SV: Favoritchampagnerna i rangordning...
vintjej skrev:
Varsågod!:;
Nu låter du ju mer nyanserad. Jag tror jag förstår hur du menar. Men jag är ändå inte med.
BIB och en Bordeuax som är klassificerad är nog en för drastisk jämförelse.
Jag tog i lite, den medges och det har jag medgett hela tiden, men det var för att klargöra att det finns skillnader i tillverkningsmetod som gör det ena vinet bättre. Ja, att säga att det enbart är förpackningens fel i BiB är nog att lura sig själv. De viner som tappas upp på BiB är mycket enkla, även när de köps på flaska.
En del medlemmar här tycks vilja göra gällande att tillverkningsmetod inte spelar någon roll från prestigechampagne och uppåt.
Clos du Mesnil är lite som en motsvarighet till Chateau d'Yquem och (vad jag förstår) även Romanee Conti. Det är vinet som går längre än alla andra (OK, med en eller två undantag) inom sitt område för kvaliteten.
vintjej skrev:
Men klassifieringssystemet i sig är ju en kul histora. Det finns många cru bourgeoiser där ute som definitivt kan tävla med de klassificerade. För att inte tala om Reignac som ju piskat många stora slott i blindprovningar med erfarna provare. Visst kan ett vin se bra ut på papperet, men det säger inte allt.
För att komplicera det hela ytterligare så kan ju en billig Chinon eller Bourgeuil smaka som en bra, mogen bordeaux, med 5 - 10 års lagring.
Och i blindprovningar med mogna riojor och bourgogner kan man få det riktigt svårt. Ålder är en nyckfull faktor.
Jag har ingen egentlig koll på rött. Jag kan ana att det blir en rörig historia med en helsikes massa stilar. Vad gäller mousserande så är situationen lite enklare eftersom det bara finns ett distrikt i toppklass att överblicka. Vad gäller rött finns Bordeaux, Bourgogne, Rioja, diverse toppklassiga italienska och kaliforniska viner etc. Olika ålder har nog inverkan också, precis som du säger. Mousserande är som sagt inte lika rörigt.
vintjej skrev:
När jag var med i Aftonbladets provningspanel så hade vi ett eget bedömningssystem. Ingen prisvärdhet, bara poäng på färg, doft, smak och - CHARM. Charmfaktorn ligger på något sätt utanför all teknisk kontroll och råkar vara en faktor jag själv värderr mycket högt. Det resonemang du för är säkert högst relevant om man ska investera i vin och betraktar viner som en aktie. Och säkert skulle du få bra avkastning på din investering och vackert så. Men inte min påse precis.
Nja, det har jag förstås inte tänkt göra. Sedan ligger CdM sjukt högt på charmfaktor också.
vintjej skrev:
Och i övrigt så tycker jag att du och alla borde ha tillräcklig tilltro till dina egna smaklökar och ditt eget huvud för att luta resonemanget på just det och inte andra människors, hur fina 100-poänsskalor de än har gjort.
Och det har jag. Jos verkar dock tycka att eftersom DP oenoteque fick högre poäng än CdM av samma årgång enligt hans idol Parkers novischampagneprovare till medarbetare i strid mot världens riktiga champagneexpert så går det inte att uttala sig om vilket som är bättre.
vintjej skrev:
Sedan har jag inte följt alla medelammars inläggshistorik, så jag kan inte hänga med dig i resonemanget där.
Fair enough.
vintjej skrev:
Men, tesen att vid en viss gräns så är priset inte längre beroende av framställning och kvalitet, den kan jag förstå.
Håller med, men den stannar nog inte av i ett plötsligt ryck utan trappar ner och kvalitetsökningen blir mindre och mindre per krona tills den är noll. I framställningen av CdM går man längre för kvaliteten än vad som är fallet för DP, så det gäller uppenbarligen inte här.
vintjej skrev:
Men var går den gränsen? Är den konstant?
Det tror jag inte. Särskilt inte nu under lågkonjunktur och vikande efterfrågan på högstatusviner. Men vore ju väldigt kul att med ovedersäglig bevisning kunna konstatera att ett vin inte är PRISVÄRT.
Jag vet inte var den gränsen skulle gå. Den är nog inte konstant, och skiljer sig nog ifrån distrikt till distrikt. Jag vet inte heller om det är en kvalitetsökning från CdM till CdA. Antagligen ytterst marginell, i så fall, eftersom den enda egentliga skillnaden i tillverkningsmetod som jag känner till är att CdA -95 släpptes ett år eller två senare än CdM -95. Men för mig är det omöjligt att ha råd att dricka CdA.
Det är anmärkningsvärt hur spydiga och snabba att idiotförklara mig vissa i den här tråden varit, särskilt Jos. Han var trevlig i verkligheten, men här på nätet verkar han kunna spåra ur till flamer. Det kan jag i.o.f.s. också, men bara efter att jag själv blivit påhoppad. Det var för övrigt anmärkningsvärt att J.S. igår la på mig hela skulden för trådens utspårande med tanke på vilket bemötande jag fått här.
Hur som helst är det anmärkningsvärt att vissa som provat champagne upp till DP-nivå har en bestämd uppfattning om att det inte kan bli bättre över den och hackar på den som provat ännu högre och hävdar motsatsen. Det säger en del om dessa personers självinsikt. Jag säger det igen. De tänker på samma sätt som BiB-kramare, fast på en högre nivå. Tillverkningsmetod spelar tydligen roll upp till DP, men över den nivån gäller inte längre det. Varför inte sätta gränsen vid 70-kronor istället. Då blir man en BiB-kramare. Det som är dyrare än vad man anser sig ha råd att dricka intalar man sig inte är bättre. Detta gäller både BiB-kramare (Kronstams anhängarkrets) och Jos. Likheterna i tänkandet hos vissa här och de BiB-kramare de visat förakt för i det här forumet avslöjar sig.
Om man tror att tillverkningsmetod spelar roll neråt från DP, varför skulle den då inte spela roll uppåt? Jag säger att tillverkningsmetod har betydelse för kvaliteten, både över och under 1000-kronorsgränsen (en approximation av DPs pris som är tagen lite i underkant). Ju fortare folk inser detta desto fortare kan vi gå vidare.
