Högt ärade suputkollegor.
Förra helgen hade
Matter of Taste sin första (och förhoppningsvis inte sista) vinmässa i Zürich.
Eftersom jag själv inte kände till bakgrunden innan jag fick inbjudan i brevlådan så kan jag nämna att om jag förstått det hela rätt så är Matter of Taste intimt sammankopplade med (ö)kände Robert Parker. Temat var enkelt, 500+ viner som alla fått 90 poäng eller mer skulle presenteras av vinmakare/importör/annan - under en helg, alltså som Vinnordic fast betydligt bättre viner. Misstänksam som jag är så närmast utgick jag ifrån att det skulle bjudas på stora mängder uppspritad svartvinbärssaft, helt i Parkers smak. Tack och lov visade det sig vara mycket långt mellan de vinerna vilket skulle kunna innebära att Parker själv inte sätter så mycket betyg längre. Det är jag tacksam för.
Hur som helst, jag separerade min plånbok från de drygt 1100 riksdaler (omräknat i CHF) som spektaklet skulle kosta för två intensiva eftermiddagar. Naturligtvis enbart för att kunna skriva en konsumentupplysning här och ingen som helst egoistisk tanke på min egen njutning i kombination med skadeglädje över att ni stackare satt i svinkalla Sverige med någon enstaka hyggligt ok pava.
Med så pass många provade viner sammanfattar jag det hela med "trendspaningar" med kommentarer kring extra intressanta flaskor.
500+ hinner man inte med på två eftermiddagar om det ska analyseras åtminstone något lite så det blir till att välja. Italien är ingen större favorit just nu så där lämnar jag blankt. Skippade även Tyskland eftersom jag konsumerar en hel del därifrån så de kunde uteslutas.
Champagne fanns representerad och kul var att representanten för Taittinger visade sig vara svensk. Deras Comte 2006 kunde för tillfället dock inte hänga med det som Bruno Paillard (i egen hög person) serverat precis innan. Vid bordet innan Bruno höll Duval-Leroy hov med två väldigt trevliga vintageflaskor från 2006 respektive 2000. Deras NV kändes dock översöt i min mun. Generellt så konfirmerades att jag och Parker inte är direkt överens om betygen vad gäller Champagne.
Provade en del Bourgogne och blev i vanlig ordning besviken. De vita kan fortfarande leverera men rött från Cote de Nuits and Cote de Beaune ligger kvalitetsmässigt låååååångt under vad som kan förväntas både pris- och konkurrensmässigt. Just nu känns det som att det enbart är etikettdrickare som fortfarande hänger kvar vid röd bourgogne för resten av pinot noir-världen gör bättre viner till lägre kostnad. Om de inte skärper sig lär det sluta med att EU får ytterligare ett franskt stödområde på halsen.
Bordeaux håller betydligt bättre klass men det känns ändå som att området lever en del på gamla lagrar. Normal brukar välkända egendomar vara försiktiga med att ta med sina bästa produkter på vinmässor, de säljer ju detta till höga priser i alla fall. Kul då att se att Ch Pontet-Canet tagit med sin 2010 som fått 100 pinnar. Vinet har en oklanderlig balans men jag saknar ändå den där extra kicken som jag förväntar mig av 100 pinnar. Tunnel?
Vidare till Chile och hade inte heller här några större förhoppningar. De har under lång tid gjort endimensionella viner av typ MER-frukt som tvärdör i glaset efter fem minuter. Det serverades fortfarande en hel del sådant men där fanns också några pavor - i synnerhet en cab sauv som jag tror är 2013 Cabo de Hornos från Grandes Vinos de San Pedro (det var lite stökigt vid just det bordet så jag är inte hundra på vad som hälldes i mitt glas, Chile och cab var det i alla fall) - som visar att de kan om de vill och att det så smått börjar röra på sig. Dock var det många av vinerna som definitivt inte når upp till 90 poäng i min bok. Kan ändå vara värt att hålla ögonen på framöver.
En riktig höjdare, precis som förväntat, var Portugal. Oerhört insmickrande viner med rejäl ryggrad. Bästa producenten var i min mun
Reynolds med härligt drickbara viner. Jobbar mycket med druvan alicante bouschet som är en korsning av petit bouschet och grenache. Släktskapet med grenache är mycket tydlig i vinerna.
Provade också en del sherry och det var likaledes mycket bra viner till ringa kostnad. Här drog jag i mig det bästa vinet under helgen - 1946 Don PX Convento Seleccion (Toro Albala). Tjock och mörk som tjära med en oerhörd koncentration och fantastiskt balanserad sötma. Behöver jag ens nämna ordet 'komplext'? 100 ytterst välförtjänta poäng från både mig och Parker och trots ålder och poäng endast strax över 2000 svenska pesetas och det enligt schweiziskt kostnadsläge. Trots priset är det faktiskt fyndstämpel enligt mig och i synnerhet de som håller Madeira högt kan fundera på att slå till. Eftersom jag är en så otroligt ödmjuk och diskret person skickade representanten med lite extra för mig att njuta av vid ett senare tillfälle.
Det provades naturligtvis en hel del annat också men det var mer spridda skurar vilket inte riktigt låter sig sammanfattas i en trendspaning så jag sätter punkt här.