Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[LarsW]

Sandeman, om man får fråga, hur pass söt upplevde du den på en skala?

En skala, hum det var inte så lätt.
Jag tycker gammal (35+år) port ofta upplevs avsevärt mindre söt än vad som anges i gram/liter.
Denna ligger väl på lite drygt 100g/liter, upplevdes ungefär lika söt som Merkelbach som har halva mängden socker.
Så på en skala (där 0 av 10 är en knastertorr skumpa eller Trimbach och 10 av 10 är Don PX 1990 ) skulle jag säga 5 av 10

 

[StefanAkiko]

Kvällens lättdruckna underbaring kommer från Chianti och det är Frescobaldi's entry-level vi talar om. Första gången vi drack detta vin var på en (för oss) speciell restaurang i Firenze, för några små år sedan. Tiden flyger!

2007 Marchesi de' Frescobaldi Chianti Rùfina Nipozzano Riserva, 87 p
Perfect cork, well stored.
Fantastic to drink the same wine we enjoyed in Firenze in 2012. A lot has happened with this wine since.
The baby fat is off as well as the pink filtered glasses. Not a very good showing from quality POV.
But as a dinner companion, this is a modern Chianti that drinks with pleasure and without any kind of problems. Delicious acidity beat all the food we put on the dinner table.
Should be good for a number of more years.
If you prefer fruitf**kers, you're already too late on this ball.

Fylle-Google översätter på en höft:
Perfekt kork, väl lagrad.
Fantastiskt att dricka samma vin som vi njöt av i Firenze 2012. Mycket har hänt med detta vin sedan dess.
Bebisfettet är borta liksom de rosa filtrerade glasögonen. Inte en mycket bra visning från kvalitet POV.
Men som middagskamrat är detta en modern Chianti som dricker med nöje och utan några problem. Läcker syra slog all mat vi lade på middagsbordet.
Bör vara bra i flera år till.
Om du föredrar fruitf ** kers är du redan för sent på den här bollen.


Att Dr. Fresh är på kanelen, det ser man på hur han bär hatten

 

[LeChat]

2013 Casanova di Neri Brunello di Montalcino

Väldigt champagnelik. De framträdande syrorna och kanske särskilt doften får en att tänka odlarchampagne. Väldigt otippat, om man tänker att Casanova di Neri är mer av en modern Brunello med mer ek, fatkaraktär.
Jag känner så väl igen doften från våra champagneprovningar, men kan inte ringa in någon tydlig producent även om tankarna går till Egly. Spännande komplex doft där de blommiga dragen sticker ut.
Bakom de härskande syrorna så finns en ung välsmakande frukt och avslutet bjussar på lite animaliskt.
Gott, absolut, men väldigt speciellt. Har druckit en flaska tidigare men kan inte minnas att jag tyckte att den stack ut på det här viset.

 

[matage]

Högt å lågt sista tiden.

Har roat mig med att återbesöka gamla favoriter från mina första utforskande år i vinträsket och plockade upp en flaska Chianti - Fonterutoli 2018.
Hade väl inga direkta förväntningar annat än att jag vet att min smak genom åren definitivt gått mot stramare och mer komplexa viner så jag har alltid i bakhuvudet att gamla favoriter riskerar kännas syltiga och enkla. Så var inte fallet här...
Väldigt tight med hög syra. Kändes relativt enkelt men väldigt dämpad frukt med krossade körsbärskärnor och mockatorrt läder i tanninerna. Helt ur balans (i min gom) och rättade inte till sig till dag två... Kan varit en grinig flaska men inget värt att testa igen..

Tack och lov har det också öppnat lite roligare flaskor
Keller Riesling Trocken 2018
Drack en Keller von der Fels -14 för några veckor sen som jag tyckte kändes väldigt tight och blek men nyfiken tog överhanden på att testa fjolårets systembolags-skörd av den enklare versionen. Väldigt mycket petroleum och nyuppackad badleksak på nosen men lite mer återhållen i gommen. Citrus, mineral/stenkross, citrus och gula plommon men en intressant hint av röda äpplen(!!?)
Öppnar upp snyggt med lite mer tid och värme och satt som en smäck till grön sparris med ordentligt syrad hollandaise och parmaskinka.

Chateau Sixtine C9dP 2012
Hade helt för mig att en tidigare årgång hette Cuvee du Vatican Sixtine innan Chateau Sixtine fick sin egna profil men jag kan minnas fel.
Dekanterades i 2h. Kompakt blåröd gränsande till svart färg och lite eldig på näsan med sina modiga 15%. Dock inget som störde i gommen när vinet serverades aningen svalare till påsklamm med vitlöksstinn potatisgratäng.
Hallon och svarta körsbär, piptibak, garrique med en lätt blommig elegans med lätta violtoner. Läskande tanniner och lång eftersmak som inbjuder till nästa klunk. Bara i början av mognadskurvan men i min värld dricker det sjukt bra nu i en fin balans mellan kraft/frukt och mognad!

San Fereolo Dogliani 2012 (blågula solen)
Var lite ambivalent till 2011 av denna som kändes lite bufflig och tung (fick dock upprättelse till grillat kött) men årgång 2012 känns betydligt slankare i modellen. Väldigt skitigt initialt i doften - in a good way! Tänk ung Pegau eller stökig Bordaux direkt ur flaskan!
Tuggtobak, mörk choklad, biggaråer och mogna plommon nedomvind från gödselstacken.
Satt perfekt till en napolitansk pizza med buffelmozarella, fänkålssalami, tryffel-crudo och en pizzasallad av mandolinhyvlad fänkål som fått dra i citrus, salt och champagnevinäger. Mycket nöjd att jag plockade upp ett gäng på senaste släppet!

Chateau Belair 2004
Tegel/granat-röd i glaset men härliga blommiga aromer av jordgubbe/cranberry, nyvässad blyertspenna och lite hästig brett.
I munnen bekräftas indikationerna på att det här vinet spelar mer på elegans än på kraft. Rödfruktigt med snyggt integrerad ek, fin mognad och CabFranc-bett toppat med lite aromatiska kryddor or sandelträ i tanninerna. Osäker på livslängden då det känns helt moget just nu och ack så gott till rätt mat.

 

[Sigdarve]

Då hade jag nog rätt som inte heller gillade Fonterutoli.

 

[Mina Vinare]

Så en fin och lite annorlunda avslutning på Påsken.

Snappade upp ett tipps från två vänner som också är aktiva på forumet i form av Vinocognito och David Nilsson, som besökte producenten i höstas och var rejält imponerade. Då var den aktuella årgången 2015 som jag förstod det och både Vinous och The WA satte höga poäng. Så när nu 2016 lanserades på Systembolaget och Antonio Galloni gett 96p kändes det som ett säkert kort. Köpt för källaren men hindrar ju inte ett smakprov redan nu:

2016 Laherte Frères, Champagne - Blanc de Blancs, Extra Brut ”Les Grandes Crayères - 1er Cru” har en svagt ljusgul färg med ganska stor mousse. Doften är ren och fräsch med tydlig kalkighet och mineralitet med inslag av kallt stål. Gröna äpplen och citrusfrukt med en mild jästighet men aldrig riktig brödighet. Elegant doft men primär.

Smaken är precis som doften oerhört ren och frisk med massor av gröna äpplen och limeskal. Mineraler och järn med en sval elegant eftersmak som sitter kvar länge. Lite antydan till fat och kaffe samt choklad med stigande temperatur i glaset. God och lovande (92/93p).

Det här känns verkligen som en investering för framtiden och behöver i min smak en hel del ytterligare mognad och utveckling. Inte så att det smakar illa nu men det är ganska primära aromer och smaker som bjuds. Saknar lite nötighet och smörighet samt även mer rostat kaffe - men det hoppas jag kommer med åren. Jäst och lagrat på fat, vilket borde borga för en sådan utveckling.

Höll på att gå helt galet först, då min beställning vid lanseringen i det tillfälliga sortimentet, makulerades efter ett par dagar. Förstod ingenting då det fanns saldo kvar efter bekräftelsen från SB. Kollade saldot på Hansa och de hade mer än tjugo flaskor kvar. Snabbt besök dit men personalen letade förtvivlat utan att finna några buteljer. Sedan kom det fram att de fanns men var spärrade på grund av felaktig streckkod. Gick inte att sälja. Tänkte då att saken skulle lösa sig med min ursprungliga beställning via nätet – men se det gick inte.

Det var bara att bevaka återlanseringen och göra om hela proceduren. Tur att det löste sig till slut men vårt kära Systembolag visade inte upp sig från sin bästa sida.

 

[StefanAkiko]

Visa bifogad bild 22866
2013 Casanova di Neri Brunello di Montalcino

Väldigt champagnelik. De framträdande syrorna och kanske särskilt doften får en att tänka odlarchampagne. Väldigt otippat, om man tänker att Casanova di Neri är mer av en modern Brunello med mer ek, fatkaraktär.
Jag känner så väl igen doften från våra champagneprovningar, men kan inte ringa in någon tydlig producent även om tankarna går till Egly. Spännande komplex doft där de blommiga dragen sticker ut.
Bakom de härskande syrorna så finns en ung välsmakande frukt och avslutet bjussar på lite animaliskt.
Gott, absolut, men väldigt speciellt. Har druckit en flaska tidigare men kan inte minnas att jag tyckte att den stack ut på det här viset.

Låter som en tämligen pervers upplevelse.
Om du har fler, utrymme och tålanod kan det bara bli bättre

 

[StefanAkiko]

Ägnar några kontemplativa aftontimmar åt småkreativt arbete och några glas av en mumsegod bagatell:

1996 Jean-Claude Sabre Mercurey Confrérie des Chevaliers du Tastevin, 83 p
Ljust tegelfärgad.
Oxidativ doft som får en att rynka på näsan.
Smaken är ren, bärig, tillmognad, ansiktslös, balanserad och kort.
Tanniner = näpp.
Kategori vin? Tveksamt.
Tja, och det är väl egentligen allt.
Bonusflaska som hängde med två sydfransoser i ett auktions-lot.

För priset jag betalade kan jag gärna ta en låda som bjudvin:

...då timmen är slagen
och värden är dragen.
​

 

[StefanAkiko]

Då hade jag nog rätt som inte heller gillade Fonterutoli.

Rent vetenskapsmässigt får du inget bra p-värde på din analys.
Rent pragmatiskt är jag definitivt med dig:

+1

 

[The Wall]

Påskens viner.
Första gången på 8 månader sedan sist jag träffade familjen. Men nu när alla är dubbelvaccienrade sedan drygt 2 månader tillbaka kändes det ändå okej. Mycket fokus på mat och vin som sig bör...


Ridge Lytton Springs 1992
Tog några timmar på sig att vakna men sen var det bara att njuta.
Svarta vinbär, tändsticksplån och cigarrlåda i näsan. Tobak, läder och lapsang-te.
I munnen svarta vinbär och gott om dem, tobak och bacon. Eucalyptus och mynta. Grillade fikon och björnbär.
Tanninerna har fortfarande kraft kvar och syran finns där. Man anar att det snart kommer bli så där mulligt som vinerna blir på ålderns höst men detta har fortfarande vitalitet.
Lång eftersmak.
Så det är så här årgången 2018 kommer smaka 2047! Får se till att gömma de flaskorna djuuuuupt i källaren!
92p

Icke att förglömma även det magiska verbet "glömma", vilket är något av min paradgren har det visat sig. Tror att det kan behövas en dokumenterad inventering inom kort. Men ja, Ridge viner är inget man behöver stressa med att dra korken ur.

 

[The Wall]

Högt å lågt sista tiden.

Har roat mig med att återbesöka gamla favoriter från mina första utforskande år i vinträsket och plockade upp en flaska Chianti - Fonterutoli 2018.
Hade väl inga direkta förväntningar annat än att jag vet att min smak genom åren definitivt gått mot stramare och mer komplexa viner så jag har alltid i bakhuvudet att gamla favoriter riskerar kännas syltiga och enkla. Så var inte fallet här...
Väldigt tight med hög syra. Kändes relativt enkelt men väldigt dämpad frukt med krossade körsbärskärnor och mockatorrt läder i tanninerna. Helt ur balans (i min gom) och rättade inte till sig till dag två... Kan varit en grinig flaska men inget värt att testa igen..

Tack och lov har det också öppnat lite roligare flaskor
Keller Riesling Trocken 2018
Drack en Keller von der Fels -14 för några veckor sen som jag tyckte kändes väldigt tight och blek men nyfiken tog överhanden på att testa fjolårets systembolags-skörd av den enklare versionen. Väldigt mycket petroleum och nyuppackad badleksak på nosen men lite mer återhållen i gommen. Citrus, mineral/stenkross, citrus och gula plommon men en intressant hint av röda äpplen(!!?)
Öppnar upp snyggt med lite mer tid och värme och satt som en smäck till grön sparris med ordentligt syrad hollandaise och parmaskinka.

Chateau Sixtine C9dP 2012
Hade helt för mig att en tidigare årgång hette Cuvee du Vatican Sixtine innan Chateau Sixtine fick sin egna profil men jag kan minnas fel.
Dekanterades i 2h. Kompakt blåröd gränsande till svart färg och lite eldig på näsan med sina modiga 15%. Dock inget som störde i gommen när vinet serverades aningen svalare till påsklamm med vitlöksstinn potatisgratäng.
Hallon och svarta körsbär, piptibak, garrique med en lätt blommig elegans med lätta violtoner. Läskande tanniner och lång eftersmak som inbjuder till nästa klunk. Bara i början av mognadskurvan men i min värld dricker det sjukt bra nu i en fin balans mellan kraft/frukt och mognad!

San Fereolo Dogliani 2012 (blågula solen)
Var lite ambivalent till 2011 av denna som kändes lite bufflig och tung (fick dock upprättelse till grillat kött) men årgång 2012 känns betydligt slankare i modellen. Väldigt skitigt initialt i doften - in a good way! Tänk ung Pegau eller stökig Bordaux direkt ur flaskan!
Tuggtobak, mörk choklad, biggaråer och mogna plommon nedomvind från gödselstacken.
Satt perfekt till en napolitansk pizza med buffelmozarella, fänkålssalami, tryffel-crudo och en pizzasallad av mandolinhyvlad fänkål som fått dra i citrus, salt och champagnevinäger. Mycket nöjd att jag plockade upp ett gäng på senaste släppet!

Chateau Belair 2004
Tegel/granat-röd i glaset men härliga blommiga aromer av jordgubbe/cranberry, nyvässad blyertspenna och lite hästig brett.
I munnen bekräftas indikationerna på att det här vinet spelar mer på elegans än på kraft. Rödfruktigt med snyggt integrerad ek, fin mognad och CabFranc-bett toppat med lite aromatiska kryddor or sandelträ i tanninerna. Osäker på livslängden då det känns helt moget just nu och ack så gott till rätt mat.

@matage har väldigt god smak, dvs vinerna ovan är ungefär samma som vi dricker/har druckit/kommer att dricka hos oss med liknande omdömen/noter
Det kommer att bli väldigt lätt för mig, bara att hänvisa till tidigare inlägg.

På tal om Fonterutoli, vi har uppskattat deras bas-Chianti Classico tidigare år, men har mer och mer övergått till Poliziano Viti Nuove som verkar passa oss bättre smakmässigt. Jag kan villigt erkänna att det är ofta som jag står framför hyllan på SB och tänker "undrar hur den här är nu då...?" men avstår in i det sista. För att motivera ett köp kanske jag istället ska börja tänka "undrar hur den här blir om 10 år från och med idag..?". Å andra sidan kan man lika gärna lägga dubbla pengarna på en Castello Fonterutoli istället och sannolikt få en lite vassare upplevelse om 10 år.

 

[IsKr]

Gulfi sicilia Nerobaronj 2013
Första sniffen avslöjar mycket mörka och syrliga bär, framförallt körsbär. Sällan upplevd en så tydlig smak och doft av körsbär i ett vin tidigare, men det finns också toner av lite lakrits, viol och sälta/mineralitet.
I munnen så är det ännu mer körsbär, lakrits, viol och lite andra syrliga bär. Fin struktur och härligt grusiga tanniner som balanserar upp vinet fint. Passade utmärkt till ryggbiff med lite olika tillbehör.

 

[matage]

@matage har väldigt god smak, dvs vinerna ovan är ungefär samma som vi dricker/har druckit/kommer att dricka hos oss med liknande omdömen/noter
Det kommer att bli väldigt lätt för mig, bara att hänvisa till tidigare inlägg.

På tal om Fonterutoli, vi har uppskattat deras bas-Chianti Classico tidigare år, men har mer och mer övergått till Poliziano Viti Nuove som verkar passa oss bättre smakmässigt. Jag kan villigt erkänna att det är ofta som jag står framför hyllan på SB och tänker "undrar hur den här är nu då...?" men avstår in i det sista. För att motivera ett köp kanske jag istället ska börja tänka "undrar hur den här blir om 10 år från och med idag..?". Å andra sidan kan man lika gärna lägga dubbla pengarna på en Castello Fonterutoli istället och sannolikt få en lite vassare upplevelse om 10 år.

Intressant nog har jag också kört Poliziano Viti Nuove på sista tiden men fick ett nostalgiskt och misslyckat infall med Fonterutoli... den kommer ju trots allt i en snygg pappkartong

 

[The Wall]

Intressant nog har jag också kört Poliziano Viti Nuove på sista tiden men fick ett nostalgiskt och misslyckat infall med Fonterutoli... den kommer ju trots allt i en snygg pappkartong

Det är snarare kartongen som är vinets USP än vinet i sig numera. Nåja, jag tror att vi har några äldre årgångar i källaren som kan vara aktuella och testa inom kort. En annan av våra gamla favoriter, Villa Cafaggio, passar oss inte lika bra längre som det gjorde för 10 år sedan och vi undrar om det är vinet eller smakpreferenserna eller båda två som har förändrats.

 

[LeChat]

2012 Il Poggione Brunello di Montalcino

Brunello för Bordeaux lovers! Både doften (med lite sälta)och den fatade stilen får en att tänka Medoc. Den är oväntat mogen och utvecklad och har lämnat den primära fasen helt och hållet. Adderar man därtill den orangea kant som är vanlig hos mogna bordeauxer då är det lätt att gå fel. Blint skulle jag mycket väl kunnat gissa på en vänstra stranden och 20- 25 år.

Väldigt god nu, och säkert många år framöver även om jag inte tror att den vinner på långlagring.

 

[The Wall]

2006 Fonterutoli Chianti Classico

Efter @matage utmärkta inlägg om bland annat Fonterutoli 2018 kände jag att det var hög tid att botanisera lite i källaren efter en lite äldre upplaga av samma vin. Sagt och gjort, en flaska från 2006 hittades tämligen omgående så det var bara att rycka ur korken och hälla upp Gabriel Gold (tjatigt om Gold? Möjligt, men vi tycker att glasen är väldigt bra till just Chianti Classico och Vino Nobile och motsvarande viner, dvs baserade på sangiovese och kloner därav).

Häller upp vinet genom sil ner i karaff för att undvika fällning, men det visar sig att någon fällning att tala om inte existerar. Nähä. Nåja, det var väl ändå praktiskt. Vacker färg med typisk ”begynnande mogen sangiovese” dvs klar och mörkröd med dragning åt tegelton i kanten.

Doftmässigt? Ja, de gamla vanliga tjatiga markörerna med bittermandel, körsbärskärnor och pinjeträ, men nu har dofterna mognat betydligt och går mer in i varandra till en behaglig doftmatta och ger ett klart djupare och behagligare intryck än ung Chianti Classico. Det kommer nästan fram lite stalliga toner och även viss eldighet (13,5%) kan anas kombinerat med jordkällare. Efter två timmar klingar de harmoniska intrycken av något och plattas ut samtidigt som eldigheten kommer fram lite tydligare.

I munnen då? Syran finns där, utan tvivel, kanske lite slank i kroppen, men det är helt klart bra kvalitet. Castello-versionen har betydligt mer umph och håller spänsten bättre, men hey, för 140 kronor eller vad vinet kostade 2008 när flaskan köptes är det klart godkänt. Fin smak med klart högre intensitet än de yngre varianterna. Även här har de vanliga smakerna flätats ihop på ett trevligt sätt och ger ett moget intryck med lite mandelmassa i eftersmaken.

Mina intryck stämmer hyfsat väl med min minnesbild från tidigare årgångar och jag börjar känna att det skulle knappast skada med några ytterligare flaskor av samma årgång i källaren. Lagra längre? Kanske, men vinet känns nästan på topp i nuläget, möjligen 2-3 år till för samma upplevelse. Vågar/ska man köpa på sig några yngre årgångar för att avnjuta om 15 år? Hm, kanske det. Det rör ju sig knappast om Solaia-priser.

Vinet slank lätt ner till marinerade kycklinglårfiléer som ugnsstektes och som fick sällskap av potatisgratäng med mycket Comté. Kanske inte perfekt, men en fullt godkänd kombination. Syran i vinet gör att en matbit känns som en väldigt god idé, i dubbel bemärkelse. På egen hand kan vinet kännas lite syrligt och beskt för att bara sitta och sippa på.

Nyfikenheten tog överhanden så en skvätt vin åkte även ner i Zalto Universal; här känns alkoholen tydligare än de finstämda dofterna som kommer fram bättre i Gold plus att jag även upplever vinet som mer knutet och en aceton-ton dyker upp, dock med lite tid i karaff och glas dyker det upp behagliga kaffetoner (Skånerost). Visst, doften är klart godkänd men den sista lilla finessen saknas tycker jag. I munnen verkar vinet hamna längre in i munnen och längre bak på tungan (pga spetsigare form på kupan som gör munnen lite mer o-formad?) och bitterheten känns mer markant jämfört med Gold med lite potatisskal i eftersmaken. Eftersom en gammal missuppfattning är att bitterhet känns längst bak på tungan har jag ingen vettig förklaring till att jag upplever vinet bittrare ur Universal. Men, efter två timmar känns vinet finstämt i Universal och utöver ovan nämnda kaffetoner kommer det även fram en stallighet som jag inte känt tidigare med en liten knorr av potatisskal i slutet.

Om det ska finnas något vin kvar till imorgon får jag nog börja hälla upp i Universal, i Gold är vinet nämligen vådligt lättklunkat. Eller nja, det visar sig att med lite tid verkar Universal komma ikapp Gold kvalitetsmässigt när det gäller doften och möjligen även smakupplevelsen. Mycket intressant; Gold passar tydligen bäst under 0-2 timmar och Universal från 2 timmar och framåt. Hm, otippat!

Dammit (bokstavligen på både svenska och engelska) vad gott det var!

 

[matage]

2006 Fonterutoli Chianti Classico

Efter @matage utmärkta inlägg om bland annat Fonterutoli 2018 kände jag att det var hög tid att botanisera lite i källaren efter en lite äldre upplaga av samma vin. Sagt och gjort, en flaska från 2006 hittades tämligen omgående så det var bara att rycka ur korken och hälla upp Gabriel Gold (tjatigt om Gold? Möjligt, men vi tycker att glasen är väldigt bra till just Chianti Classico och Vino Nobile och motsvarande viner, dvs baserade på sangiovese och kloner därav).

Häller upp vinet genom sil ner i karaff för att undvika fällning, men det visar sig att någon fällning att tala om inte existerar. Nähä. Nåja, det var väl ändå praktiskt. Vacker färg med typisk ”begynnande mogen sangiovese” dvs klar och mörkröd med dragning åt tegelton i kanten.

Doftmässigt? Ja, de gamla vanliga tjatiga markörerna med bittermandel, körsbärskärnor och pinjeträ, men nu har dofterna mognat betydligt och går mer in i varandra till en behaglig doftmatta och ger ett klart djupare och behagligare intryck än ung Chianti Classico. Det kommer nästan fram lite stalliga toner och även viss eldighet (13,5%) kan anas kombinerat med jordkällare. Efter två timmar klingar de harmoniska intrycken av något och plattas ut samtidigt som eldigheten kommer fram lite tydligare.

I munnen då? Syran finns där, utan tvivel, kanske lite slank i kroppen, men det är helt klart bra kvalitet. Castello-versionen har betydligt mer umph och håller spänsten bättre, men hey, för 140 kronor eller vad vinet kostade 2008 när flaskan köptes är det klart godkänt. Fin smak med klart högre intensitet än de yngre varianterna. Även här har de vanliga smakerna flätats ihop på ett trevligt sätt och ger ett moget intryck med lite mandelmassa i eftersmaken.

Mina intryck stämmer hyfsat väl med min minnesbild från tidigare årgångar och jag börjar känna att det skulle knappast skada med några ytterligare flaskor av samma årgång i källaren. Lagra längre? Kanske, men vinet känns nästan på topp i nuläget, möjligen 2-3 år till för samma upplevelse. Vågar/ska man köpa på sig några yngre årgångar för att avnjuta om 15 år? Hm, kanske det. Det rör ju sig knappast om Solaia-priser.

Vinet slank lätt ner till marinerade kycklinglårfiléer som ugnsstektes och som fick sällskap av potatisgratäng med mycket Comté. Kanske inte perfekt, men en fullt godkänd kombination. Syran i vinet gör att en matbit känns som en väldigt god idé, i dubbel bemärkelse. På egen hand kan vinet kännas lite syrligt och beskt för att bara sitta och sippa på.

Nyfikenheten tog överhanden så en skvätt vin åkte även ner i Zalto Universal; här känns alkoholen tydligare än de finstämda dofterna som kommer fram bättre i Gold plus att jag även upplever vinet som mer knutet och en aceton-ton dyker upp, dock med lite tid i karaff och glas dyker det upp behagliga kaffetoner (Skånerost). Visst, doften är klart godkänd men den sista lilla finessen saknas tycker jag. I munnen verkar vinet hamna längre in i munnen och längre bak på tungan (pga spetsigare form på kupan som gör munnen lite mer o-formad?) och bitterheten känns mer markant jämfört med Gold med lite potatisskal i eftersmaken. Eftersom en gammal missuppfattning är att bitterhet känns längst bak på tungan har jag ingen vettig förklaring till att jag upplever vinet bittrare ur Universal. Men, efter två timmar känns vinet finstämt i Universal och utöver ovan nämnda kaffetoner kommer det även fram en stallighet som jag inte känt tidigare med en liten knorr av potatisskal i slutet.

Om det ska finnas något vin kvar till imorgon får jag nog börja hälla upp i Universal, i Gold är vinet nämligen vådligt lättklunkat. Eller nja, det visar sig att med lite tid verkar Universal komma ikapp Gold kvalitetsmässigt när det gäller doften och möjligen även smakupplevelsen. Mycket intressant; Gold passar tydligen bäst under 0-2 timmar och Universal från 2 timmar och framåt. Hm, otippat!

Visa bifogad bild 22881
Dammit (bokstavligen på både svenska och engelska) vad gott det var!

Ah - jag skulle alltså bara haft lite tålamod och inte bara kört shop'n'pop'pour utan hejdat mig i sisådär 12 år...

 

[The Wall]

Ah - jag skulle alltså bara haft lite tålamod och inte bara kört shop'n'pop'pour utan hejdat mig i sisådär 12 år...

Japp. Och med dagens erfarenhet kommer jag stå framför hyllan nästa gång och inse att ”2006 var ju bra, jag kanske borde köpa 6 flaskor....?”

 

[StefanAkiko]

Botaniserar på kwäk-hyllan.
Där ställer jag allt det där som följer med mina auktionsvinster som är okänt på CT som jag inte ids lägga upp och sådant som förvisso finns på CT men av olika anledningar får låga förväntningar av mig.
I afton en exceptionellt slätstruken sak från Sydfrankrike och en förvånansvärt intressant flaska från Penedes.

1998 Mas Sainte Berthe, Les Baux de Provence, 80p
Det här är förvisso balanserat, men ingenting att skriva hem åt.
Bidde bara ett glas.

2001 Casa Vella D'Espiells Penedès, 86 p.
Här pratar vi positiv överraskning. För mig är Juve y Camps en bra Cavaproducent. Men, de fixar också habil CS i varm stil. Me like! Redan etiketten ger ju ett starkt bonusvärde genom dess oefterhärmligt spanska kitschighet.

Från CT:
A bold non-fruity delicious wine with a touch of oak and a good dousing of stables. Brett at its finest @chambertin
A whimsical hot clime CS.
Fully mature, not at all tired.
A bargain!

 

[Wintermute]

Brännland iscider 2015, 35 brix.
Välbalanserat och med lång eftersmak. Koncentrerad äppelmust, plastdunk, hallongodis och ännu mer äpplen. Kanske toner av citron i den torra eftersmaken. Riktigt smarrigt. Förmodligen ännu bättre till roquefort eller gåslever.