2013 Cicci Picololomini d’Aragona Brunello di Montalcino
Den här flaskan och några till hittade vi förra helgen när vi letade efter något annat så nu skulle det kanske passa bra till en grillad bit kossa med tomatsås och lite grönsaker i någon form. Egentligen ville jag testa någon av de 2009-or som vi hittade, men tydligen hamnade den lådan långt ner i samlingen så det fick bli lättaste lådans lag och årgång 2013 får presentera sig.
Ur med korken vid 16.30, ner i karaff, och väntan i sådär två timmar. Under tiden kan vi försöka med att bestämma oss för vilka glas som kan tänkas passa och hur vinet smakar direkt från flaskan. Efter en del velande slutar det med
Zalto Universal, men med tanke på att vi har en klon av sangiovese i glaset väljer vi att ta det säkra före det osäkra och plockar fram även
Gabriel Gold.
Zalto Universal är först ut; varmt intryck med viss eldighet (15%), mogen sangiovese-känsla, nybakad pinjekotte, lite mer björnklister än finstämd bittermandel, dock något knutet intryck. Munnen då? Syra, syra och åter syra. En ung rieseling är nästan ingenting i jämförelse (nåja), viss eldighet och något tunn kropp. I eftersmaken hänger eldigheten kvar en stund. Mat börjar kännas som ett måste om man inte vill dränera spottkörtlarna helt och hållet.
Gabriel Gold; här är doften mer dämpad och faktiskt lätt parfymerad på gränsen till Maja-tvål. Det är ingen parfymbomb som slår emot näsan, utan mer ett intryck av att ”det verkar finns något i doften som jag känner igen…”. Viss beska i doften och eldigheten kan anas i förväg, mer äldre körsbärskärnor än bittermandel och björnklister. Inte lika påtagligt åldrat känns det som. I munnen då? Jo, visst finns det syra, men det är eldigheten som kommer en tungspets före syran, som dessutom inte känns lika attackerande som i Universal. Lite beskare intryck i munnen och klart snällare mot spottkörtlarna. På gränsen till att det faktiskt går att dricka utan mat.
Ok, vi väntar tills maten blir färdig och återkommer.
Jahapp, klockan har tickat fram till 20.00 och vinet får sällskap av grillad entrecôte med lite ugnsstekta potatisskivor, tomatsås och lite annat gott.
Universal; doftmässigt lite dammigare intryck än tidigare. I munnen; inte lika syrlig som tidigare men eldigheten finns fortfarande närvarande. Det verkar som om vinet har blivit något snällare av en extra timme i den friska förortsluften.
Gold; doftmässigt snällare än tidigare, mer intryck av mogen sangiovese-isk klon. Faktiskt lite mer knutet intryck än tidigare, har krupit ihop i glaset jämfört med tidigare. I munnen då? Syran har dämpats en del, men är fortfarande klart närvarande tillsammans med eldigheten. En smula bränt intryck, men bränt vad? Ko-proteiner? Kanske lite väl eldig, syrlig och besk ändå. Hm, nåja.
Ok, tillsammans med maten då? Jodå, helt ok i båda glasen, men rökigheten i tomatsåsen (pga rökt paprikapulver) hade kanske något från Sydafrika från 2008 hade passat lite bättre, men kvällens vin var ändå inget totalhaveri. Dock, jag börjar dessvärre mer och mer inse att brunello inte riktigt passar ihop med våra smaklökar på samma sätt som sangiovese gör. Nåja, de sex flaskor av en yngre årgång som väntar på att bli uthämtade i närtid lär ändå bli bra om sådär 15-20 år. Som Axl sjunger:
"Said woman take it slow and it'll work itself out fine
All we need is just a little patience"
Visa bifogad bild 23154
"Acid and fire what a beautiful combination" som Andy Bell skulle sjunga om han druckit lite mer Brunello.