SV: Idag dricker vi
Blev lite "grave-digging" bland källarens vita torra (mest Bordeauxer) i helgen.
Hade en flaska kvar (av 3 inköpta ngn gång på sent 90-tal) av
1983, Ch. Smith Haut Lafitte .
De föregående flaskorna har bara varit att hälla rätt ut i vasken pga en stark doft av avlopp och ruttna ägg ihop med en snipig och besk smak utan rondör eller frukt.
Årgången var tydligen riktigt besvärlig under framför allt augusti med värme och fukt som skapade grogrund för mycket röta. Något som varit enbart positivt för Sauternes och Barsac men inte lika bra för dom torra vita där man inte vill ha röta på druvorna.
Hade med andra ord inte ngn större förhoppning att den här sista flaskan skulle leverera något annat den heller.
Det började i alla fall helt ok med en doft som inte hade ngn svavelanstötning alls utan doftade fint av gammal vit Bordeuax (nästan Semillion-lik men Smith har ju ingen eller mycket lite av den druvan i sitt vin) med bivax och bittermandel ihop med en lätt petroleumton. Sen var det slut på det roliga och samma bittra snipigt syrliga smak gjorde fortsatt drickande omöjligt.
I stället gick korken ur
1996, Ch. Smith Haut Lafitte som visade helt andra takter.
Doften är inte så stor men helt ren med en lätt anstrykning av ek, halm, mandel, lite krusbär och aprikos.
I munnen så är syran fortfarande förvånansvärt pigg och ungdomlig men annars så känns vinet moget.
Det är inget stort bygge i längd eller extraktrikedom men föredömligt balanserat och passade väldigt bra till den fisken med krämig smakrik sås som vi hade det till.
Inte lika mycket med en fot i graven utan snarare krispigt ungt och blygt i doften var sedan
2004, Pacherenc du Vic-Bilh, Domaine Labranche Laffont.
Pacherenc du Vic-Bilh kan lite förenklat sägas vara den vita motsvarigheten till Madiran. Druvorna som används är bl.a Petit och Gros Manseng men även Arrufiac, Sauvignon Blanc och Sémillion är tillåtna. I sina bästa stunder så är dessa viner klart njutbara med en härlig syra som unga och fint doftspektrum av lite exotiska frukter och blommighet. Den här flaskan var lite blyg i doften till en början men med lite luft och högre temperatur så växte den. Syran och frukten fanns där fortfarande helt intakt och det skulle inte varit några problem att spara den ytterligare 3-5 år utan risk för att trilla över kanten. Dessa viner ihop med Jurancon (ungefär samma druvsammansättning) är klart underskattade budgetviner som med lite lagring blir intressanta. Såg att Montus fanns representerad på SS med en Pacherenc du Vic-Bilh (
http://www.systembolaget.se/95628). Får ta och prova den och se hur den är.
En hel helg får ju inte passera utan ngt rött heller och efter några Grenacher den senaste tiden (bl.a en
2006, Côtes du Rhône "Les Garrigues", Domaine de la Janasse som var tokung och nästan knuten samt en
2005, Châteauneuf-du-Pape, Domaine de la Solitude som var aningen mogen, kryddig, varm och lite brettig) så kände jag mig sugen på ngt helt annat och därfor provade vi en
2003, Barolo "La Serra", Giovanni Voerzio. I sin riktiga ungdom så var det här vinet väldigt fatigt och nästan obehagligt vaniljigt i doften. När jag återvände till det i vintras så hade faten sjunkit in i vinet på ett förbluffande bra sätt. Vissa druvor verkar verkligen kunna tugga i sig ek utan att haverera och både Nebbiolo och Pinot Noir verkar ju vara sådana. Årgånen är klart markerad av hettan och en viss värme finns i vinet i en form som inte är helt "Barolo" men ändå rätt trevlig att sniffa på. Det blev mer tjära än rosor här och en ton som var väldigt högra stranden Bordeaux. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gav mig den Bordeaux-känslan men det var klart det som jag kom att tänka på först. Detta mixat med en fruktsyra som var mer Bourgogne än ngt annat. Skön blandning helt enkelt och dessutom radikalt annorlunda mot många andra vintyper så jag gav mig själv ett löfte att lägga mer tid på Nebbiolo för det här var verkligen toppengott.
