Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[chambertin]

Erfarenhet slår det mesta!

Bjuder du inte in till surströmmingsfest varje år ?

 

[LeChat]

Var tveksam men nyfiken när jag drog korken på denna 2008 Beaune Clos Du Roy från Nicolas Rossignol. Jag gillar generellt inte ung röd Bourgogne utan tycker att de ofta behöver ca 8-10 år för att frukten ska komma till sin rätt och att lite mognadstoner ska börja träda fram. Den här är bra idag, men kan bli bättre med några år till för att utveckla en mer komplex, intressant doft och smak.

 

[kayaker]

Visa bifogad bild 6104
Var tveksam men nyfiken när jag drog korken på denna 2008 Beaune Clos Du Roy från Nicolas Rossignol. Jag gillar generellt inte ung röd Bourgogne utan tycker att de ofta behöver ca 8-10 år för att frukten ska komma till sin rätt och att lite mognadstoner ska börja träda fram. Den här är bra idag, men kan bli bättre med några år till för att utveckla en mer komplex, intressant doft och smak.

Den har ju fått nästan 8 år på sig.

 

[gece]

Lite italienskt förra vecka. Två guldkorn:

2006 Beni di Batasiolo Barolo Vigneto Bofani var utmärkt drickbar med pop and pour. Klockren barolostruktur med massiva men ändå fina tanniner och knakelibraksyra. Generöst syrlig röd frukt, som ändå drar år det det torkade, söta hållet. Begynnande mognad men ändå ungdomligt, mycket trevligt.

2012 Antinori Tignanello funkade också bra med PnP. Vi känner mycket cabernet i aromatiken (svarta vinbär etc), men kroppen är närmare Chianti (mer syra än tanniner). Beskrevs av sällskapet som "kanongott pizzavin" (vilket mestadels får tolkas positivt), men man ska nog vänta i några år om det ska leva upp till sin kultstatus. Alla komponenterna känns dock som att de sitter på plats för finfin utveckling.

 

[Pontus]

2004 Vietti Barolo Rocche. Första sniffen lovar gott. Körsbär, jordgubbar och en hint av mognadstoner. Bästa sniffen på ett tag. I munnen är det initialt en hård kamp mellan tanniner och syra, men efter en segdragen kamp vinner tanninerna på knockout. Otroligt kärvt vin. Som någon sa - "it sucks your face in". Efter ett tag i glaset börjar frukt och komplexitet träda fram bakom murarna av syra och tanniner, och sakta men säkert förstår man storheten med vinet. Med min begränsade erfarenhet av Barolo tror jag att den sista flaskan får ligga till sig minst ett decennium. I dagsläget 92p, potentialen är nog minst 95p.

 

[Mattias Schyberg]

Ser gärna mer Mourvèdre på hyllorna jag med och definitivt mer Bandol vore kul. Trevligt att läsa att den ökar i C9dP också.
Druvan som ju har sitt ursprung från Spanien går ju där under namnet Monastrell och är där ganska vanlig (4:e mest planterade tydligen) och definivt vanlig (ofta i blends) i Jumilla, Yecla, Murcia m.fl.

Om vi nu skall ha en liten kunskapsstund rörande Mourvèdre så kan det ju även vara på sin plats att nämna att den heter Mataro i Australien. Fortfarande väldigt sällan som man stöter på den annat än som blanddruva dock.

Ännu mer läsning från den gode Jancis:

It has been only quite recently that wine lovers around the world realised that there was such a close connection between the main grape of Bandol in Provence, the rather scorned Monastrell vine planted in such profusion on the Mediterranean coast of Spain and pockets of ancient vine stumps in both California and Australia traditionally called Mataro. They are one and the same grape variety, for long either despised or ignored.
Although nowadays it travels most commonly under its French name Mourvèdre, the vine’s origins are almost certainly Spanish, probably in the Levante, where today the great majority of all the plantings in the world are concentrated. (It may take its French name from the Spanish city of Murviedro.) It needs a hot, dry climate for it is very late ripening and susceptible to both mildews and low winter temperatures so in France it can thrive only in the country’s warmest corners. It was Provence’s most planted vine before phylloxera decimated France’s vineyards and it was then largely replaced by varieties that were easier to graft on to the available rootstocks. It has remained Bandol’s signature vine, however, producing small quantities of intensely coloured juice high in tannin from the vine’s small, sweet, black berries.

The wine produced by Mourvèdre vines in Bandol’s dry, garrigue-scented vineyards tends to be extremely deep purple in youth, pretty tough and notably potent with a very strong gamey, almost animal scent in youth which wine enthusiasts tend to love or loathe. This can be exacerbated by Mourvèdre’s tendency to reduction, a propensity to produce the rather off-putting odour of bad eggs if it is not exposed to enough oxygen during winemaking. This is not a fatal flaw; it can be remedied by aerating the wine, by copper fining or by simply dropping a copper coin in a glass, but it does mean that Bandol’s winemakers have learnt to take particular pains when vinifying Mourvèdre, which here may be blended with a bit of Grenache and Cinsaut. Mourvèdre in general needs time to soften its tannins and develop more interesting flavours (although in the hotter climate of southern Spain, Monastrell has the reputation of being relatively soft and early developing).

Since the late 1980s, awareness and appreciation of Mourvèdre increased worldwide so that it has been planted much more in both the southern Rhône and the Languedoc-Roussillon – occasionally in the Languedoc producing varietal wines made of nothing but Mourvèdre but mainly to add weight and structure to blends with, typically, Grenache, Syrah and sometimes the much lighter Cinsaut, often spelt Cinsault. Producers are often given the choice of stiffening the blend with Mourvèdre and/or Syrah. Accordingly, France’s total plantings of Mourvèdre increased eightfold in the last three decades of the 20th century and Mourvèdre is now an increasingly important ingredient in reds made around Châteauneuf-du-Pape, adding considerable flesh to the blend, typically representing 10% of a blend dominated by Grenache with a bit of Syrah too. The most famous supporters of Mourvèdre in the Rhône Valley are the Perrins of Ch de Beaucastel, who use an average of 30% in their regular Châteauneuf-du-Pape and even more in their prestige bottling Hommage à Jacques Perrin, both of which demand many years’ bottle age for the animal flavours to develop into more beguiling leather and tar.
This holy trinity of the southern Rhône, and the recognition that Mataro was identical to Mourvèdre, has now spawned an entirely new wine term, ‘GSM’, for blends of Grenache, Shiraz (the Australian name for Syrah) and Mourvèdre, whose warmth and depth of flavour has been so popular with consumers that some southern French producers have even been known to market their wines under this moniker.

Australia (and California) had long had old plantings of a vine regarded as rather rustic called Mataro. It had none of the glamour associated with the fancy French import Cabernet Sauvignon until in the early 1990s it began to be renamed Mourvèdre and blended with the produce of ancient Grenache vines and Shiraz to produce GSMs or, occasionally, as in Penfolds Bin 2 and RBJ’s Theologicum, blended with Shiraz alone. The pioneers of this now well-established style, in the late 1980s, were Rocky O’Callaghan at Rockford in the Barossa Valley and his neighbour Charles Melton, who even named his blend Nine Popes in a mistranslation of Châteauneuf-du-Pape. Demand for these wines grew so that the old plantings of Grenache and Mourvèdre in the dry heat of Barossa Valley and McLaren Vale were re-evaluated, growers stopped pulling these dry-farmed vine stumps out and started asking much more money for their produce.

Exactly the same thing happened in California. There were similar plots of hundred year-old Mataro vines, typically in such obscure spots on the wine map as the sandy soils of Contra Costa county due east of San Francisco. These had been planted by immigrants and their produce was pretty much spurned until the Mourvèdre connection was made. Instrumental in all this were the so-called Rhône Rangers (a hark back to the famous masked TV cowboy The Lone Ranger). Led by the likes of Randall Grahm of Bonny Doon in Santa Cruz and John Alban of Alban Vineyards in the Central Coast, and tired of an unrestricted diet of Cabernet and Chardonnay, producers were desperate for new flavours. The warm spiciness of Rhône reds was distinctly appealing, so Syrah vines went into the ground pretty rapidly, while old plantings of Mataro took on new allure. (There are old plots of Grenache in California but they are mainly in the Central Valley and it has been difficult to make much seriously exciting wine from them.)

In California, however, varietal, and relatively expensive, bottlings of Mourvèdre are not uncommon. Cline Cellars have long made waves, both with the produce of century-old Contra Costa vines and with newer plantings in southern Sonoma. Jade Mountain made its name with wines such as a pure Mourvèdre, while Ridge Vineyards defiantly call the century-old vines they use from Pagani Ranch in northern Sonoma by their traditional name of Mataro on their labels.
Following in the wake of the success of Syrah, Mourvèdre is now being grown in Washington state too, notably by McCrea and with the likes of K Vintners making their own particular version of GSM, ‘The Boy’. In South Africa there are some plantings of Mourvèdre in Malmesbury and varietal versions have appeared under the Spice Route and Fairview labels.

But by far the majority of the world’s plantings are still in Spain, where, as Monastrell, it is the country’s fourth most planted red wine variety. Even if the vine’s reputation within Spain is not especially glorious, and it was traditionally used for black syrups sold as Monastrell Dulce or Fondillón, more and more exporters are jumping on the bandwagon of this variety’s current global popularity. There are now hundreds of inexpensive bottlings from regions such as Jumilla, Yecla and Alicante, where the likes of Juan Gil, Casa de La Ermita, Casa Castillo and El Nido have already shown that truly fine wines can also be made from Monastrell. The Catalan firm of Torres also makes one of Spain’s most distinctive and distinguished wines from a blend of varieties in Conca de Barberá in which Monastrell is the chief ingredient.

Some distinguished Mourvèdres include Domaine Tempier, Cuvée Cabassou, Bandol; Ch de Pibarnon, Bandol; Casa Castillo Pie Franco, Jumilla; Torres Grans Muralles, Conca de Barberá; Hewitson, Old Garden Mourvedre, South Australia; Cline Cellars Small Berry Mourvèdre; and Bonny Doon, Old Telegram in California.

 

[vininfo.nu]

Mer Mourvèdre till folket!

Bara att hålla med... Men vinkylarna är fulla och Mourvédre "rockar" där före Cabernet och Grenache...

 

[StefanAkiko]

Tisdag, en förbannat trist tisdag, blev omedelbart minst 100 % roligare när jag tog beslutet att öppna en flaska semi-moget vin...

Visa bifogad bild 6101

La Bastide Blanche känner såklart de flesta igen från bolagets standardsortiment, men det görs ju fler vin i regionen och av producenten. Bland annat en specialcuvée. Just detta vin är inhandlat på plats hos producenten via ombud och nu kändes det dags att poppa härligheten.

2009 La Bastide Blanche Bandol Cuvée Estagnol är Komplext och nyanserat med mogna plommon, torkad frukt och björnbär med härligt animaliska stråk med lite antydan till stall tillsammans med fina toner av lakrits, eneträ, tjära och kikkomans soja samt lite läcker salmiak, cigarrtobak och rostigt järn som tar rikligt med plats i eftersmaken. Så långt så skulle jag nog lätt placera det någonstans i Ch9dP blint, men det är i så fall utan att ta hänsyn till strävheten.

Massor av torra och ettriga tanniner trots lite ålder men aningen slapp syra som tyvärr måste sättas upp på minuskontot. Medelfyllig munkänsla samt duglig längd, men det är absolut inte perfekt balanserat. Men vad gör väl det? Jag njuter för fullt ändå och tycker nog att upplevelsen håller riktigt hög klass när det hela summeras. 90p

Bra Bandol rockar så varför används inte Mourvèdre flitigare i vinvärlden? Visst, svårodlad druva och allt det där (om vinerna skall bli riktigt bra), men den klarar verkligen av kopiösa mängder sol och värme, vilket regionen har rikligt av, precis som många nya världen-länder för övrigt. Jag menar, vi har ju tillräckligt med viner på Syrah och Cabernet Sauvignon i världen trots allt.

Mer Mourvèdre till folket!

Drack själv 2010:an alldeles i förra veckan. Ett underbart bryskt, otvättat och råbarkat vin som hustrun avfärdade som "lika mycket brist på elegans som en röd Bgn saknar kraften i denna käftsmäll." För henne: för långt ut på skalan. För mig: 93p, brygga och små grymtande, gutturala sportläten.

 

[StefanAkiko]

För en kort stund i Umeå, så varför inte göra den helwetiska kylan rättvisa med ett underbart vin?

2012 Buena Vista Carneros, Pinot noir.
Tydlig karaktär av PN i doft och smak. Med typisk PN-beska och utfört i en vackert elegant stil. Hade nog blint varit och famlat i Österrike, på Nya Zeeland och i Frankrike. Andas inte en gnutta USA-typisk PN. (Tilläggas bör att det ju inte finns någon USA-typisk PN-stil. Men att jag har mina förutfattade tankar om klumpiga PN.)

Poängen då?
God-som-fan druvjos. Bättre som sällskapsdryck än till något ätbart. Hade jag tagit med denna flaska till restaurang med hustrun, så hade hon knappast tilltalat mig. Ca 85p men gott!

 

[LeChat]

Den har ju fått nästan 8 år på sig.

....ja och den var ju bra, men kan bli lite bättre
Fast jag inser idag när jag dricker de två resterande glasen att den faktiskt är riktigt trevlig! 90p (snålt!)

 

[Gurto]

Louis Sipp Riesling Kirchberg de Ribeauvillé 2008 (pilgrimsmusslor och räkor med sparris, vårlök och spenat i sesamdressing)
Doft: Aprikos, bakad citron, diesel, mintigt åt polkagris, gulblommigt (typ maskrosor), stålig mineralitet
Smak: Djup, mogen citron med fina dieselinslag. Rejält frisk syra. Liten, liten restsötma.

I ett bättre stadie än sist (ett drygt åt sedan). Mycket bra koncentration och syra och mognaden börjar smyga på. 88p+

Passade alldeles utmärkt till maten.

 

[Vino fino]

Vet inte hur många av er som har drabbats av voodoo, på allvar, men idag var det svårt att låta bli att tänka på andarna. Min mormor hade en bestämd åsikt i frågan och mina käraste har genom åren insisterat. Själv har jag högljutt protesterat. Hursom. Ansatsen var flankstek på riktigt argentinsk måte, äggen var rumstempererade likväl som köttet, vinerna var uppkorkade, allting redo.

Eländet började med två på varandra följande satser egenslagen majonnäs, trots jämn temperatur överallt, det kändes som gudarna var emot mig, var tvungen att kassera bägge efter en löjligt trotsig “jag separerar” utan motiv. Det började sedan osa svavel på allvar när majonnäsen äntligen satte sig på tredje försöket men jag (eller kanske snarare Changó) då lyckades att med skeden slå sönder senapsburken från Lyon och fylla majonnässkålen med glassplitter. När skålen med chimichurri strax senare vältes (av vem??) över golvet bekräftades misstankarna om svart magi. Seriöst. Fyra bakslag på typ 30 minuter. Någon i köket ville inte att middagen skulle funka.

Vi drack chilensk Cab Franc och Bdx till detta. Om det är någon tröst vill jag säga att vinerna motade elaka andar och vidskepelse vid dörren. Tack gode gud för civilisationen, buteljerad.
Carmen Cabernet Franc 2014 är ganska rivig i början, tyvärr rätt mycket chilensk svartvinbär, men det finns ett allvarligt svartfruktigt vin bakom alla tannier och all ek. 87 p
Clauzet 2005 håller stilen. Avhandlat i annan tråd. Fullständigt lysande valuta från St Estephe från en av århundradets årgångar. Perfekt motmedel. Ingen mer svart magi. 90 p

 

[StefanAkiko]

Efter Pinot noir igår så måste man ju unna sig ett glas för hälsan och mot onda andar, och vad passar väl bättre för sådant än en Bojo?

2011 La Platière
Naturligtvis saknade jag inte förutfattade meningar vid ploppet. Men, så otroligt ljuva antastanden som Bretten har för sig i glaset är ju rent kriminellt. Skit, skit och åter skit på BÄSTA sätt. Finns en bra kropp, några tanniner och en karaktärsfullhet som gjorde att det sedan blev också ett andra glas och ett tredje. Ett riktigt bra vin, trots ursprunget. Inte på något vis varken saft eller druvjos. Vinner mycket på stallet.

Hade förväntat mig något att håna och skratta åt, med tagelskjortan på. För att istället korka upp ett RIKTIGT vin. Jag är tagen på sängen. Hakan i golvet. Perplex. ...och lycklig!!! Allt riktigt vin gör mig ju lycklig
91p.

 

[Vino fino]

Efter Pinot noir igår så måste man ju unna sig ett glas för hälsan och mot onda andar, och vad passar väl bättre för sådant än en Bojo?
2011 La Platière
91p.

Jag höll på att trilla av stolen. 91p ??? Till en Beaujolais? Intog du annan centralstimulantia innan du öppnade flaskan?

När Fan blir gammal blir han religiös...

 

[Joakim Staf]

Ikväll blir det en enkel Barbaresco från Gigi Rosso, perfekt till maten ...

 

[Michael.S]

Tittade förbi hemma hos Thomas @Rexel precis och fick ett smutt av Lorenzo Accomasso Barolo Rocchette -07. Vinet var förvånandsvärt tillgängligt redan nu. Doftade jord,svamp, torrt gräs,körsbär och en gnutta lakrits. Precis så kryddigt som jag gillar det. Efter en stund blev lakritsen mer åt svarta vingummi hållet. Vinet var riktigt bra balanserat med medium tanniner och en medium+ syra... Galet gott vin och jag önskar jag haft tid att dela resten av flaskan med Thomas. Ett perfekt vin att dricka på vinets dag. 94p

 

[Teddy Thompson]

Frun är på aw och barnen sover, då vankas fredagsmys! Snus, Blueberry och Hirsch vineyards Pinot noir San Andreas fault 2012. Dekanterade i två timmar. Övermogna hallon, lite hästsvett, tobak och läder. Mild syra, lena tanniner, mineral och hallon igen. Trevligt vin men saknar lite komplexitet, det kanske kommer med lite ålder, vad vet jag 88p

 

[MagnusB]

Ciabot Berton 2010 (?)
Mogna rosor och björnbär, kanel, balsamico, lava-mineral. Markerade men mogna tanniner å bra längd. 4 av 5

 

[Rexel]

Tittade förbi hemma hos Thomas @Rexel precis och fick ett smutt av Lorenzo Accomasso Barolo Rocchette -07. Vinet var förvånandsvärt tillgängligt redan nu. Doftade jord,svamp, torrt gräs,körsbär och en gnutta lakrits. Precis så kryddigt som jag gillar det. Efter en stund blev lakritsen mer åt svarta vingummi hållet. Vinet var riktigt bra balanserat med medium tanniner och en medium+ syra... Galet gott vin och jag önskar jag haft tid att dela resten av flaskan med Thomas. Ett perfekt vin att dricka på vinets dag. 94p

Kan inte annat än att hålla med! Vinet växer ytterligare med några timmar i karaff med tydligare doft av stall, källare, jord, parfym, rosor. Kan ge den ytterligare en pinne. 95P.

 

[Daniel A]

Det blev åka av, detta vinets dag. Varning för något “på lyset”-inspirerat inlägg...

2007 Tissot, Vin Jaune “En Spois”
Härliga oxiderade toner slår till direkt! Bakom dem göms en del nötter, äpple, lite hav (tänk… blåstång?), spiskummin, och något oidentifierbart “mörkt” (typ multna löv, näringsrik jord, men fan om det inte låter lite väl pretto!). Syran är hög och leder smakassocationerna till citrusskal, äppelcider(vinäger). Frukten lyser med sin frånvaro och istället hittar jag ett väldigt komplext och välstrukturerat vin som det är svårt att plocka isär i detalj - nötter och kryddor definitivt. Kaanske lite torkad frukt. Mer än så? Det finns där, och det lär ju dyka upp en nyans för varje år som det här vinet får ligga på rygg. Skarpt och elegant. På alla sätt och vis ett fantastiskt vin. 93p.

Jag har lite svårt för priset på vin jaune, även om jag såklart inser att produktionsmetoden förklarar en hel del. Sedan har vi det här satans otyget med 62 cl-flaskor. Förbenade fransmän att vara hipsters innan det var coolt - “hå hå hå, 75 cl är för mainstream. Vi hittar på något annat, bara för att vi kan!”. Bah! Men ändå faller jag dit, gång på gång. Ibland stirrar jag lite bistert på dessa vin jaune-flaskor som har följt med mig genom ett antal flyttar. Men varje gång jag korkar upp och dricker blir jag lika salig. Ikväll var jag till och med ett sådant ogint as att jag bara hällde upp ¾-delar av flaskan till middagen. Nu när alla sover dricker jag upp resten själv…

2014 Bodegas Marañones, Treintamil Maravedíes - Vinos de Madrid
90 % garnacha, 10 % “andra lokala druvor”.
Oväntat ljust vin! Mycket “funk” i glaset, jordigt och stalligt tillsammans med en hög röda bär (främst lingon, men lite röda vinbär också), viss kryddighet. Lättdrucket, men med hyfsat kraftiga tanniner. Bärig smak och grön örter i eftersmaken. Smaskigt som tusan! Finns många flaskor kvar på flaskbanken, och det här riskerar seriöst att bryta köpstoppet… 90p.
Jag som ändå är bra förtjust i spansk garnacha på steroider (á la Alto Moncayo, t.ex.) hade ALDRIG prickat det här som garnacha blint. Påminner mer om Teneriffa-rött eller kanske Beaujolais för min otränade rödvinstunga/näsa. Mycket roligt och ögonöppnande!

2004 Tissot, PMG
Story time! Det här vinet har jag druckit orimligt många gånger, med tanke på hur sällsynt och dyrt det är. Snubblade över det efter min första affär med tokaji eszencia (mmmmm!) och såg det som ett “fattigmansalternativ” till den übersöta nektarn från Ungern (ändå rätt stor skillnad på 5-600 kr flaskan mot 2-3000 kr!). De här flaskorna fanns väldigt länge på Systemet - oälskade och undanstoppade i diverse hörn på vinkällarbutikerna (säljstart 2007…). Så, efter att jag lurat ett par vänner med stort sötsug att dela en flaska med mig slog vi till och köpte allt som fanns kvar. Det var så djävulskt gott! Vi köpte resterande nio flaskor - flaskor som ingen brytt sig om på sju år! Saltå Kvarn, av alla muppar, var importören (hahaha! De verkar ha övergett vinimport efter det här spektaklet). Men nu babblas det på rätt friskt, märker jag. Hur var vinet?

Ett russinvin som det ska vara! Kanske inte för italienälskade svennebanan förvisso. Nu pratar vi säkert 400 gram restsocker/litern, om inte mer. Hittar ingen information alls om det här vinet - inte ens alkoholprocent. Det är i alla fall gjort på savagnin och poulsard. Och wooow! Explosion av ljunghonung, muscovadosocker, torkade fikon, lite kanderad ingefära. Om det inte vore för att jag var så törstig (hehe) hade jag kunnat sitta med näsan i glaset resten av natten. Sådant djup! Det är ju ändå något av ett under vad människan lyckats åstadkomma med vindruvan. I munnen är det… tungt. Sockershock. Sirap, honung, torkad aprikos, russin, drar åt vällagrad mörk rom (har det här vinet legat på fat ett längre tag?). Sötman är intensiv och det blir lite simmigt i käften. Syran är hög, skyhög till och med, men det är inte riktigt tillräckligt. Där tokaji eszencia (som är den enda vettiga referensen) är ett under av balans i sitt extrema uttryck lyckas inte PMGn ta sig hela vägen till toppen. Med eventuellt undantag av 2006 Disznökö Eszencia är det här dock det “mörkaste” och tyngsta vätskan jag fått i mig. Det finns aspekter här jag inte har hittat någon annanstans, och det gör upplevelsen unik (eller ja, jag har ju druckit just det här vinet typ fem gånger, så unikt är det väl inte längre). Poäng? Fan vet. Egentligen 100, antar jag. Men vid det här laget har jag druckit så många extremsöta viner att referensramen börjar bli relativt stor, och jag inser hur den här “vinstilen” skulle kunna smaka i mina drömmar. Så… 96p?

En bra kväll, helt enkelt.