Hade förmånen att få delta i en fantastisk Leoville Las Cases-vertikal i fredags. Sex toppårgångar med rejäl spännvidd i uttrycket och ingen av dem kan kallas svag, inte ens den flaska som inte var hundra. Har vid tidigare tillfällen upplevt att denna "järnnäve med silkeshandske" är det bästa som Bordeaux har att erbjuda utanför 1 Cru och den här provningen förstärkte bara det intrycket. Ren epikurism och jag är fortfarande helt salig. Togs tyvärr inga starka noter men hoppas nedanstående kan vara av intresse ändå.
1985: oerhört vital och pigg, ingen brådska med att att dricka upp. Både muskulös och elegant. Har nog inte peakat än. Ett vin som hade blivit WOTN de flesta kvällar.
1986: den enda jag gissade rätt på. Finlemmad som årgången i stort och alldeles perfekt utvecklad och i balans. Mitt i prick och WOTN för mig.
1990: tyvärr en liten korkpåverkan och var svagare än den borde ha varit, men ändå ett stort vin. Dock inte på övre halvan denna kväll. och kan inte uttala mig om årgången.
1996: helt klart den största kroppen. Här hände det saker under hela kvällen och med facit i hand hade den nog behövt luftas längre än de andra. Magiskt vin som ännu inte är helt förlöst. Kanske objektivt sett det bästa vinet under kvällen.
2000: kvällens spetsigaste tanniner och här behövs helt klart mer tid. Men rasande elegant. Jag gillade den skarpt och tycker den var den kanske mest lovande flaskan.
2003: fortfarande något primär och stökig. Svagast i denna lineup i dagsläget men blir garanterat strålande då "allt" fanns där.
Jag rankade dem som följer: 86, 96, 85, 00, 03.
Jag exkluderar 90 - det är inte rättvist i och med defekten. Det var ändå väldigt gott.
85, 86 och 96 snuddar på maxpoäng. 90 kan jag inte avgöra pga den lilla defekten. 00 lär bli en fullpoängare om tio år, kanske bäst av alla till och med. 03 kommer inte vara långt efter men var alltför primär för mig för att jag ska kunna avgöra det.
En tanke som hängde med är att om man (som jag) kastat sig över hyllade primörer från 16 och 18-20 bör man planera in sin återstående livslängd så att den räcker åtminstone tre decennier framöver, så att man under det tredje hinner njuta frukterna av stora viner i stora årgångar
I övrigt hade vi Dompa 2002 som föråkare (är ingen bubbeldrickare men den var mycket bra, trevligare än 1996 vilket är min enda närliggande referens) och Haut-Brion 1988 som grand finale (lite pärlor för svinen efter provningen och alldeles för kort tid i karaff, men ändå magiskt bra). En näst intill perfekt kväll. Kommer sent att glömmas.