This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
Det har redan genomförts studier av det slaget som visade på att samma vin upplevs väldigt olika i uppmätt aktivitet i hjärnan beroende på vad som påståtts om vinets pris/kvalitet innan.
Jag är bevisligen inte upplyst nog att roas särskilt av denna poesi du postar även om jag förstår diktens fyndighet och lek med ord. Det som jag tycker är intressant – med tanke på diskussionen i tråden – är hur en kunnig förklarar diktens kvalitet för en mindre insatt på samma vis som en duktig vinskribent kan få en mindre kunnig att hitta mer kvaliteter i ett vin än de hade gjort utan vägvisning.
Är inte detta exakt samma sak som att mäta subjektivitet? Och för att få någon slags objektivitet behövs i så fall ett tillräckligt stort statistiskt urval?
Det är som med humor. För en som saknar sådan är det omöjligt att förklara varför något är roligt.
Jag tycker att du misstar dig och resonerar konstigt eller möjligen har missat kontexten.
Väldigt bra tillägg rörande intersubjektivitet och varför det är ett användbart begrepp även för vin.
Kanske inte riktigt så enkelt men det är i alla fall ett sätt att ta sig ur såväl den totala relativismens nihilistiska återvändsgränd som den naiva (och banala) objektivitetstilltrons för-kantianska dagdrömmeri (tänk bokstavstrogen religiös läsning av Bibeln eller Koranen t ex). Och förenligt både med en objektsorienterad ontologi à la Graham Harman och en mer relativ, dialogorienterad, etik såsom Levinas t ex. Där ingendera av de senare egentligen ifrågasätter möjligheten av (att erfara) ett bättre vin.
)
Mycket intressant inspel, men är inte helt säker på att jag köper fullt ut hur du porträtterar mina åsikter i ämnet. För säkerhets skull kommer här ett försök till förklaring:Kanske inte riktigt så enkelt men det är i alla fall ett sätt att ta sig ur såväl den totala relativismens nihilistiska återvändsgränd som den naiva (och banala) objektivitetstilltrons för-kantianska dagdrömmeri (tänk bokstavstrogen religiös läsning av Bibeln eller Koranen t ex). Och förenligt både med en objektsorienterad ontologi à la Graham Harman och en mer relativ, dialogorienterad, etik såsom Levinas t ex. Där ingendera av de senare egentligen ifrågasätter möjligheten av (att erfara) ett bättre vin.
Om man är mer tilltalad av logisk empiri så kan man tänka sig en sorts majoritetsbeslut baserat på observerbara lustimpulser (à la Mattias Schyberg) eller sätta sin tilltro till Kritikerns referat av en egenupplevd lustimpuls (à la Hans Artberg) dvs i det senare fallet så antingen förstår man själv storheten med Tranströmers metaforik eller så kan man lita på någon som man uppfattar vet bättre och sedan med dyrköpt erfarenhet (så mycket att läsa/dricka) försöka komma till en punkt där man själv också erfar sagde poets storhet. I själva verket tror jag att vi oftare än vad vill vi tro befinner oss i det där sista: vi gifter ihop en helt igenom naiv men ändå sympatisk och lättförståelig tilltro till objektiva utsagor, som i sin tur helt och hållet vilar på rakt av subjektiva upplevelser, hos personer som vi bara känner som avatarer i en tidskrift eller nätforum
Vem är egentligen denne Robert Parker som tydligen fortfarande, efter sin pension, ger ut poäng? Kan man nöja sig med att läsa samtliga litterära verk som omnämns av Harold Bloom i The Western Canon och sedan känna sig nöjd? Eller ska man gå sin egen väg? Jag tänker att de som väljer detta ensamma stråk har alla för länge sen lämnat detta i grunden intersubjektiva forum....
Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat!
Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall.
Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten.
Detta vet du säkert.
Willy Kyrklund (100 år sedan han föddes i år, vilket Sveriges Radio uppmärksammat på ett trevligt sätt i påskhelgen - förmodligen eftersom där verkar finnas fler personer som inte bara styr efter topplanternan
Det du verkar prata om är att det är svårt att nå människor utanför ens egna intersubjektiva gruppering?
Instämmer men min poäng (som du säkert försotd) är att det inte behövs en 100-poängskala för att göra indelningen i plonk-mellan-hög. Eftersom mätinstrumentet är våra sinnen behöver skalan inte vara finare än vad vi klarar av att särskilja på ett konsekvent sätt vid upprepade tillfällen. "Preciseringen" blir ju mest för egen del och är i egentlig mening inte en precisering. Precis som att en 1000-poängsskala inte är mer precis än en 100-poängsskala när vi mäter vin.Med hjälp av 100-poängskalan kan vi dock snabbt placera ett vin i ett intervall i likhet med ”plonk, mellanklass och hög klass” med hjälp av BLIK för att därefter precisera sin poäng inom intervallet med ett mer subjektivt förhållningssätt. Lite så tänker jag själv vid bedömningar.
Jag förstår. Kanske finns där universella kvaliteter. Jämförelsen med gyllene snittet är bra, men upplever att det är en parameter i samma anda som BLIK för vin. Balans är för övrigt svårt med smakupplevelser då vi har olika känslighet för olika arom- och smakinslag vilket gör att bruset mellan olika individer riskerar att bli väldigt stort. Tänker exempelvis på alkoholhetta i vin och att vissa kan uppleva fat eller överdriven syra mer negativt än andra beroende på olika fysiska förutsättningar.
Upprepar vad jag skrev tidigare.
Vin 1 görs av Chateau Margeaux som har gjort vin i hundratals år och där kunskapen har förts vidare för varje generation. Slottet har även en längre tid haft kapital för att investera närmast obegränsat i utrustning, vinmakare och experter.
Citera och nämna fenomenoligins fader och en av 1900-talets giganter inom ett dygn! Det hade jag inte förväntat mig av någon som förväxlar Cato med Cicero.Då har du trampat in i solipsismen, vilket naturligtvis för med sig sina egna problem.
Men det är fint, ändå, att forumet upprätthåller en tradition med uråldriga anor. Russel sammanfattar problematiken väl i "History of western philosophy när han avhandlar atomisterna:
The atomists, unlike Socrates, Plato, and Aristotle, sought to explain the
world without introducing the notion of purpose or final cause. The ‘final cause’
of an occurrence is an event in the future for the sake of which the occurrence
takes place. In human affairs, this conception is applicable. Why does
the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways
built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained
by the purpose they serve. When we ask ‘why?’ concerning an event, we may
mean either of two things. We may mean: ‘What purpose did this event
serve?’ or we may mean: ‘What earlier circumstances caused this event?’ The
answer to the former question is a teleological explanation, or an explanation
by final causes; the answer to the latter question is a mechanistic explanation.
I do not see how it could have been known in advance which of these two
questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience
has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge,
while the teleological question does not. The atomists asked the mechanistic question,
and gave a mechanistic answer. Their successors, until the Renaissance,
were more interested in the teleological question, and thus led science
up a blind alley.
In regard to both questions alike, there is a limitation which is often
ignored, both in popular thought and in philosophy. Neither question can be
asked intelligibly about reality as a whole (including God), but only about
parts of it. As regards the teleological explanation, it usually arrives, before
long, at a Creator, or at least an Artificer, whose purposes are realized in the
course of nature. But if a man is so obstinately teleological as to continue to
ask what purpose is served by the Creator, it becomes obvious that his question
is impious. It is, moreover, unmeaning, since, to make it significant, we
should have to suppose the Creator created by some super-Creator whose
purposes He served. The conception of purpose, therefore, is only applicable
within reality, not to reality as a whole.
A not dissimilar argument applies to mechanistic explanations. One event
is caused by another, the other by a third, and so on. But if we ask for a cause
of the whole, we are driven again to the Creator, who must Himself be
uncaused. All causal explanations, therefore must have an arbitrary beginning.
That is why it is no defect in the theory of the atomists to have left the
original movements of the atoms unaccounted for.
Citera och nämna fenomenoligins fader och en av 1900-talets giganter inom ett dygn! Det hade jag inte förväntat mig av någon som förväxlar Cato med Cicero.
Citera och nämna fenomenoligins fader och en av 1900-talets giganter inom ett dygn! Det hade jag inte förväntat mig av någon som förväxlar Cato med Cicero.