Litet blandad kompott från sportlovshelgerna. Har varit på en amerikansk sväng senaste tiden. Inspirerad av trevliga och alltid välskrivna vin-och-matbloggen
http://johan-p.blogspot.se fortsatte jag med
Alban Patrina Syrah 2013, som var både lyxig och riktigt välgjord men faktiskt i tyngsta laget för mig. Ett glas räckte.
Arbe Garbes vita 2016 (malvasia bianca 45%, ribolla gialla 30%, tocai friulano 25%, varav en del skalmacererad) hade litet ”spökmjölk” över färgen som var riktigt dimmig. Mycket trevlig, hade massa blommiga och fruktiga dofter, samtidigt som den var torr och fin och framförallt präglad av lätta citrongräs/verbenatoner. Kanske för dyr men ändå rekommenderad.
Kiralyudvar Tokaji Furmint sec 2015 var grymt bra med härlig frukt och syra, dracks till en skål rökta räkor och litet hemsvarvad aioli och gjorde succé bland flera av damerna i storfamiljen. Kan verkligen sålla mig till skaran här som haussar detta vin! Borde kunna bli ännu bättre dessutom med något år till på nacken. Versatilt vin som passar till många olika maträtter.
[Utvikning: Jag minns det som igår när jag gick runt på förprovning med Serena Sutcliffe på en Sothebys auktion i New York och hon sa till mig att bjuda på en låda av detta vin eftersom ingen där skulle fatta att de borde göra det. Hon fick helt rätt och när jag kollade efter auktionen tror jag man fick 24 flaskor för 1-2 dollar flaskan... själv hade jag bränt mina pengar dessförinnan på någon okänd producent från bourgogne som historien nu har glömt samt blandade årgångar från 90-talet av Chapoutiers Les Granits och gick därifrån innan lådorna med Kiralyudvar kom upp för budgivning. På temat bra råd man tyvärr inte lydde.]
Arnot-Roberts Cabernet Sauvignon Fellom Ranch 2011 var finfin, klassisk claret, ren cassis på näsan framför allt och bakom all den fina syran och sandpapperlena tanninerna fanns också tät men elegant hanterad frukt som jag tror skulle klara sig ett decennium till. Den första cabben från denna i övrigt helt underbara producent som riktigt övertygat.
I ett plötsligt infall, inspirerat av inlägg om vingården Seven Springs i Eola-Amity AVA i Willamette Valley, en bild på
@Mattias Schyberg instagram från vad som verkar ha varit en överlyxig provning med Kenneth på Fine Wine Sweden, och mer än något annat besök från en god vän som också följt med på vinresa till Oregon, bytte jag i sista stund ut Sadie Family Skerpioen (får anstå till en annan gång) mot en
Evening Land Seven Springs Chardonnay 2014. Den var både något för ekad och samtidigt alldeles, alldeles underbar. Hade fått en första mognadston samtidigt som de fina äppelklyftorna inte skrumpnat. Färgen hade också något av rostad hasselnöt över sig, liksom doften. Rätt kort finish, men ligger verkligen fint i munnen. Ur-härlig.
Torre de Ona Lat 42 2009 var vad jag hittade i garderoben när jag i sent skede kom på att jag skulle göra en rödvinssås till ryggbiffen som grillades på lördagskvällen. Drack ett halvt glas också. På näsan fullt av supertydliga och mycket charmiga Rioja-markörer med klassiska fat, slånbär, litet mormors handväska i läder. Storartat tänkte jag. Ska detta verkligen ner i såsen? Det blev dock beslutet efter att ha smakat, där var det desto tristare med uttorkade frukt, gammal träplanka, sur och besk eftersmak. Såsen blev faktiskt väldigt bra, trots att det kanske inte var rätt vin att använda som grund. Använde Clemenzas trick. Och litet torkad Karl-johan svamp.
