske är helt ute och far, men på något sätt tror jag att det sammanfaller med att den idealisering som varit kring alla naturvinsproducenter (det viktigaste är inte hur det smakar utan att det är gjort på ett schysst sätt; äktheten framför uttrycket) börjar falna i kanterna och öppnat upp för ett ifrågasättande, dels på rent smakmässiga grunder, dels i de fall där det handlar om ett uppenbart kommersiellt fabricerat "äkta" uttryck. Sedan är jag själv rätt eklektisk i mitt vindrickande och vill gärna tro att jag låter gommen styra vinvalen, och jag tror att vårt universum har utvidgats permanent och på ett bra sätt genom denna långa härliga innovativa och subversiva vin-epok.

 

[Omar Khayyam]

Däremot uppskattar jag syra mycket mer idag än tidigare

Samma här!

 

[buteljen]

Back to Bordeaux känns ju som ett tecken i tiden. Och vurmen för Rioja som vi kan följa här på forumet. Intresset för att köpa vin på auktion från tiden före de post-moderna vinerna. Intresset för traditionell ekad chardonnay från Meursault och Mosel-riesling i olika tappningar (ek eller restsocker känns som vit-vinsmotsvarigheten till rödvin från Bordeaux, Rhône, Napa och Rioja trendmässigt). För att nämna några. Men jag är verkligen intresserad av att höra vad andra har för spaningar på temat.

Intressant. Har nog inte direkt märkt av någon av de trender du listar ovan . Det jag tycker jag märker tydligt är sparkling wine i alla dess former ökar. Sen ser jag inte riktigt att naturvinstrenden är på nedåtgående, man har ju till och med formaliserat termen nu inom EU o skapat ett regelverk "Vin méthode nature". Ett första steg att göra det mainstream?

 

[Carlssonsklister]

Back to Bordeaux känns ju som ett tecken i tiden. Och vurmen för Rioja som vi kan följa här på forumet. Intresset för att köpa vin på auktion från tiden före de post-moderna vinerna. Intresset för traditionell ekad chardonnay från Meursault och Mosel-riesling i olika tappningar (ek eller restsocker känns som vit-vinsmotsvarigheten till rödvin från Bordeaux, Rhône, Napa och Rioja trendmässigt). För att nämna några. Men jag är verkligen intresserad av att höra vad andra har för spaningar på temat.

Jag kanske är helt ute och far, men på något sätt tror jag att det sammanfaller med att den idealisering som varit kring alla naturvinsproducenter (det viktigaste är inte hur det smakar utan att det är gjort på ett schysst sätt; äktheten framför uttrycket) börjar falna i kanterna och öppnat upp för ett ifrågasättande, dels på rent smakmässiga grunder, dels i de fall där det handlar om ett uppenbart kommersiellt fabricerat "äkta" uttryck. Sedan är jag själv rätt eklektisk i mitt vindrickande och vill gärna tro att jag låter gommen styra vinvalen, och jag tror att vårt universum har utvidgats permanent och på ett bra sätt genom denna långa härliga innovativa och subversiva vin-epok.

Håller helt med dig. Min enda förhoppning är att marknaden denna gång inte går ner sig i "Parkerträsket" och gör rödvin på 15% med 100% hårt rostat ny ek. De bästa Bordeaux viner som exempel, röda då, har varit vid 13,5% med 30% ny ek. Min förhoppning är att det är detta som kommer tillbaka, även om en mastodont vin är charmigt ibland .

 

[buteljen]

Håller helt med dig. Min enda förhoppning är att marknaden denna gång inte går ner sig i "Parkerträsket" och gör rödvin på 15% med 100% hårt rostat ny ek. De bästa Bordeaux viner som exempel, röda då, har varit vid 13,5% med 30% ny ek. Min förhoppning är att det är detta som kommer tillbaka, även om en mastodont vin är charmigt ibland .

Kan ni ge mer konkreta exempel på "Back to Bx"-trenden? Vad är det för tidsperspektiv vi talar om?

 

[Carlssonsklister]

Kan ni ge mer konkreta exempel på "Back to Bx"-trenden? Vad är det för tidsperspektiv vi talar om?

Tidsperspektiv framåt? En 5 år för att verkligen visa sig, även om man i ett par år har kunnat skönja en trend där naturvinsställen och liknande får det allt svårare att skapa en "buzz" omkring sig.

 

[Dejzan]

Back to Bordeaux känns ju som ett tecken i tiden. Och vurmen för Rioja som vi kan följa här på forumet. Intresset för att köpa vin på auktion från tiden före de post-moderna vinerna. Intresset för traditionell ekad chardonnay från Meursault och Mosel-riesling i olika tappningar (ek eller restsocker känns som vit-vinsmotsvarigheten till rödvin från Bordeaux, Rhône, Napa och Rioja trendmässigt). För att nämna några. Men jag är verkligen intresserad av att höra vad andra har för spaningar på temat.

Jag kanske är helt ute och far, men på något sätt tror jag att det sammanfaller med att den idealisering som varit kring alla naturvinsproducenter (det viktigaste är inte hur det smakar utan att det är gjort på ett schysst sätt; äktheten framför uttrycket) börjar falna i kanterna och öppnat upp för ett ifrågasättande, dels på rent smakmässiga grunder, dels i de fall där det handlar om ett uppenbart kommersiellt fabricerat "äkta" uttryck. Sedan är jag själv rätt eklektisk i mitt vindrickande och vill gärna tro att jag låter gommen styra vinvalen, och jag tror att vårt universum har utvidgats permanent och på ett bra sätt genom denna långa härliga innovativa och subversiva vin-epok.

Jag tror att många kommer att hitta tillbaka till klassiska regioner och viner. Så mycket av vad som anses vara trendigt går i cykler och bygger reaktioner och motreaktioner. Dock har "naturvinsvärlden" haft en fördel vad gäller priser, man har kunnit dricka viner från de bästa producenterna för inte jättemycket pengar. Entrébiljetten så att säga har inte varit så dyr. Jag vill påstå att detsamma gäller fortfarande för en del klassiska viner (moselviner med sötma tex). Men att börja utforska bordeaux för att upptäcka prisbilden där kan vara svårt att smälta. Inte bara för de ikoniska vinerna, Petrus, lafite mm, utan även för mindre kända slott.
2005 eller kanske 2006 köpte jag Giscours 2002 för ca 230:- på bolaget, ett par år senare Leoville Poyferre och Leoville Barton 2004 för 350:- och 450:- Det var mycket pengar för mig då, men inte så mycket att jag inte handlade. I dag kostar senaste årgången av samma viner (ca) 670, 860 och 890 och jag är inte alls intresserad av att handla...
Det finns ju såklart andra producenter i Bordeaux med en mer human prisbild, men det känns ändå tråkigt att inte ha en chans att prova det som ska vara det allra bästa.

 

[Mina Vinare]

Back to Bordeaux känns ju som ett tecken i tiden. Och vurmen för Rioja som vi kan följa här på forumet. Intresset för att köpa vin på auktion från tiden före de post-moderna vinerna. Intresset för traditionell ekad chardonnay från Meursault och Mosel-riesling i olika tappningar (ek eller restsocker känns som vit-vinsmotsvarigheten till rödvin från Bordeaux, Rhône, Napa och Rioja trendmässigt). För att nämna några. Men jag är verkligen intresserad av att höra vad andra har för spaningar på temat.

Jag kanske är helt ute och far, men på något sätt tror jag att det sammanfaller med att den idealisering som varit kring alla naturvinsproducenter (det viktigaste är inte hur det smakar utan att det är gjort på ett schysst sätt; äktheten framför uttrycket) börjar falna i kanterna och öppnat upp för ett ifrågasättande, dels på rent smakmässiga grunder, dels i de fall där det handlar om ett uppenbart kommersiellt fabricerat "äkta" uttryck. Sedan är jag själv rätt eklektisk i mitt vindrickande och vill gärna tro att jag låter gommen styra vinvalen, och jag tror att vårt universum har utvidgats permanent och på ett bra sätt genom denna långa härliga innovativa och subversiva vin-epok.

Håller helt med om teorin kring Back to Bordeaux. Om man bortser från de allra dyraste prestigevinerna så ter sig plötsligt priserna okej i jämförelse med områden som Bourgogne, Napa, Barolo och Rhône. Jag menar till och med Clos des Papes och Vieux Télégraphe kostar ju numera 800/900kr flaskan.

Utbudet är också enormt i jämförelse och vinerna är tillgängliga på världsmarknaden för alla. Dessutom finns det ett utbud av gamla viner via auktionsmarknaden.

Egentligen är det enda som stör mig att man får vänta så länge med att dricka dem – om man nu inte köper mogna viner på auktion.

Tror att vi fortsatt får se gamla trötta egendomar få nytt liv med hjälp av både investeringar och ny teknik samt en ung motiverad generation vinmakare. Potentialen måste vara enorm.

Drack en 2000 Giscours i veckan (som jag kanske borde göra en post om) och även om det inte var den största av vinupplevelser så kändes det riktigt bra. Som jag en gång lärde mig tycka om vin och förstå att vin förväntades smaka. Lite som sinnebilden av en söndagsmiddag som det en gång i tiden smakade. Klassiskt, hederligt och gott. Eller så börjar jag bara bli gammal…

 

[Mina Vinare]

Här har man beklagat sig och låtit lite gnällig kring distriktets viner så kommer det här. En riktig knäpp på näsan om hur harmoniskt och gott vinerna kan utvecklas med mognad.

2007 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de mon Aïeul” har en härligt fin och klar rubinröd färg. Doften börjar som en karikatyr med mängder av garrigue, herbs de provence, bränd jord, saltlakrits och våt disktrasa. Som ett skolboksexempel. Med tiden i glaset kommer det alltmer fruktiga aromer av hallon och jordgubbar samt lavendel och exotisk kryddbasar. Läder, torkat kött och lite tjära men frukten ligger hela tiden ovanpå och dominerar. Galet läckert och nästan svårt att ta näsan ifrån glaset.

Smaken är på samma vis klart fruktigare efter ett par timmar med riktigt söta och mogna jordgubbar. Härligt koncentrerat men också balanserat och syran finns med. Även i smaken en kryddighet samt lavendelkulor och kolaremmar. Saltlakritsen som först framträder på ett för mig alltför dominant vis dämpas betydligt med tid i glaset. Harmoniskt, elegant men också oerhört fruktigt vin. Väldigt, väldigt gott (98p).

Från början störs jag av saltlakritsen - som för mig är oönskat i vin om det blir alltför dominant. Då är jag inte alls lika entusiastisk men när den försvinner (eller dämpas) så faller allt på plats.

Har provat det här vinet att antal gånger genom åren. Vid ett tillfälle var det ren katastrof. Har också läst en del kritiska omdömen från andra och möjligen finns det en flaskvariation på marknaden eller så var det en tidpunkt för ca: 5-7 år sedan då det genomled en riktigt trist fas. Senast det begav sig (ca: två/tre år sedan) var det helt lysande och kanske ännu närmare perfektion. Hursomhelst är jag väldigt glad och nästan lite ödmjuk ikväll.

Skall inte dra igång en Parker debatt eller den om en varm årgång – men... Direkt vid lansering var 2007orna det bästa jag provat. Sedan kom det ett par år av tvivel. Dom tvivlen är idag som bortblåsta. Parker hade nog helt rätt och 2007 är troligen det bästa vi fått uppleva hittills från CndP. Dessutom är det en myt om en varm årgång. Den var närmast sval sett till sommarmånaderna men med en jämn och stabil medeltemperatur över hela växtsäsongen. Det gav koncentrerade viner med friskhet och syra som belönar idag. Sen finns det givetvis undantag där det än idag inte hänger ihop och viner med tydlig efterjäsning.

 

[petterkalle]

Här har man beklagat sig och låtit lite gnällig kring distriktets viner så kommer det här. En riktig knäpp på näsan om hur harmoniskt och gott vinerna kan utvecklas med mognad.

Visa bifogad bild 20877

2007 Domaine Pierre Usseglio & Fils, Châteauneuf-du-Pape ”Cuvée de mon Aïeul” har en härligt fin och klar rubinröd färg. Doften börjar som en karikatyr med mängder av garrigue, herbs de provence, bränd jord, saltlakrits och våt disktrasa. Som ett skolboksexempel. Med tiden i glaset kommer det alltmer fruktiga aromer av hallon och jordgubbar samt lavendel och exotisk kryddbasar. Läder, torkat kött och lite tjära men frukten ligger hela tiden ovanpå och dominerar. Galet läckert och nästan svårt att ta näsan ifrån glaset.

Smaken är på samma vis klart fruktigare efter ett par timmar med riktigt söta och mogna jordgubbar. Härligt koncentrerat men också balanserat och syran finns med. Även i smaken en kryddighet samt lavendelkulor och kolaremmar. Saltlakritsen som först framträder på ett för mig alltför dominant vis dämpas betydligt med tid i glaset. Harmoniskt, elegant men också oerhört fruktigt vin. Väldigt, väldigt gott (98p).

Från början störs jag av saltlakritsen - som för mig är oönskat i vin om det blir alltför dominant. Då är jag inte alls lika entusiastisk men när den försvinner (eller dämpas) så faller allt på plats.

Har provat det här vinet att antal gånger genom åren. Vid ett tillfälle var det ren katastrof. Har också läst en del kritiska omdömen från andra och möjligen finns det en flaskvariation på marknaden eller så var det en tidpunkt för ca: 5-7 år sedan då det genomled en riktigt trist fas. Senast det begav sig (ca: två/tre år sedan) var det helt lysande och kanske ännu närmare perfektion. Hursomhelst är jag väldigt glad och nästan lite ödmjuk ikväll.

Skall inte dra igång en Parker debatt eller den om en varm årgång – men... Direkt vid lansering var 2007orna det bästa jag provat. Sedan kom det ett par år av tvivel. Dom tvivlen är idag som bortblåsta. Parker hade nog helt rätt och 2007 är troligen det bästa vi fått uppleva hittills från CndP. Dessutom är det en myt om en varm årgång. Den var närmast sval sett till sommarmånaderna men med en jämn och stabil medeltemperatur över hela växtsäsongen. Det gav koncentrerade viner med friskhet och syra som belönar idag. Sen finns det givetvis undantag där det än idag inte hänger ihop och viner med tydlig efterjäsning.

Låter riktigt trevligt Jag har en Jero av den där Låter som att den ska öppnas med vinnördar och inte mugglare...

 

[The Wall]

Håller helt med dig. Min enda förhoppning är att marknaden denna gång inte går ner sig i "Parkerträsket" och gör rödvin på 15% med 100% hårt rostat ny ek. De bästa Bordeaux viner som exempel, röda då, har varit vid 13,5% med 30% ny ek. Min förhoppning är att det är detta som kommer tillbaka, även om en mastodont vin är charmigt ibland .

Det skulle ju knappast störa mig om Bx återgick lite mer till att vara just Bx med specifikationen enligt ovan. Mastodontviner på Bx-temat går ju att uppbringa från andra delar av världen och om Bx själva håller ut borde den fruktdrivna trenden ebba ut om 5-10 år när de som tidigare förespråkat den har tröttnat på den trenden. Haken är att om man som vinproducent har som affärsidé att framställa och sälja vin vill man gissningsvis bli av med det man har producerat och om världen efterfrågar mera umph, tja då får man väl hänga på tåget om något ska bli sålt. Det kluriga kan vara att känna av när pendeln börjar svänga tillbaka igen. Kanske när Michel Rolland drar ner på verksamheten? Kvalificerad killgissning och förhoppning från min sida (att fruktdrivna trenden ebbar ut alltså, Rolland får gärna fortsätta arbeta).

 

[john b]

Sen ser jag inte riktigt att naturvinstrenden är på nedåtgående, man har ju till och med formaliserat termen nu inom EU o skapat ett regelverk "Vin méthode nature". Ett första steg att göra det mainstream?

Det där är intressant. Kan det inte bli så att när något formaliseras och anpassas till toppstyrt regelverk försvinner det romantiskt rebelliska, och de allra mest trendkänsligt nervösa lämnar för att fokusera på picklade albino-ekollon eller annan kuriositet vars fanbase kan enas kring och i sin egen utvaldhet och genialitet i klia-varandra-på-ryggen-klubben?

Och då i detta fall får ju naturviner klara sig på egna meriter. Vilket flera, men långtifrån alla, kommer klara utmärkt.

 

[The Wall]

2016 Tara Red Wine 1 Pinot Noir från Viña Ventisquero

Att Chiles rödviner ger intrycket av att de är framställda på lingonris är en sedan lång tid tillbaka väl etablerad sanning och av den anledningen finns det ju knappast någon vits med att ompröva den erfarenheten. Allt var frid och fröjd tills jag snubblade över @matage inlägg om ovan nämnda vin och insåg att det kanske är värt att ompröva sina förutfattade, och ärligt talat inte särskilt välgrundade, meningar om chilenskt vin. En Pinot för 300 pix från södra delen av en ogästvänlig öken på södra halvklotet kan man ju knappast ducka för. Sagt och gjort; iväg till butiken, in i dvalan i kylen (med flaskan), vänta i tre dagar, korka upp och häll upp i karaff, vänta i 2 timmar och sen kör vi.

Det hela började lugnt och stilla med Gabriel Gold; lite anonym och kompakt doft, samma sak med smaken. Nja. Det är inget fel på vinet och inget fel på glaset, men kombinationen av vinet och glaset kändes en bra bit från optimal. Jag fick intrycket av att vinet behöver en större kupa för att få lite mer svängrum att ge uttryck för sina intryck.

Zalto Bourgogne var nästa glas på tur; här var det en mycket trevlig doft med fin pinosity, aningen bränt eneträ och viss kryddighet, lite skal från nyskalad Amadine och salmiak dyker upp i doften. Påminner nästan om en bättre NZ-PN med lite mer extra i allt. Mycket fin smak, dofterna går helt och hållet igen i smaken (minus potatisskalet), viss eldighet (trots modesta 13,5%) och aningen beska dyker också upp. Lär förmodligen må bra av lagring i 5-10 år. Det skulle vara intressant att se vad som har hänt i flaskan efter 15-20 år också, men tålamodet lär tryta innan dess.

Bäst att prova även Riedel Veritas New World Pinot Noir när vi ändå är i farten; doftintrycken är likartade som i Zalto, men mycket rundare plus att det dyker upp en rökigt ton, ungefär som en väl använd bastu i den sedan 50 år frekvent uthyrda fjällstugan. Vinet känns nog lite snällare mot luktsinnet i det här glaset jämfört med Zalto, det känns lite som en smaksak.

Även Sophienwald Grand Cru Bourgogne och Lehmann Sommier Ariane fick känna på vinet; i Sophienwald kändes vinet kryddigare och eldigare än i Zalto samt lite beskare i munnen. I Lehmann dök det till min förvåning upp lite vaniljtoner; främst i doften men även några mindre puffar i smaken. Även i Lehmann upplevde jag vinet som beskare än i Zalto.

När man väl öppnat Pandoras glasskåp var det lika bra att fortsätta; Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru och Riedel Superleggero Burgundy Grand Cru fick också komma till tals. Intrycket från båda glasen är att vinet blir mer anonymt i doften men med lite mer mineraltoner (tänk Nerello Mascalese) och intrycket går igen i smaken. Vinet känns helt enkelt väldigt medgörligt och det här är nog inte riktigt rätt kombination av glas och vin.

Så hur slutade det här egentligen? Tja, inom kort lär jag åka med ilfart till närmsta butik och köpa på mig några fler flaskor av vinet; det var helt enkelt en väldigt trevlig bekantskap som jag har att tacka @matage för det inspirerande inlägget.

Till vinet åt vi grillade fläskkotletter som fått behandling av en rub med lite oklar ålder och innehåll; paprika, vitlök och tomat ingick, men det var ett tag sedan jag gjorde rubben och slarvade med innehållsnoteringen. Ingen direkt superkombination men å andra sidan inget totalhaveri heller.