StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Lite som att jaga bra Bourgogne i Alsace. Testa distrikten Neusiedlersee, Carnuntum, Kamptal och Burgenland istället. Där finns flera juveler av PN!
(Wienergårdarna är mest för turister...)
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
(Wienergårdarna är mest för turister...)
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Jamen, se där!
Ännu en Pomerol jag inte visste existerade!
Larseman
Medlem
Har påbörjat träningen inför min Langhe-provning i november.
Börjar lite enkelt med 2011 G.D. Vajra Langhe Rosso, en blend av huvudsakligen Barbera, Dolcetto och Nebbiolo med lite kryddning av Albarossa, Freisa och Pinot Nero. Fördelningen varierar mellan årgångarna så de exakta förhållandena är oklara. Min näsa och gom är heller inte tillräckligt rutinerade för att avgöra sådant.
Mörkare än en typisk Nebbiolo, men ljusare än Barbera. Doften inleder med toner av ek eller annat trä, märkligt med tanke på att vinet huvudsakligen är uppfostrat på ståltank. Med lite luft så dyker typiska Nebbiolo-toner fram, nypon, rosor och lite målarfärg. Frukten är ganska ljus, associerar mest med lingon. En del kryddighet, typ peppar och lagerblad, enligt Vajra själva ett bidrag från Freisa och Albarossa.
I munnen slank, nästan tunn, men med massor med syra och diskreta tanniner. Tänker Cru Beaujolais eller enkel Bgn. Massor med lingon i smaken, en liten bitterhet i mitten men bra längd och ett syrligt slut. Riktigt bra köp för 120kr, 87p
Passade dessutom utmärkt till Salviastekt kotlett och rotfruktsgratäng.
Börjar lite enkelt med 2011 G.D. Vajra Langhe Rosso, en blend av huvudsakligen Barbera, Dolcetto och Nebbiolo med lite kryddning av Albarossa, Freisa och Pinot Nero. Fördelningen varierar mellan årgångarna så de exakta förhållandena är oklara. Min näsa och gom är heller inte tillräckligt rutinerade för att avgöra sådant.
Mörkare än en typisk Nebbiolo, men ljusare än Barbera. Doften inleder med toner av ek eller annat trä, märkligt med tanke på att vinet huvudsakligen är uppfostrat på ståltank. Med lite luft så dyker typiska Nebbiolo-toner fram, nypon, rosor och lite målarfärg. Frukten är ganska ljus, associerar mest med lingon. En del kryddighet, typ peppar och lagerblad, enligt Vajra själva ett bidrag från Freisa och Albarossa.
I munnen slank, nästan tunn, men med massor med syra och diskreta tanniner. Tänker Cru Beaujolais eller enkel Bgn. Massor med lingon i smaken, en liten bitterhet i mitten men bra längd och ett syrligt slut. Riktigt bra köp för 120kr, 87p
Passade dessutom utmärkt till Salviastekt kotlett och rotfruktsgratäng.
Gurto
Medlem
Vincent Girardin Corton-Charlemagne 2009 halvflaska (gös walewska - fanns ingen sjötunga hos fiskhandlaren) Doftar rikt av bakad citron, zest, mer tropiska frukter, stenfrukt, fat, karamelliserat, smör, hasselnötter, mineraliskt åt flinta och ostronskal. I munnen är det fylligt med samma rika, bakade frukt och rejält med rostade och smöriga toner. Medel+ syra.
Väldigt gott! Kombinationen av fet frukt och rostade fat som backas upp av ordentlig mineralitet och fin syra är underbar! Friskt och krispigt samtidigt som det är fylligt och lite bombastiskt. Satt grymt bra till maten. 92p
Blev några smuttar på såsvinet också: Brocard Domaine Sainte Claire Petit Chablis 2012 halvflaska.
Doftar citron, vitare frukt, grönt vegetativt, rökigt. I munnen: lätt kropp med trevlig frisk frukt och härligt rökig mineralitet. Medel i syra.
Riktigt god måste jag säga! Naturligtvis mkt lättare o enklare än föregående men mineraliteten gör att det ändå finns lite komplexitet. Oväntat bra. 87p
Väldigt gott! Kombinationen av fet frukt och rostade fat som backas upp av ordentlig mineralitet och fin syra är underbar! Friskt och krispigt samtidigt som det är fylligt och lite bombastiskt. Satt grymt bra till maten. 92p
Blev några smuttar på såsvinet också: Brocard Domaine Sainte Claire Petit Chablis 2012 halvflaska.
Doftar citron, vitare frukt, grönt vegetativt, rökigt. I munnen: lätt kropp med trevlig frisk frukt och härligt rökig mineralitet. Medel i syra.
Riktigt god måste jag säga! Naturligtvis mkt lättare o enklare än föregående men mineraliteten gör att det ändå finns lite komplexitet. Oväntat bra. 87p
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Mattias Schyberg
Administratör
Nu läser du nog väl selektivt tror jag. 92 kontra 87 är viss skillnad, men i övrigt så håller jag med.
kayaker
Cyklist
För en bra Corton-Charlemagne så får man räkna med att betala från ca. 500:- och uppåt. De flesta klarar sig dock under 1000:- vilket får betraktas som rätt OK med tanke på att det är en Bourgogne Grand Cru.
Gurto
Medlem
Som sagt, VÄLDIGT selektiv läsning
Om du plirar lite med ögonen ser du att jag klämt in två viner med separata noter och betyg i inlägget 361kr kostar en halvflaska Girardin Corton-C -09 på bolaget. Hade den levererat på nivå för 87p hade det inte varit "oväntat bra" utan katastrofalt underpresterande. En halvflaska Brocard från den blygsamma apellationen Petit Chablis kostar dock endast 67kr och då är ändå 87p oväntat bra. I min lilla värld i alla fall.
Gurto
Medlem
Descendientes de José Palacios Pétalos, Bierzo 2012 (rester av lammstek med rotfruktsmos och rödvinssås) I doften mogna jordgubbar, hallon, blåbär, lite cassis,viol, lakrits, örter, svartpeppar, fat, rostat kaffe, lite lite stall och chark. I munnen: medelfylligt+, både ljusare o mörkare frukt, kryddigt, lätt rökig ton, rätt bra bett i tanninerna, relativt frisk syra.
Bra. Friskare, stramare och mindre syltigt än när jag drack 2011:an sist. 86p. Gick fint till maten.
Bra. Friskare, stramare och mindre syltigt än när jag drack 2011:an sist. 86p. Gick fint till maten.
Mattias Schyberg
Administratör
Tycker det låter som ett VÄLDIGT bra betyg för det såsvinet.
Gurto
Medlem
Tycker det låter som ett VÄLDIGT bra betyg för det såsvinet.
Ja, glad att jag inte hällde riktigt allt i såsen
kanske hjälpte de få dropparna Corton som coatade glaset att öka betyget men i så fall bjuder jag Brocard på de extra pinnarna 
chambertin
Medlem
Lite noterigar från en provning i tisdags kväll där mest champagne stod på programmet men även en bastard från NZ kom med i racet.
Vi startade med en nästan Blanc de Blanc (93% Chardonnay) från Nya Zealand i form av 2008 Stoneleigh Rapura Brut.
Inte min kopp te riktigt då doften kändes lite unken med alltför mkt svavel och ganska lätt och intetsägande för övrigt.
Dosagen var också den alltför hög tyckte jag och flera andra också.
Lite i underkant prestandamässigt för de 149:- som den betingar hos SB.
På Pernod Ricards hemsida (som äger Stoneleight och även champagnehuset Deutz) så hittar man inget om detta vin.
Fokus vad gäller de mousserande vinerna från NZ verkar vara flyttat til Deutz viner fråm NZ/Marlborough.
Betydligt intressantare var däremot de båda champagnerna från Diebolt-Vallois med N/V Blanc de Blanc Prestige Brut från två olika buteljeringar med ungefär 5 år emellan.
Den ena var (tror jag för man kan aldrig vara helt säker men på PrimeWines hemsida kunde man i alla fall få lite mer info) gjord på vin från årgångarna 2008,2009 och 2010 och har sedan flaskjäst och vilat på sin jäst mellan 2011 och fram till början av 2014 då den degorgerades.
Den andra plockade jag från min källare och den var gjord på årgångarna 2003,2004 och 2005 och har sedan flaskjäst och vilat på sin jäst mellan 2006 och fram till början av 2009 då den degorgerades.
Släktskapet mellan de två var väldigt tydligt och ett utmärkt exempel på att även s.k. standardchampagne ibland mår mycket bra av att ligga till sig några år och utvecklas.
I båda vinerna fanns en tydlig lime-arom och en gräddig eller smörig ton. I den äldre dessutom ett extra djup samt lite mer bokna äpplen och en rundare och fylligare kropp i smaken.
Vi som provade hade väl aningen skilda uppfattningra om vilket av dessa två som var bäst men i min gom så vann den äldre varianten klart.
Det blev sedan en andra flight med tre flaskor varav den sista kom från en magnum.
Först ut var två från firman H. Billiot & Fils i Ambonnay. Första vinet var 2005 Millésime Grand Crû Brut. Här är druvsammansättningen 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay. Vinet buteljerades på våren 2006 och låg sedan på sin jäst fram till september 2012 då det degorgerades dvs drygt sex år.
Lite mer vinositet än i vinerna från första flighten men även en klart mindre markerad syra i smaken.
Brioche/bröd-karaktären var tydlig i doften liksom en lätt kryddighet och lite mörka röda bär.
I andra flaskan hade vi H. Billiots Cuvée Julie som har en aningen annorlunda druvsammansättning med 50/50 mellan Pinot Noir och Chardonnay. Dessutom ekfatslagras chardonnay-delen på begagnade ekfat under minst 6 månader innan de blandas med Pinot Noir och buteljeras. Allt ingående vin är från 2006 och detta vin hade legat på sin jäst från 2007 fram till december 2012 då det degorgerades.
I doften möttes vi här av tydliga vanilj/smör/ek-toner och mycket autolys (Brioche/bröd) som gav en hel del vita Bourgogne-vibbar.
Syran var också klart mer distinkt än hos det föregående vinet och ett nummer större hela vägen (tyckte jag).
Man måste ju avsluta grandiost i glaset och så även den här kvällen så en magnum av 2004 Pierre Moncuit Blanc de Blanc Millésime fick axla den rollen. Detta huset finner vi i Grand Crû- kommunen Le Mesnil-sur-Oger där Chardonnay är helt dominerande.
I avsaknad av Clos du Mesnil så fick den här ngt mer modest prissatta magnumen från Pierre Moncuit försöka göra kommunen rättvisa och så den gjorde det !
För mig så var detta vinet för kvällen med framför allt en sanslöst läcker doft som hade flera intensiva element i forma av krut, knäck, hasselnötter och en hel del grusig mineralkänsla men ändå forfarande väldigt ungt. Ett vin att förlora sig i doftmässigt hela kvällen.
I munnen så var det kanske inte lika utmärkande och syran var ganska lättfotad och mjuk men bakom detta fansa en elegant, finstämt och ganska lång eftersmak som slutade helt rent.
Kort och gott ett väldigt bra och välgjort vin.
Vi startade med en nästan Blanc de Blanc (93% Chardonnay) från Nya Zealand i form av 2008 Stoneleigh Rapura Brut.
Inte min kopp te riktigt då doften kändes lite unken med alltför mkt svavel och ganska lätt och intetsägande för övrigt.
Dosagen var också den alltför hög tyckte jag och flera andra också.
Lite i underkant prestandamässigt för de 149:- som den betingar hos SB.
På Pernod Ricards hemsida (som äger Stoneleight och även champagnehuset Deutz) så hittar man inget om detta vin.
Fokus vad gäller de mousserande vinerna från NZ verkar vara flyttat til Deutz viner fråm NZ/Marlborough.
Betydligt intressantare var däremot de båda champagnerna från Diebolt-Vallois med N/V Blanc de Blanc Prestige Brut från två olika buteljeringar med ungefär 5 år emellan.
Den ena var (tror jag för man kan aldrig vara helt säker men på PrimeWines hemsida kunde man i alla fall få lite mer info) gjord på vin från årgångarna 2008,2009 och 2010 och har sedan flaskjäst och vilat på sin jäst mellan 2011 och fram till början av 2014 då den degorgerades.
Den andra plockade jag från min källare och den var gjord på årgångarna 2003,2004 och 2005 och har sedan flaskjäst och vilat på sin jäst mellan 2006 och fram till början av 2009 då den degorgerades.
Släktskapet mellan de två var väldigt tydligt och ett utmärkt exempel på att även s.k. standardchampagne ibland mår mycket bra av att ligga till sig några år och utvecklas.
I båda vinerna fanns en tydlig lime-arom och en gräddig eller smörig ton. I den äldre dessutom ett extra djup samt lite mer bokna äpplen och en rundare och fylligare kropp i smaken.
Vi som provade hade väl aningen skilda uppfattningra om vilket av dessa två som var bäst men i min gom så vann den äldre varianten klart.
Det blev sedan en andra flight med tre flaskor varav den sista kom från en magnum.
Först ut var två från firman H. Billiot & Fils i Ambonnay. Första vinet var 2005 Millésime Grand Crû Brut. Här är druvsammansättningen 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay. Vinet buteljerades på våren 2006 och låg sedan på sin jäst fram till september 2012 då det degorgerades dvs drygt sex år.
Lite mer vinositet än i vinerna från första flighten men även en klart mindre markerad syra i smaken.
Brioche/bröd-karaktären var tydlig i doften liksom en lätt kryddighet och lite mörka röda bär.
I andra flaskan hade vi H. Billiots Cuvée Julie som har en aningen annorlunda druvsammansättning med 50/50 mellan Pinot Noir och Chardonnay. Dessutom ekfatslagras chardonnay-delen på begagnade ekfat under minst 6 månader innan de blandas med Pinot Noir och buteljeras. Allt ingående vin är från 2006 och detta vin hade legat på sin jäst från 2007 fram till december 2012 då det degorgerades.
I doften möttes vi här av tydliga vanilj/smör/ek-toner och mycket autolys (Brioche/bröd) som gav en hel del vita Bourgogne-vibbar.
Syran var också klart mer distinkt än hos det föregående vinet och ett nummer större hela vägen (tyckte jag).
Man måste ju avsluta grandiost i glaset och så även den här kvällen så en magnum av 2004 Pierre Moncuit Blanc de Blanc Millésime fick axla den rollen. Detta huset finner vi i Grand Crû- kommunen Le Mesnil-sur-Oger där Chardonnay är helt dominerande.
I avsaknad av Clos du Mesnil så fick den här ngt mer modest prissatta magnumen från Pierre Moncuit försöka göra kommunen rättvisa och så den gjorde det !
För mig så var detta vinet för kvällen med framför allt en sanslöst läcker doft som hade flera intensiva element i forma av krut, knäck, hasselnötter och en hel del grusig mineralkänsla men ändå forfarande väldigt ungt. Ett vin att förlora sig i doftmässigt hela kvällen.
I munnen så var det kanske inte lika utmärkande och syran var ganska lättfotad och mjuk men bakom detta fansa en elegant, finstämt och ganska lång eftersmak som slutade helt rent.
Kort och gott ett väldigt bra och välgjort vin.
Kostjan
Mot bättre vetande
Kul ! jag tycker det är Diebolt-Vallois bästa vin, och som du säjer så mår den bara bra att få ligga
till sej några år.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Jamen titta!Nu läser du nog väl selektivt tror jag. 92 kontra 87 är viss skillnad, men i övrigt så håller jag med.
Det var ju Chablisen som fick den poängen.
Måste skaffa bättre glasögon!
Magnus L
urydhtfilgukj
Man ser vad man vill se.
Gurto
Medlem
Jag trodde herrn var för gammal för sådana moderna uttryck
Retning aside - kul läsning. Inte utan att man blir Champagnesugen.
Mattias Schyberg
Administratör
Han beskriver ju sensationen å andra sidan. "grusig mineralkänsla" är specifikt och tydligt till skillnad mot enbart "mineral" som kan vara precis vad som helst.Jag trodde herrn var för gammal för sådana moderna uttryck
Retning aside - kul läsning. Inte utan att man blir Champagnesugen.
Gurto
Medlem
Han beskriver ju sensationen å andra sidan. "grusig mineralkänsla" är specifikt och tydligt till skillnad mot enbart "mineral" som kan vara precis vad som helst.
Jag vet
retas bara lite
Mattias Schyberg
Administratör
Det anade jag nog, men kände mig ändå tvungen att markera skillnaden och känna mig duktig.Jag vet
chambertin
Medlem
He he. Även en gammal hund kan ju lära sig att sitta.Jag trodde herrn var för gammal för sådana moderna uttryck
Retning aside - kul läsning. Inte utan att man blir Champagnesugen.