Makarna Guffens-Heynen har mig veterligen aldrig varit särskilt väl representerade i Svedala men jag började dricka viner från Maison Verget i UK i slutet av 90-talet. Verget är väl mest känt för vingårdarna i Maconnais och det var också dessa som först imponerade på vinvärlden (och mig). På 00-talet utökades portföljen med både egna vingårdar och inköpta druvor från Chablis, Cote d’Or, och numera även Luberon.
Under en bilresa i oktober 2010 som började i containerhamnen i Barcelona och slutade i Stockholm hade jag med anledning av Verget siktat in mig på att stanna en natt i Sologny. Dels för att fylla bilen med vin, och dels fylla magen till brädden på Maison Lameloise, en av de två restauranger jag rankar högst i världen.
Det hade varit svårt att få till ett besök på Verget, vilket jag antog berodde på arbetsbördan i skördetider. Först långt senare fick jag reda på att de franska myndigheternas trakasserier av Maison Verget hade nått sin kulmen under sommaren 2010 (domstolen friade till slut Guffens-Heynen från alla misstankar och lade ned fallet i november 2010). Det finns en film tillgänglig på vimeo om någon är intresserad, och Jim Budd har också på sin blogg tagit upp denna otroliga historia om maktmissbruk och korruption. Hursomhelst: jag fick inga bra svar när jag i september försökte boka ett besök hos Verget. De kunde absolut inte ta emot besökare och vägrade lova att dörren skulle öppnas. Allting lät märkligt i mina öron.
Efter femtioelva vändor av korrespondens och böner på mina bara knän föreslog fru Guffens till slut att vi kunde träffas på borgmästarens kontor (!?). Jahåpp, tänkte jag. Domänen verkade fortfarande vara avspärrat område för mig, åtminstone kändes det så. För att försäkra mig om att det ändå skulle bli av bad jag om två blandlådor för strax under 1000 euro och jag föreslog att hon debiterade kortet omedelbart (1 månad innan köp…). Sen öste jag tårdrypande på med att Verget var bäst i världen, att livet nog inte var värt att leva om jag inte fick med mig deras viner upp, att jag levde i misär i ett land där Verget inte fanns att köpa, att detta kunde bli droppen som ledde till självmord, osv osv. Väl på plats, i det lilla stadshuset prick på utsatt tid, fick jag ett väldigt trevligt möte med Maine Guffens och Solognys kvinnliga borgmästare, oerhört charmanta damer bägge två. Vi provade lite vin på tjänsterummet och jag försökte försvara mig på knagglig franska mot damernas glada staccato.
Efter denna något långa babblande inledning så har jag nu äntligen kommit fram till att
idag dricker vi Verget Chablis GC Les Clos 2007, ett av de viner jag fick med mig från det oförglömliga mötet. En rimlig matchning, prismässigt, och samma druva fast i kontrasterande stil, hittade jag i
Vasse Felix Heytesbury Chardonnay 2012, ett av augustisläppen. Vasse Felix är också en av mina favoriter, skall tilläggas.
Les Clos
Medelålders guldfärg. Bouqueten går direkt på knock med en salig harmoni av djup torr Chardonnay-arom (a la Comtes de Champagne), honung, saffran, flinta, kanel, solmogen gul persika, vita blommor också… det tar aldrig slut. Fyllig, faktiskt, i gomen, med den där svindyra Champagne-smaken, persika, salt mineral. Säger hejdå med en en ruskigt kompetent syra som ilar ända upp i hjärnbarken, lång lång lång salt mineral-rök ligger kvar. Löjligt bra. Hur kunde man göra ett sådant vin 2007?? Sannolikt den bästa oekade Chardonnay jag druckit, utanför Champagne.
94p
Heytesbury
Grönskimrande vitguld. Popcorn, lite mer popcorn, sedan rostad majs, sedan arepas, sedan grillad choclo…jag hittar alla kokbokens varianter av upphettad majs i boqueten, som att vara tillbaka i Sydamerika. Paraffin, lite estrar, och långt därunder finns grön tropisk frukt. Fyllig i gomen, rik lite smörig frukt, parfymerad. Bra balans, håller ihop helheten. Bra syra i slutet, fin tonklang. Jag tror den här kommer växa en del och få fram lite mer nyanser om några år.
91p +
Mat:
Vi provade till färska räkor med en stegrande skala av smakgivare, klunk för klunk. Först bara räkor, sedan med citron, sedan med hemsnickrad majonnäs, sedan en extra tesked senap i majonnäsen, och sist tillsammans med rostat bröd (och majo).
Vinerna var bägge för kraftiga till nakna räkor, här skall man nog hålla sig till enklare viner. Först med majonnäsen med extra senap blev det riktigt briljant, och det fanns bara en segrare. Tyvärr var fransmannen så överlägsen att australiensaren nog fick lite oförtjänt stryk. Men det var inget snack.
Väldigt trevligt vin faktiskt, utan några som helst jobbiga omogna tanniner utan snarare så att den är generös och balanserar precis på gränsen innan den är för mogen i frukten! Serverad direkt ur flaskan, precis som @Vino fino föreslog, och jag gissar att den bara kommer bli mer öppen och rolig under kvällen!
