Det blev ytterligare en tur förbi Vinbaren i Uppsala igår. En av Sveriges bästa vinbarer, helt klart. Som vinnörd känner jag mig som hemma, och glaslistan (coravin) är grym. Jag fortsätter mina upptäcktsresor i Bourgogne, och avslutar med något av det bästa som finns - sötvin med ålder!
2015 Fontaine-Gagnard, Chassagne-Montrachet
Förhållandevis aggressivt och kraftigt - äpple, citron, smör, och fudge. Låter nog mer klumpig-nya-världen än det är. Mer av samma på tungan - känns ganska öppen. Ganska fruktdrivet med fattonerna i baksätet. Det finns något under ytan, men får inga barnarovsvibbar. Syran ligger fint “i mitten”. Hade jag haft det här hemma vet jag inte om flaskorna hade överlevt sommaren.
90p.
2015 Fontaine-Gagnard, Chassagne-Montrachet 1er Cru La Boudriotte
Kort sammanfattat: som byvinet fast mer och hårdare men mer återhållsamt. Det finns snarlika toner, men med lite mer komplexitet - på näsan tillkommer någon blomma, grillad citron och limeskal. Dock inte lika expressivt. Smakmässigt är det inte i närheten av lika fruktdrivet som byvinet - här är det mer “slicka på stålfatet som frukten legat på”. Uppenbart att det ligger saker under ytan som bara väntar på att titta fram. Syran är sylvass här. Les Caillerts, som dracks tidigare i veckan, kändes lite mer tillgängligt.
90p. Byvinet vinner dock ikväll.
2014 Maison Leroy, Bourgogne Blanc
Skrev inte en enda rad på det här! Inte dåligt, men uppenbarligen inte bra heller.
2014 Coquard Loison-Fleurot, Chambolle Musigny
Dags för lite rött! Det här tog mig lite på sängen, faktiskt. Här finns blommorna från vårängen tillsammans med halva höstskogen. Samtidigt. Omogna blåbär och mogna lingon, med stigen genom barrskogen emellan. Kanske har det regnat lite? Lite skogssvamp. Och så finns den där vårblommiga doften lite här och där. Här händer det mycket, och det utvecklas tydligt i glaset. Vilket sniffarvin! Tyvärr är det inte fullt så charmigt i munnen - rödbärigt och lite småjordigt. Syran är tämligen bångstyrig. Mer sniff än drick, men nog klättrar det upp till
90p för det.
Tror inte jag druckit något från Chambolle Musigny tidigare. Har ju flörtat runt lite med röd bourgogne ett tag nu, för att se vad det egentligen är och ifall jag faktiskt tycker om det som inte lämnat stratosfären prismässigt. Dörren har stått på glänt länge, men i och med den här flaskan betraktar jag det som att
@Silenos lackmustest är avklarat och dörren (eller kanske kaninhålet?) nu är vidöppen.
1996 Château d’Yquem
Ser jag en årgång av d’Yquem som jag inte fått ynnesten att prova, ja, då är det bara att hosta upp. Jag är inte så intresserad av att köpa hem flaskor, men att betala för att glas då och då gör jag mer än gärna.
I vanlig ordning är det otroligt expressivt, med galna mängder saffran, aprikos, honung (ej smutsig!), apelsin- och kvittenmarmelad, kolasnören och en puff av… kardemumma? Spännande! Dofterna går igen i smaken, och det är mycket intensivt. Alla komponenter och smaker samsas - inget bråkar med något annat. Känns väldigt utvecklat och i en öppen fas. Det blir
94p.
1988 Château Pajzos, 5p
Faktiskt lite oklart om det här är gjort på vindruvor. Känns som att det lika gärna kan vara nypon! I det här glaset finns nämligen det platonska idealet för en tallrik varm nyponsoppa, med mandelbiskvier och en klick grädde. Den platonska nyponsoppan är dock flyktig. Det finns mer! Nyponsoppan är stundtals karamelliserad (går det?!), någon har hällt honung (smutsig!) i den. Och vad var det där? Russin i nyponsoppan?! Och där simmade en klick grädde med armagnac förbi. Hur smakar det då? Ja, en flaska balsamvinäger har tappats i grytan. Satan i gatan vilken syra det är här! Lyckligtvis väger alla mörka och murriga smaker upp. Min enda invändning är att det är lite tunt.
93p.
d’Yquem är lite mer som cognac, korrekt och snyggt och levererar efter förväntningar. Pajzos är mer som armagnac, lattjo som fan och lite ojämn men helt klart roligare!