Nå hur gick det?
Efter lite klickande och väntande var det med spänd förväntan som paket från när och fjärran hämtades ut och öppnades varefter innehållet radades upp för en genomgång. ”Men vad är detta?! Ännu fler glas?!” var hustruns, förmodligen fullt normala, reaktion som jag snabbt försökte släta över med att viska ”Boooorrrrdåååååhhhh” i hennes högra öra. För att vara på den säkra sidan nämnde jag med min sammetslenaste röst i hennes vänstra öra att det vankades kvalitetsriesling eller Champagne som inledning. Eller både och, om så önskades. Allt för att försäkra mig om att jag befann mig på den riktigt säkra sidan och betryggande avstånd från minerat område, det som i vardagligt tal oftast benämns ”fullkomligt onödiga utgifter” (bara ”onödiga utgifter” är i alla fall näst intill hanterbara). En kort stund övervägde jag att Langhe:a med en Barolo också, men jag ville ju inte ”overdo it” så jag avstod.
Av ekonomiska skäl och utrymmesdito (glas i plural tar väldigt mycket plats) har jag, än så länge (?) bara införskaffat ett glas av Sophienwald Phoenix Bordeaux, Grassl 1855 och Lehmann Sommier Dionysos. Som gubben i lådan dök även Mark Thomas (Selection red wine) upp i sista stund, en österrikisk producent som förefaller hyllad utomlands. Eller i alla fall i USA och Storbritannien, mer utomlands än så orkade jag inte googla. Jag höll nästan på att ta med Jancis Robinsons glas också, men tyckte att kupans botten har för rundad form för att platsa i uppställningen. Tanken är att jämföra hur olika viner beter sig i glasen doft- och smakmässigt samt hur upplevelsen av glasen är; behagliga att dricka ur, balanserade, trevliga att hålla i etc. Förhoppningsvis skulle jag även lyckas undvika att genomföra hållbarhetstest, men klantighet är tyvärr lite svår att gardera sig mot.
Nåväl, nyförvärven ställs mot Zalto Bordeaux, Zalto Universal, Gabriel Gold och Gabriel StandArt. ”Varför är Universal och StandArt med?” kan man möjligen undra. ”För att det går” är det enkla svaret, men huvudsakligen för att spara lite tid framöver tänkte jag att det även blir ett test i testet; utöver att jämföra munblåsta glas mot varandra passar jag även på att testa Universal mot Gold och StandArt som ”universalglas” (för att båda numera finns hemma). Ibland skickar jag även in ”rätt” glas från Zalto (tex Bourgogne/Nebbiolo) för att jämföra hur stor skillnaden är mot ”fel” glas (Bx/Universal) när jag provar PN eller Nebbiolo. Eftersom det är så roligt att köra diskmaskin får mina Spiegelau Authensis Tasting delta för att se och lära hur
riktiga glas gör.
Hårda fakta (glas/höjd i mm/volym i ml/vikt i g/pris per st ex frakt) om glasen är som följer;
Lehmann Sommier Dionysos; 256 mm/ 800 ml/ 161 g / 32 €
Zalto Bordeaux; 228 mm / 765 ml / 123 g / 370 SEK
Grassl 1855 230 mm / 760 ml / 94 g / 250 SEK
Mark Thomas Selection Red 220 mm / 620 ml / 106 g / £ 25
Sophienwald Phoenix Bordeaux 228 mm / 570 ml / 88 g / 30 €
Gabriel Glas Gold 230 mm / 510 ml / 90 g / 375 SEK
Zalto Universal 235 mm / 530 ml / 112 g / 365 SEK
Gabriel Glas StandArt 230 mm / 510 ml / 150 g / 200 SEK
Spiegelau Authensis Tasting 186 mm / 320 ml / 154 g / 118 SEK
Styckpriset har jag tagit från de leverantörer, såväl svenska som utländska, som faktiskt säljer enskilda glas. Undantaget är Gabriel Glas och Mark Thomas där minsta kvantitet som säljs är i 2-pack och Spiegelau som vanligen går i 4-pack. Köper man 6-pack (omkring 2.000 SEK/6-pack verkar vara standard) blir priset per glas sannolikt någon tia lägre för de flesta glas, men framför allt för Gabriel StandArt och Gold (när de inte är slutsålda) där det skiljer omkring 40 kr per glas. Grassl verkar sympatiskt nog kosta lika lite oavsett antal. Eftersom jag är extremt måttlig i allt jag gör har jag när det gäller nyförvärven (nyfördärven?) köpt minsta möjliga kvantitet (1 st av Lehmann, Grassl, Sophienwald och 2-pack av Gold och StandArt samt Mark Thomas). Zalto och Authensis hade vi hemma sedan tidigare så de klassas inte som nyförvärv. Jag vill även passa på att tacka Johan på Fine Wine Service som personligen levererade Grassl-glaset till mig i Sollentuna. Om jag hade köpt tex 12 glas kan jag förstå den personliga leveransen, men för ett ynka glas?! Nu kanske man inte ska hoppas på personliga leveranser varje gång, men jag var ändå mycket imponerad och tacksam. På tal om snabba leveranser vill jag även berömma Vino som skickade min första beställning med raketfart; jag klickade hem glasen mitt på dagen en söndag och redan samma kväll kom besked från Vino och Postnord att leveransen var på väg. Dessutom, efter missödet med ett transportskadat Gold-glas dök det raskt upp ersättningsglas, snyggt! Lehmann beställde jag från Tyskland och Sophienwald från Österrike, men båda finns att tillgå i Sverige i flerpack från tex Prowine, vilket sannolikt går snabbare och förmodligen till ungefär samma kostnad som utomlands. Mark Thomas fick jag leta ordentligt efter innan jag hittade Selection i Storbritannien, Double Bend verkar däremot finnas tillgänglig i Sverige.
Efter ett litet sidospår om leveranser återgår vi till huvudspåret; som synes ovan är förefaller det röra sig två olika storlekar på en ”Bx-kupa”. En storlek som i princip rymmer en hel flaska, vilket är praktiskt om man inte vill dela med sig av sitt vin eller ”ska bara ha ett glas” och en storlek som rymmer ungefär tvåtredjedels flaska, vilket är praktiskt om man är fler än en som ska dricka vin. Sophienwalds Bourgogne rymmer visserligen 71 cl och skulle möjligen varit med istället, men eftersom det glaset är mer ”Bourgogne-ig” till formen tyckte jag att det skulle bli lite orättvist att gå bara på volymen. Som bekant tillverkas Gabriel Glas bara i en form och storlek så där fanns inget val. Tanken är ju att se hur de olika glasen presterar med det vin de är tänkta för och även med det vin de kanske inte är tänkta för.
Låg vikt verkar vara populärt och som referens kan nämnas hur mycket andra glas väger. I Riedels Vinum-serie väger glasen som följer; Bordeaux 196 g, Syrah 193 g, New World Pinot Noir 159 g, Riesling/Zinfandel 151 g. Orrefors Merlot Champagne väger 142 g, Orrefors More XL 201 g, Orrefors More Vin 175 g.
Zalto Bourgogne väger 105 g, vilket jag tyckte var förvånansvärt lite jämfört med Zalto Bordeaux som väger i snitt 123 g (en spridning mellan 113 g och 131 g för de 8 glas jag vägde). Ett Zalto Universal vägde 117 g och ett annat 110 g, men i snitt 112 g (en spridning mellan 108 g och 118 g för de 10 glas jag vägde). Kanske inte så stor skillnad och möjligen var det vågens dagsform som avgjorde, men för att försöka få fram en någorlunda korrekt snittvikt var det bara att massera vågen och hala fram alla 52 tillgängliga Zaltoglas för vägning (Bourgogne och Vitvinsglasen fick i ren eufori också passera vågen). Hustrun mumlade något om ”överdrift” när hon insåg vad jag höll på med, medan jag lugnt förklarade att det är ”noggrann” som är den korrekta beskrivningen. Överdrift är när man väger alla 32 Riedel-glas
också, men till min förvåning verkade hon inte alls hålla med mig. Efter den korta diskussionen får jag medge att jag därefter blev lite slarvig och bara tog två Zalto-glas utan att kontrollera hur nära snittvikten de låg. Gabriel Gold höll sig viktmässigt på samma nivå; 88, 88 och 86 g liksom Mark Thomas som höll sig på 101 och 105 g.
Eftersom alla, nåja ganska många, dricker ”Bordeaux” tyckte jag att det skulle vara ett lämpligt vin att använda för att jämföra de olika glasen. Nyfiken som jag är undrar jag dessutom i nuläget om glasen beter sig olika beroende på om det ung eller lite äldre Bx i glaset. Efter att ha försökt lokalisera liknande druvblandningar från samma distrikt och var på vippen att skriva ”samma producent hade givetvis varit optimalt, men hey, ingen är perfekt” råkade jag hitta en producent som kunde tillhandahålla två årgångar med visst åldersspann; Chateau de Lauga 2000 och 2015. Som en bonus behövde jag varken googla på suspekta utrikiska organförsäljningssidor eller erkänna för hustrun att ”ähum, vi har just druckit upp köksrenoveringen” för att komma över flaskorna. Om det är bra eller dåligt återstår att se, men vinerna uppfyller kriterierna ”Ung respektive inte fullt så ung från Bordeaux” och vi hoppas undvika en ny Freakshow (nä, det vinet var faktiskt inte särskilt kul och man gjorde bäst i att hälla det i Orrefors More XL så man slapp känna doft och smak). Och apropå ”ingen är perfekt” - I beg to differ and rest my case of Chateau de Lauga
Enligt importören har vinerna följande specifikationer:
Lika för båda; Ch de Lauga äger 13 ha vinodling, främst i Haut Médoc, men även i Saint Julien, grusig jordmån med kalkstenslera under, 55% Cabernet Sauvignon, 40% Merlot, 4% Petit Verdot, 1% Carmenère. Manuell skörd, jäsning på ståltank, skalkontakt i 25-30 dagar, därefter vila i 12 månader på franska ekfat varav 90% gamla och 10% nya.
Ung: 13,5% alkoholhalt, ”2015 var en klassisk årgång i Bordeaux med en mycket varm vår och sommar följt av en något svalare augusti. Bästa årgången sedan 2010 och en årgång med lite mer fruktighet än stramhet.”.
Inte lika ung: 12,5% alkoholhalt ”2000 startade lite svårt med en komplicerad vår men en fantastisk sensommar och höst gjorde detta till en underbar årgång som nu befinner sig mitt i sitt drickfönster. Vinerna har en klassisk struktur med en något generösare fruktighet än vanligt. Mognadstoner av torkad frukt, tobak, multna löv och tryffel belönar en för att man väntat 19 år med att öppna flaskan.”.
Vän av ordning undrar stilla om man riskerar att missa något om man öppnar flaskan några månader i förtid. Hm, jag chansar, vinet är ju ändå inne på sitt 19:e år i flaska. Skörd i september/oktober 2000, maceration i 25-30 dagar och sedan 12 månader på ekfat; 19 år i flaska borde enligt importören innebära att flaskan ska öppnas tidigast i december 2020 om inte någons almanacka går fel.
Först en hälsokontroll direkt från flaskan, ingen TCA tack för det (även om första intrycket av ”äldre” Bx gav ett stukat intryck), sedan marsch ner i karaff för en dryg timmes stretchning. För att använda en golf-metafor; ingen går väl direkt från bilen till första tee utan att värma upp på rangen? Jag brukar i och för sig springa från bilen direkt till första tee, oftast via bagboden, men det är minsann också en godkänd uppvärmning; hellre stel och andfådd än bara stel.
Jag funderade på om de mindre kuporna skulle få inleda, men om ett glas presterar bra borde inte kupstorleken ha en avgörande betydelse även om mer luft i kupan brukar vara hälsosamt för upplevelsen. Dessutom passade jag på att ta ett extra varv med de stora kuporna direkt efter de små bara för att eliminera funderingarna ”hur-vore-det-om-jag-hade-börjat-med-små-kuporna-i-alla-fall”. Somliga (min störiga fru) verkar tydligen ha ett uttryck för det tillvägagångssättet; ”att gå till överdrift” (igen!). Själv tycker jag som vanligt att ”noggrann” är både kortare och mer adekvat.
Men, vi har en ordning som ser ut som följer och, som jag har hört att det tydligen brukar sägas i Melodifestivalspektaklet, nuuuuuuu kööööör vi!
8 cl i varje glas kändes som en lagom mängd att inleda med, kanske mest för att 10 cl hade blivit lite väl svår utmaning att få till ur en flaska oavsett hur vass jag är på att lokalisera två stycken för evenemanget (eller eventet som det heter på modern svenska) lämpliga viner.
Jag anar att de flesta har erfarenhet av något av glasen som ingår i uppställningen och med anledning därav har jag i beskrivningarna av glasen i förekommande fall lagt in ”tunnare än”, ”högre än” vilket ska tolkas som ”lite tunnare än” samt ”högre än den som är närmast lägre” osv, ja ni fattar. Tanken är att läsaren ska kunna bilda sig en någorlunda uppfattning om de olika glasen. Någon gång kanske det dyker upp en matris med alla fakta om glasen. Den lär om möjligt vara ännu rörigare än beskrivningarna.
Lehmann Sommier Dionysos (Frankrike)
I samarbete med Fabrice Sommier (en vass sommelier) har glaset tagits fram. Jag har ingen aning om vilken erfarenhet M. Sommier har av glas, men det är väl inte orimligt att anta att han kommit i kontakt med ”pyramidformen” tidigare.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Hoppla, det här känns som ett stort glas, framtaget för större personer, tänk vältränade basketspelare som mäter 2,20 möh. Bredvid de övriga glasen i församlingen är det här glaset verkligen huvudet högre än alla andra med lång stjälk och aningen högre kupa. Väl i handen ger det ett lite tungt intryck och utan vin i glaset känns det lite obalanserat och smått vingligt; vågar jag luta det åt sidan utan att det tippar över helt? Kupan har kraftigare (nåja) gods med raka och mer lutande sidor än övriga glas (utom Sophienwald) och ger lite Bourgogne-igt intryck. Botten i kupan har i likhet med Zalto och Gabriel en tydlig trattformad botten.
Ung Bx: tät doft, lite gummitoner, gott om luft i kupan, lite svårt att snurra glaset elegant (inget måste, men man brukar vilja ha kvar det mesta av vinet i glaset när man snurrar på det), lite otydlig doft. Smakmässigt lite strävt, ingen direkt antydan till smörkola.
Inte så ung Bx: Initialt lite TCA-vibbar som senare övergår till gammal källare, dessvärre slätstruken smakmässigt. Efter ett tag lyckas jag identifiera lite blyerts och svartvinbärsblad i doften. Hm
Sammanfattning:
Passar på LA Lakers segermiddag; storleksmässigt ett stort glas som, trots sin höjd, inte riktigt når fram till samma nivå som de övriga glasen i uppställningen. Munblåst enligt tillverkaren, men det ger faktiskt ett maskintillverkat intryck jämfört med de övriga. Har man stora händer eller är generellt stor som person (typ basketspelare) lär glaset passa utmärkt.
Zalto Bordeaux (Österrike)
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Som tidigare nämnts är vi väl bekanta med glaset sedan tidigare men jag kan ändå dra mig till minnes de första intryck som vi hade för några sedan; lätt! Det väger ju knappt någonting (jämfört med Riedel Vinum). Formen på kupan ser annorlunda ut och påminner om Iittala Essence. Kupans gods är extremt tunt, raka och svagt lutande sidor och en tydlig trattformad botten.
Ung Bx: Aning obalans i glaset när man snurrar det, ganska tydliga toner av cassis och ceder. Lenare i munnen (än i Lehmann) och inte lika påtagligt syrlig.
Inte så ung Bx: Även här på gränsen till TCA trots en timme i friska kylskåpsluften, viss muggig doft och gammal källare. Efter ytterligare ett tag med viftande av glaset dyker det upp svartavinbärsblad, ceder och grillade padrones. Inte så mycket tanniner, viss syra och strävhet kvar. Lär bli matmässigt bli massakrerad av bearnaisesåsen oavsett glas.
Sammanfattning: Tidigare tyckte vi ”helt otroligt lätt glas och väldigt behagligt att dricka ur. Tydliga dofter och smaker av vinet.” men i jämförelse med de andra spelarna är det inte längre en solklar favorit utan numera bara en favorit, vilket i och för sig inte är fy skam.
Grassl 1855 (Schweiz)
Efter en stunds vetenskaplig efterforskning (googlande) visade det sig att Grassls glas är skapade av Alexander Macht som tidigare arbetade med Zalto. Kanske inte så konstigt att glasen påminner om varandra med andra ord. Lustigt nog hade jag bestämt ordningen på glasen innan jag lyckades googla fram lite mer fakta så det skulle bli spännande att se hur ”Hr Macht macht jetzt” sas.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Det här glaset väger ingenting. Eller jo, 94 gram, men det känns som att hålla i ett A4-ark. Helt overkligt lätt. Stjälken är kortare än de två föregående glasen samtidigt som kupan är längre och foten är bredare. Vi tyckte att Zalto hade extremt tunt gods i kupan, men Grassl har verkligen ett papperstunt och fjädrande gods. Kupan har lutande sidor med ett svagt konvext intryck. Botten är ganska platt och inte lika tydligt trattformad som de andra glasen.
Ung Bx: Bra balans när glaset snurras, tydliga toner av cassis och bränt gummi (?!), aningen syrligt i munnen, men ändå relativt lent. Trevligt glas att dricka ur.
Inte så ung Bx: Påtaglig och närvarande doft, inte riktigt lika muggig känsla som i de föregående glasen märkligt nog. Vinet är mkt lent i smaken och ger faktiskt ett helt ok intryck.
Sammanfattning:
Kombinationen av den stora kupan, korta stjälken och breda foten gör att det påminner lite om att hålla i en yawara (eller kongo som den kallas i Modesty Blaise), men glaset är verkligen otroligt lätt och behagligt att dricka ur. Hustrun associerade dock lättheten och känslan i kupan som ”påminner lite om plast, men ändå inte”, ett intryck som förstärktes när man knackar försiktigt på kupan med en nagel; det blir en dov klang som påminner lite om att knacka på en dator-/tv-skärm. De andra glasen ger ifrån sig en ljusare klang, mer typisk för glas.
Mark Thomas Selection Red (Österrike)
På en del amerikanska och brittiska vinforum lyftes Mark Thomas fram som ett fantastiskt glas och det var kanske huvudsakligen serien Double Bend som hyllades. Formmässigt tyckte jag inte att den serien platsade i min genomgång, men det kanske blir en ändring på det någon gång framöver. Dock visade det sig att MT hade en serie kallad Selection, eller möjligen MT Selection, med en för min genomgång passande formgivning. Dessvärre verkar producentens hemsida fått lite hicka; så fort man vill klicka sig vidare hamnar man i 404-land. Nåja, glas fanns att tillgå i Storbritannien, tyvärr bara i 2-pack så det var bara att öppna plånboken på vid gavel.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Mycket lätt, bra balans, kraftigaste stjälken i uppställningen, lika tunn kupa som Zalto Bx, men ändå väldigt lätt. Mer tydlig Iittala Essence-stuk på kupan och även om hela glaset är kortast i rocken i uppställningen ger det inte ett riktigt lika satt intryck som Grassl. Kupan har svagt lutande och nästintill raka sidor, en hårfin konkavitet kan anas. Botten på kupan är i likhet med Grassl lite plattare än de ändra glasen.
Ung Bx: relativt lätt att snurra på glaset, lite mindre doft som ger mer knutet intryck, lite mer plastpåse i doften än cassis, då hårfint. Kupan känns lite kraftigare i munnen och vinet ger ganska syrligt intryck.
Inte så ung Bx: Grillad padrone tittar inte fram lika tydligt, ger mer intryck av cassis och bränt eneträ. Behaglig att dricka ur, känns dock lite kraftigare i kupan ändå.
Sammanfattning:
Utseendemässigt hamnar glaset tillsammans med Zalto Bx och Gabriel Gold och storleksmässigt mittemellan de två. Den kraftigare stjälken känns lite förbryllande när man ska lyfta i glaset och man upptäcker att det inte alls väger särskilt mycket. Även här ger kupan ifrån sig en lite plastigare klang i nagelknackningstestet. Känns nästan på gränsen till för lätt märkligt nog, upplevs faktiskt som lättare än Grassl helt otippat.
Sophienwald Phoenix Bordeaux (Österrike)
Hoppla, ännu ett glas som nästan inte väger någonting, vi som trodde att Gold och Grassl var överlägset lättast i klassen.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): en miniatyr av Lehmann, dock att glaset liksom Gold är fjäderlätt. Mycket bra balans Kupan har i likhet med Gold och Grassl väldigt tunt gods med raka och mer lutande sidor än övriga glas (utom Lehmann) och ger i likhet med Lehmann ett lite Bourgogne-igt intryck. Botten i kupan har i likhet med Zalto och Gabriel en tydlig trattformad botten.
Ung Bx: aningen svårbalanserad till en början, men ger efter hand ett mycket välbalanserat intryck, koncentrerad doft, inte lika öppen som i tidigare glas, aningen champinjoner och efter hand inte lika påtaglig smörkola som i en del andra glas. Lite liten öppning att dricka, vinet ger syrligt och mer knutet intryck.
Inte så ung Bx: tydligare drag av ”okul” i doften Börjar misstänka att flaskan kan vara lite knas ändå. Syrlig i munnen och ganska tris smakmässigt. Tittar tillbaka på noteringarna och jämför med tidigare glas; Grassl hanterar tydligen lite äldre havererad Bx klart bättre.
Sammanfattning:
jaha, om Lehmann är till för människor av den större storleken så är Sophienwald till för motsatsen; mindre och lättare (minsta öppningen i kupan av alla glasen). Ingen nackdel med det och med det, det är väldigt välbalanserat och trevligt att dricka ur. Ger i likhet med Gold ett mycket nätt, ja till och med ändå nättare intryck.
Gabriel Glas Gold (Schweiz)
Efter att ha läst lite om glaset här på finewines insåg jag att jag var för nyfiken för att kunna motstå att testa glaset. Visst, Zalto gör utmärkta glas och vi är nöjda med dem som vi har, men det skulle kännas lite fånigt att med den drucknes envishet hävda att Zalto är överlägsna när vi inte testat något annat. Sagt och gjort och sedan hamnade vi här.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Det här glaset är lätt. Fjäderlätt. Ganska liten fot, men i förhållande till resten av glaset proportionerlig, samt en supertunn stjälk. Godset i kupan är väldigt tunt och mycket behaglig att dricka ur. Kupan har lutande sidor med ett svagt konkavt intryck. Botten har i likhet med Zalto en ganska tydligt trattformad botten. Som nämnts i ett tidigare inlägg känns glaset möjligen lite obalanserat; kupan ger ett tyngre intryck än stjälk och fot sammantaget.
Ung Bx: öppen doft, tydliga champinjoner (va?), lite mer knuten men ändå intensiv i smaken. Efter ett tag dyker det upp smörkola à la Rollo i doften.
Inte så ung Bx: faktiskt lite knuten, inte lika påtagligt muggig doft. Inga grillade padrones, men däremot svarta vinbärsblad. Vinet är nästan godkänt även i detta glas och glaset är väldigt trevligt att dricka ur.
Sammanfattning: V
Väldigt trevligt att dricka ur och ger liksom Sophienwald ett nätt intryck. Möjligen ger foten ett något underdimensionerat intryck, men glaset växer ju mer man använder det. Den enda nackdelen är att det finns bara en storlek och även om glaset gör bra ifrån sig på många plan vill jag nog ha lite större kupa till pinot och nebbiolo. Däremot var det lite av en skräll att vi tyckte att riesling gjorde så pass bra ifrån sig i glaset när vi testade det tidigare. Förmodligen väldigt bra som provningsglas om man vill prova sig igenom ett flertal olika viner. Eftersom vi har glaset hemma åker det fram väldigt ofta som alternativt glas bara för att undersöka hur det presterar, och det presterar väldigt bra.
Zalto Universal (Österrike)
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Universal dök upp lite senare hemma hos oss; vi hade sedan tidigare Bourgogne, Bordeaux och White och funderade på om vi behövde Universal. Efter att ha testat en hel del Chianti Classico i både Universal och Bordeaux kunde vi konstatera att hade gjort rätt som köpt glasen. Eftersom vi var bekanta med Zalto sedan tidigare kan man säga att intrycken från Bordeaux-glasen är desamma; lätta och brevliga att dricka ur. Formen på kupan är mer lodräta och raka sidor med trattformad botten och ligger ännu närmare Essence-hållet utseendemässigt. Kupan ger med ögonmåttet de minst lutande sidorna.
Ung Bx: väldigt bra känsla när man snurrar glaset, knuten doft som är lite svårplacerad. Smakmässigt något neutral som senare drar åt Chianti Classico-hållet (bittermandel). Något senare dyker även smörkolan upp på besök även här.
Inte så ung Bx: Knuten doft, det finns champinjontoner i bakgrunden, eller är det muggigheten som ändrat skepnad? Smakmässigt mer syra och kropp än i övriga glas märkligt nog.
Sammanfattning:
Vårt val av glas sedan några år när det kommer till Chianti Classico. Gör förmodligen bra ifrån sig som just universal-glas, men liksom för Gold vill vi nog ha lite större kupa till pinot och nebbiolo. Fungerar förmodligen bra som provningsglas om man vill gå igenom ett flertal viner, men kan kanske lite utrymmeskrävande att transportera om man vill ha med sig fler än två glas.
Gabriel Glas StandArt (Schweiz)
Utseendemässigt samma specifikationer som Gold-glaset, dock kraftigare gods i kupa, stjälk och fot. Vi var nyfikna på hur det här glaset skulle prestera jämfört med den prismässigt sett högre variant. Dessutom, skulle glaset kunna konkurrera ut våra befintliga utomhusglas (Orrefors More) och/eller mina Authensis provningsglas?
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): Precis som Gold har kupan lutande sidor, dock utan det konkava intrycket. Godset i kupan känns i de övrigas sällskap som lite väl kraftigt och ligger närmare Orrefors More, dvs förbi Orrefors Merlot, i tjocklek. Foten som har nästan exakt samma storlek som Gold känns märkligt nog inte lika liten, det kanske beror på att stjälken är kraftigare och glaset upplevs som mer proportionerligt. Gav initialt ett lite obalanserat intryck, inte helt olikt Lehmann, men efter att ha testat glaset några gånger har jag vant mig.
Ung Bx: doftar aningen mindre än i Gold märkligt nog, formen är ju densamma. Tjockare gods i allt rakt igenom; kupa, stjälk och fot. Glaset ger lite mer ”bruksig” känsla i munnen. Smakmässigt inte så stor skillnad mot Gold.
Inte så ung Bx: Samma sak här, glaset känns bruksigare att dricka ur och jag glömmer faktiskt bort att notera hur vinet uppför sig. Nåväl, sånt händer och dessutom är glaset för min del egentligen inte tänkt att ersätta inomhusglasen, utan snarare utomhusglasen.
Sammanfattning:
Tja, det var ju inte så dumt det här. Har helt klart konkurrerat ut våra More-glas (som för övrigt finns till salu på Blocket) som utomhusglas. Kommer förmodligen inte att göra bort sig som provningsglas heller, men jag vill nog ha lite tunnare gods i kupan så mina Authensis får nog hänga med ett tag till. Dessutom är Authensis enklare för mig att transportera i befintlig glasväska.
Spiegelau Authensis Tasting (Tyskland)
Hur klarar sig ett rent provningsglas mot servisglas att dricka ur? Tja, eftersom glasen finns hemma var det ju lika bra att testa tänkte vi.
Första intrycket/beskrivning (utseende, vikt, balans, känsla): kort och kompakt, bra balans men lite för liten kupa (jämfört med resten av uppställningen) för att få till vettig verkan med snurrandet.
Ung Bx: mycket knuten doft, lite svår att få grepp om, med lite tålamod dyker det upp cassis och ceder. Vinet ger ett ganska syrligt intryck och strävheten kommer fram mer och mer.
Inte så ung Bx: Fokus på frukten i doften! Lustigt nog kommer frukt-tonerna fram tydligt, fina gröna paprikatoner, helt ok. Drickmässigt, ja märkligt nog helt ok här också. Jaha, det var ju lite oväntat att det i stora glas så muggiga vinet faktiskt presterade godkänt i det lilla provningsglaset.
Sammanfattning:
Nja, mot stora, tunna och lätta glas var väl själva vinupplevelsen inte på riktigt samma nivå, men däremot för att analysera sönder olika viner fyller glaset sin funktion. I Authensis-serien finns det glas med större kupor så har man fastnat för Authensis finns det goda möjligheter att fortsätta med serien. Tasting-glasen finns även i mindre storlek, närmare ISO-hållet, men jag tyckte att vinerna gav ett lite väl knutet intryck när jag använde de glasen.
Riedel Vinum Bordeaux
Jag var helt enkelt
tvungen att testa Riedel Vinum Bx när jag ändå hade bordet fullt av vinglas; två glas till gör liksom ingen skillnad. Hoppar dock över beskrivningen och ”första intrycket”.
Ung Bx: väldigt fruktig både i doft och smak. Eller faktiskt mer frukt än smak så att säga.
Inte så ung Bx: Här var det källartoner igen, avtar något efter en liten stund men hänger ändå kvar i bakgrunden. Nja.
Sammanfattning
Jaha, det verkar finnas något för alla;
Platt botten i kupan; Grassl och MT
Trattformad botten i kupan; alla andra
Kort stjälk; Grassl och MT
Inte kort stjälk; alla andra
Tunn kupa; Grassl, Sophienwald och Gold
Inte lika tunn kupa; alla andra
Konvex kupa; Grassl
Konkav kupa; Gold, Sophienwald (mkt lite)
Stor fot; Grassl
Liten fot; Gold
Mittemellan fot; alla andra
Hög kupa; Grassl
Låg kupa; alla andra
Bourgogne-ig/bredare form på kupan; Sophienwald och Lehmann
Rakare form på kupan; Zalto Bx, MT och Gold har liknande form på kupan
Ännu rakare form på kupan; Grassl o Zalto Universal.
Tyngre; Lehmann
Mellanviktare; Zalto Bx, Zalto Universal
Fjäderlätta; Sophienwald, Grassl och Gold
Svårplacerad; Mark Thomas, inte riktigt mellanvikt och inte riktigt fjäderlätt
Sisyfos hade helt klart ett glidaruppdrag med att knuffa omkring en sten jämfört med hur det är att prova sig fram till ”sitt” glas.
Kan man vågat nog försöka med att ge sig på en slutsats? Nja, i sann svensk mellanmjölksanda, ”alla ska med!”, skulle jag vilja påstå att Gabriel Gold passar väldigt bra in som komplement om man ligger lång i tex Zaltoglas. Både utseende- och viktmässigt passar de in i alla serier, utom Lehmann En del viner gör sig lite bättre i Gold än i Universal och Bordeaux och vice versa. För den som undrar hur man får reda på vilka viner som passar bäst i vilka glas finns det bara ett svar; köp båda och prova. Om oäkta/äkta hälften protesterar, skyll på mig med orden ”någon på ett vinforum har skrivit ett par inlägg som var för sig är längre än ”På spaning efter den tid som flytt” och med sammanhang som ”Finnegans wake” så vi bara
måste prova…”.
Grassl är sanslöst lätta, välbalanserade och oerhört trevliga att dricka ur och får Zalto att framstå som något i tyngsta laget. Att dricka ur Grassl är att få känslan av att lyfta sin hand och det rinner ner vin i munnen. Med andra glas är drickandeprocessen mer traditionell; jag håller i ett glas som jag lyfter och för till munnen. Förutom att jag har vant mig vid Zalto-glasen gör höjden på Bx-kupan (”1855”) i kombinationen med den kortare stjälken och breda foten nog att jag i skrivande stund väntar med att köpa på mig flera glas. Men om man tänker förnya sin glas-garderob och uppskattar fjäderlätta glas, tja Grassl är ett väldigt attraktivt alternativ, särskilt om man väger in den ibland inte helt oväsentliga faktorn ”pris”.
Lehmann känns tyvärr som ”lite för mycket”; större, högre, tyngre plus att det inte går att komma ifrån att glaset ger ett maskintillverkat intryck jämfört med de andra glasen. Det sistnämnda kan iof bero på att de andra glasen är flortunna i kupan. Om man istället vänder sig till Sophienwald då? Tja, det är också ett attraktivt alternativ om man uppskattar fjäderlätta och välbalanserade glas. Dock känns kupan aningen för liten för min smak, men det kan mycket väl vara en vanesak.
Outsidern Mark Thomas gjorde knappast bort sig heller, lätt och välbalanserat, men det som möjligen kan tala emot är tillgängligheten och att det snäva utbudet; jag har bara lyckats hitta MT Selection Red och MT Selection Allround.
Så, det perfekta glaset tycker vi har Zalto Bx kupa men lite högre sidor, Sophienwalds stjälk, vikt som Gold och Sophienwald, fot som Zalto Bx och balans som Grassl och Sophienwald. Plättlätt.
Slutsatsen blir väl snarare att det egentligen är hårfin skillnad hur vinet upplevs i de olika glasen och det är istället känslan när man använder glaset som är helt avgörande, bara att prova sig fram helt enkelt. Något tydligt ”överlägset bästa glaset!” går inte att utse även om en del dofter kommer fram lite tydligare i en del glas. Nu har vi ju bara testat en huvudsaklig typ av glas och en typ av vin så det finns ju alla möjligheter att man kommer att behöva olika märken och typer för olika viner, underbara tanke.
Jaha, vilka andra röda viner kan det tänkas att man vill dricka ur sina glas? Pinot, nebbiolo, syrah, grenache och tempranillo verkar kunna bli aktuellt. Sangiovese har vi redan testat och den trivs inte så bra i stora/Bx kupor så den hoppar vi över. Jag kanske får anledning att återkomma framöver, dock med något kortare inlägg skulle jag gissa.
Fotografering är för många ett intresse som det tydligen är osedvanligt lätt att nörda ner sig i, till skillnad från många andra intressen, typ vin. Eller glas. Nåväl, eftersom jag tydligen har förbrukat alla pengar på glas istället för kamerautrustning och en väst med 52 fickor får jag utrustningsmässigt fortsätta på amatörspåret; kameran på en iphone SE. Studion utgörs av en köksbänk i fredagskvällsmörker med några A3-ark som fick tjänstgöra som bakgrundsduk. Det blev tyvärr hopplöst att få till en vettig bild där skillnaden mellan glasen skulle synas hyggligt så det blir flera bilder istället. Egentligen var jag för lat för att städa vårt stökiga kök, men det ligger jag lågt med. För att läsaren ska slippa leka ”gissa glaset” kommer facit på en gång:
Bild 1 från vänster till höger; Lehmann, Grassl, Zalto Bx.
Bild 2 från vänster till höger; MT, Sophienwald, Gabriel Gold
Bild 3 från vänster till höger; Zalto Uni, Gabriel StandArt, Authensis
Bild 4; från vänster till höger; Lehmann, Grassl, Sophienwald, Gabriel Gold
Visa bifogad bild 19164
Visa bifogad bild 19165
Visa bifogad bild 19166
Visa bifogad bild 19167
Jag kanske lägger in hela uppsatsen som en artikel? Något att roa sig med en mörk och blåsig vårdag.